Inför derbyt: Brighton - Crystal Palace
Imorgon kväll hemma på Falmer tar Brighton & Hove Albion emot ärkerivalerna Crystal Palace. Brighton kommer från en defensivt illa genomförd match mot Leeds, och Palace från en jobbig förlust mot jumbolaget Doncaster. Och varför är detta ett derby?
För Seagulls handlar det om att täta till bakåt, och för Eagles handlar det om att bli mer effektiva framåt. En spelare som inte levererat i den avdelningen för Londonlaget är Glenn Murray, som ju värvats från just Brighton, där han förra säsongen sprutade in mål. Låt oss hoppas han inte hittar tillbaka till den formen på tisdag. Om Brighton kan lyckas lite bättre i försvarsspelet och samtidigt behålla den fina offensiva formen, bör man kunna ta tre poäng. Men bortsett från poäng, tabellplacering och spelare, handlar matchen om något mer för fansen: Derbyt!
Varför derby?
Som Brightonsupporter får man ofta frågan hur det kommer sig att Brighton och Crystal Palace ser varandra som rivaler och att matcherna mellan lagen betraktas som prestigefyllda derbyn, ett derby som faktiskt brukar rankas förvånansvärt högt på listor över heta fotbollsmöten i England. Det är ungefär sju mil mellan Brighton och Croydon, och frågor kring rivaliteten är ju berättigade. Här ett försök till en kortare sammanfattning av läget;
Även om sju mil är en ganska lång sträcka mellan två klubbar i engelsk fotboll, så är det för Brighton's del egentligen det närmaste laget. I grevskapet Sussex och grevskapet Kent (öster om Sussex) finns det inga traditionellt betydelsefulla fotbollsklubbar, och västerut är Portsmouth och Southampton närmast. Även om det finns en viss rivalitet med de två klubbarna, är de lite för upptagna med sina egna derbyn för att bekymra sig alltför mycket om Sussexbor. Crystal Palace är ett Londonlag, om än förort, och det bidrar nog till rivaliteten utifrån ett storstad-mindre stad perspektiv.
The Seventies
Rivaliteten mellan klubbarna kom inte igång förrän i mitten av 70-talet. 1970-talet var som bekant en epok där bortaresandet och fotbollshuliganismen (eller åtminstone en ökad stökighet i allmänhet) tog fart på ett helt annat vis än tidigare. För lagens bortasupportrar var resorna till Selhurst Park respektive Goldstone Ground rätt sköna bortaresor att göra. Det var en lagom dagsutflykt för alla parter, men ändå en bit bort från sin hemmamiljö så att en känsla av samhörighet med sina egna kunde identifieras och skapas.
Crystal Palace åkte ur gamla division två 1974, och gjorde därmed Brighton sällskap i trean. Någonstans kom derbykänslan igång; två lag med stora supporterföljen med division tre mått mätt, och ett lagomt avstånd.
På hösten 1976 gick lagen tre hårda ronder mot varandra i F.A cupen (två omspel!). Palace vann sista matchen på Stamford Bridge med 1-0, men först efter att Brighton missat en straff som först gick i mål men fick slås om och då missades. Upprörda känslor från Seagulls-håll så klart, där managern och Brightonlegenden Alan Mullery slängde fem pund på marken framför Palace-supportarna, och skrek och gestikulerade att de var inte ens värda den summa pengar. Efter en sådan holmgång över tre matcher och Mullery-utspelet, fick naturligtvis rivalitetens eld gott om bensin för framtiden. Lagen möttes dock inte alls mellan 1988-2002, och känslorna svalnade.
Under åren sedan 2002 har lagen mötts fyra gånger med två CP-vinster, en Brightonvinst och en oavgjord.
Måsar och örnar
Sist men inte minst; en mycket viktig bit av kuriosa i sammanhanget, är att Brighton's smeknamn Seagulls kommer ur rivaliteteten med Palace. Croydonlaget kallas ju The Eagles, och under en match på 70-talet ska Brightonfans ha skanderat ”Seagulls!” (fågel flitigt förekommande i staden) som svar till Palacefansens ”Eagles (fågel ej flitigt förekommande i förorten)!” inne på en pub i Brighton. Det gamla smeknamnet på Brighton – Dolphins – försvann då till förmån för fiskmåsen och fågeln fick ta plats på klubbmärket istället för delfinen, som fanns innan. Fotbollens vägar är outgrundliga..
