En olycka kommer sällan ensam...
Gary Hart och Phil Prosser har åtminstone en sak gemensamt - båda är en olycka som väntar på att inträffa. Och i Brightons tuffa bortamatch mot Preston var det dags.
Mark McGhee valde att rumstera om ganska rejält i laget, kanske inte så konstigt i ett lag som förlorat fem raka matcher. Den här gången beslöt han att ställa över McCammon och Knight, och låta Adam Virgo vara bilda ett enmansanfall framför ett femmannamittfält bestående av Jones, Hammond, Oatway, Carpenter och Hart.
Första halvlek började i långsamt tempo, och de första tio minuterna hade Brighton ungefär lika mycket av spelet som hemmalaget. Preston ökade långsamt tempot och började skapa chanser utan att få till något riktigt farligt; Dolan var tvungen att ta ett gult kort när han inte riktigt hängde med David Nugent, det var allt.
Efter en halvtimme var dock olyckan framme: Richard Cresswell fick ett friläge, tacklades av Gary Hart, och med en domare vid namn Prosser bakom visselpipan var utgången given -- straff till Preston och Hart utvisad. Om det var korrekt eller ej ville inte kommentatorena gå in på utan att studera reprisen, men i och med utvisningen var matchen i princip över. Graham Alexander satte straffen utan chans för Blayney i brightonmålet.
Brighton gick över till att spela 4-4-1, Hammond gick över på högerkanten, och man lyckades hålla emot till halvlekens sista minut, då Cresswell nickade in ett inlägg från Eddie Lewis. 2-0, och även den mest optimistiske brightonanhängare tvingades inse att slaget var förlorat.
Statistiken från första halvlek är ganska avslöjande - Preston hade, till exempel, 21 (!) inlägg mot Brightons enda. Och till råga på allt ledde både Gillingham och Cardiff borta. Ingen anledning att börja joddla av glädje, precis...
I andra halvlek var det naturligtvis bara en fråga om hur många mål Preston skulle kunna pressa in. 3-0 satte David Nugent efter ännu ett inlägg från höger redan efter fem minuter, just som McCammon och Knight gjorde sig beredda att hoppa in. Med matchen redan avgjord tog sedan Preston foten från gaspedalen. Statistiken vid slutsignalen talade sitt tydliga språk -- Preston vann skotten med 18-1 (jag är ledsen att jag missade det skott vi uppenbarligen hade på mål...), inläggen med 32-4 och hörnorna med 7-0. Det är ganska svårt, även för en «löjligt enögd» person, att hitta något argument för att vi var värda någon pinne i den här matchen...
Med Knight och McCammon på plan gick Brighton över till något slags 4-3-2, och när Adam El-Abd lite senare kom i stället för Dolan spelade man snarare en form av 3-4-2, med El-Abd, Butters och Virgo i backlinjen. Vilka siffror man än försökte konfundera de elva hemmaspelare med så ledde de inte till mer än något enstaka besök på Prestons planhalva.
Brighton har nu, efter två långa rockader på raken, ramlat ner under nerflyttningsstrecket, och lördagens match mot Leicester blir därför oerhört viktig. Det är nu det visar sig om laget innehåller möss eller män, och om man bara ska gå efter längden så kanske det är bra att Hart och Knight är avstängda. Mark McGhee har en del att fundera över den närmaste tiden.
