Ett fall framåt
God nyhet: den tråkiga raden med förluster är äntligen bruten. Dålig nyhet: Brighton ligger kvar på nedflyttningsplats. Om 1-1 hemma mot Leicester är bra eller dåligt får vi se om fyra matcher...
Med Hart och Knight avstängda av olika anledningar valde Mark McGhee att spela 3-5-2, med McCammon och Virgo på topp; Hammond, Oatway och Carpenter på mittfältet; El-Abd, Butters och Dolan i mittförsvaret; samt Harding och Reid som kantspringare.
Brighton började optimistiskt i första halvlek, och den första kvarten såg man ingenting av det lag som förlorade mot Preston i tisdags. Man hade ett konstant tryck mot Leicester-målet, men mer än en handfull hörnor och några farliga inlägg, bland annat en nick av Oatway efter ett inägg från Virgo, lyckades man inte åstadkomma.
Leicester började så småningom sticka upp i farliga motangrepp, och efter en dryg halvtimme fick David Connolly en jättechans, men Blayney gick ut bra och räddade.
Bara någon minut senare var det dags för den obligatoriska straffen: domaren ansåg att Dolan hade använt handen för att stoppa bollen. Connolly satte den säkert, och uppförsbacken hade blivit ännu något brantare.
I slutminuterna av halvleken hade först Reid en fin volley som Walker fick visa sin klass på, och strax därpå blev, enligt kommentatorerna, McCammon neddragen helt fri med Leicesters målvakt, Walker. Domaren, fortfarande enligt kommentatorerna, pekade först på straffpunkten, men ändrade sig strax och dömde inspark i stället. Jag har svårt att tro på det händelseförloppet, utan tror att det är sannolikare att domaren direkt dömde inspark, men att kommentatorena i sitt upphetsade tillstånd «såg» Brighton få en straff.
Leicester började andra halvlek bäst, och Brighton såg inte mycket av bollen den första kvarten. McGhee beslöt att det var dags för ett par byten, och Dolan och Hammond fick lämna plats för Jake Robinson och Nathan Jones med mindre än en halvtimme kvar.
Ungefär samtidigt visade Steven Hughes, Leicesters giftige högerbreddare, att somliga fotbollsspelare inte har högre IQ än ishockeyspelare -- han kickade bort bollen efter att domaren dömt frispark till Brighton. Detta renderade honom ett gult kort, och eftersom han redan hade skaffat sig ett gult kort, även detta för en bortsparkad boll, fick han kliva av planen. Onekligen ett billigt sätt att bli utvisad på, och ärligt talat borde man fundera på om en överträdelse av den typen verkligen motiverar en utvisning. Personligen tycker jag slagsmål och brutala kapningar är viktigare att beivra.
Med en man mer på planen gick Brighton till angrepp med förnyade krafter och i åttionde minuten bar det äntligen frukt, efter ett inlägg och lite flipper inom Leicesters straffområde landade till slut bollen framför fötterna på Paul Reid som klippte till med vänstern, Walker hade en hand på den med lyckades inte hålla den ute. 1-1, och det kändes minst sagt välförtjänt.
Trots ett spelövertag de sista minuterna lyckades Brighton inte få till något riktigt farligt anfall, däremot hade Leicester en het målchans då Gudjonsson först sköt, Blayney räddade, och returen var Butters tvungen att rensa från mållinjen. Leicester var inte alls ofarliga, och hade till exempel en nick från Dion Dublin som gick förbi Blayney, men även denna gång lyckades någon freda brightonburen i sista sekunden.
Så slutresultatet blev 1-1, och det fanns både positiva och negativa saker att ta med sig från den här matchen. På den positiva sidan finns naturligtvis den vunna poängen, men kanske framför allt det positiva spelet, kämpaandan och viljan och förmågan att komma tillbaka efter att ha fått ännu en hårt dömd straff emot sig. Positivt var också att publiken hela tiden gav spelarna sitt stöd, och eggade fram sina hjältar. Negativt är, lika naturligt, att vi inte fick de tre poäng vi hade behövt, och att vi därför ligger kvar på nedflyttningsplats. På sätt och vis kan man säga att vi haft otur med domare; jag kan inte se Phil Prosser missa chansen att visa målvakten ett rött kort för fällningen i första halvlekens slutsekunder.
Så slutspurten blir, som vanligt får man säga när det gäller Brighton, spännande. De fyra återstående matcherna är:
borta mot Burnley
hemma mot West Ham
borta mot Rotherham
hemma mot Ipswich
Har vi lite tur är Ipswich redan klara för uppflyttning när vi möter dem, och kan hoppas på att det gamla talesättet att motivation slår klass gäller. Rotherham ser ju enkelt ut på pappret, men det blir ingen lätt match. West Ham och Burnley har fortfarande något att spela för, även om Burnley förmodligen håller sig kvar i divisionen utan att plocka en enda poäng till.
Jag är fortfarande optimist, jag tror vi klarar det här. Åtminstone om vi spelar med den glöd som vi visade idag. Och skulle någon domare glömma att ge motståndarna deras gratisstraff kanske vi till och med kan vinna någon match...
