Vinst mot Plymouth
Solen sken över Withdean, och hemmalaget tog en komfortabel seger med 2-0, den första vinsten med mer än ett mål på femtiofyra (!) matcher.
McGhee valde att börja med samma uppställning som spelade oavgjort mot Preston i lördags, så när som att Gary Hart fick göra sin första start för säsongen -- som högerback (!), sedan Dodds skadade fot inte hunnit läka. Det betydde alltså att Knight och Robinson fick förnyat förtroende på topp, och att mittfältet hade Jarrett och Carole på kanterna, medan Hammond och Carpenter tog hand om mitten.
Första halvlek var en av de bästa Brighton spelat på mycket länge, men trots detta var ställningen «bara» 1-0 i halvtid. Den statistik som Seagulls World visade i halvtid (som dock gissningsvis saknar de sista tio minuterna eller så) sa att Brighton vann skotten på mål med 8-1, inläggen med 15-5 och hörnorna med 6-1. Brightons små och kvicka anfallare fick Plymouths försvar att se mycket sårbart ut, och när jag «rattade in» Plymouths webbutsändning bekräftade de att motståndarsupportarna hade samma bild -- de «sprang i cirklar kring våra försvarare» var det uttryck de använde, och de var av någon anledning inte alls lika positiva som brightonkommentatorerna...
Målet var ett samarbete mellan Knight och Robinson, Knight hittade Robinson med en stickare, och denne sköt ett skott som målvakten
Larrieu nästan räddade, men bollen rullade sakta in i mål trots ett desperat försök av en försvarare att kicka bort den på mållinjen.
Mot slutet av halvleken började Plymouth sticka upp lite grann. Backen Doumbe, den enda spelaren i bortalagets backlinje på «rätt» sida om trettioårsgränsen, fick deras bästa chans, men sköt ett skott över ribban från nära håll. Det var inte utan att man började få en obehaglig känsla av «deja-Crewe», om ni förstår vad jag menar...
Men andra halvlek hann knappt börja innan nerverna lugnades ner en smula. Jarrett tog sig fram på sin vänsterkant, slog en boll snett bakåt som så småningom letade sig fram till Carpenter, och han drog på för drottning och fosterland -- 2-0 till Brighton! Han hade haft två hyfsade försök i första halvlek, så det var ett klart fall av «tredje gången gillt». Dessutom hade Carpenter fått förtroendet att vara kapten för dagen, och det är ju ett ansvar som förpliktigar...
Plymouth bytte genast ut en mittfältare, satte in en anfallare och gick över till 4-4-2, men man lyckades inte åstadkomma särskilt mycket med den fomationen heller. I stället fortsatte Brighton att ge plymouthförsvaret problem, men några fler mål blev det inte i matchen. Lite tråkigt att vi inte satte ett par pytsar till; vi hade lite att ge tillbaka efter förra årets «fem-etta».
Sammanfattning: Brighton gjorde en mycket stabil match, och 2-0 kunde mycket väl blivit mer med lite mer skärpa i avslutningarna, en mindre alert målvakt, och/eller mer välvillig domare. Även bortafansen höll med om att 5-0 inte hade varit helt orättvist, och då inser man att matchen var ganska ensidig...
Nu ska man inte dra alltför stora växlar på den här segern; Plymouth ser för tillfället ganska blekt ut, och kan mycket väl bli detta års "Rotherham" om man inte lyckas bryta trenden. De värvningar man gjort har inte riktigt slagit väl ut; i synnerhet hade de tre nyförvärven i backlinjen, samtliga över trettio år, väldiga problem att hinna med i svängarna när Jarrett, Carole, Knight och Robinson drev upp tempot. Plymouths hemsida kallade dem «kvicksilverkvartetten», och det låter som musik i mina öron...
I slutminuterna lät McGhee en femte kvicksilveranfallare, Dean Cox, debutera; Cox är just fyllda 18, 160 cm kort, och offensiv mittfältare. Han hade inte så många minuter på sig, men hann i alla fall ställa till oreda i plymouthförsvaret ett par gånger.
Falmer: Bara 63 dagar kvar nu...
