bosjo summerar: April

En intensiv april har just tagit slut, och en nästan lika fullmatad maj står för dörren. Sju matcher står på programmet för förstalaget, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om frågan huruvida Brighton spelar i Europa eller inte nästa säsong avgörs först i sista omgången den 28 maj, borta mot Aston Villa. Även damlaget har en spännande avslutning att se fram emot, men för dem gäller det i stället att hänga kvar; fyra matcher som bestämmer i vilken division laget spelar 2023-24.

För förstalaget bjöd april på en minst sagt blandad kompott. I PL spelade man sex matcher, tre vinster (mot Bournemouth, Chelsea och Wolverhampton), två förluster (mot Tottenham och Nottingham) och en oavgjord mot Brentford. I stället för att osthyvla mig genom alla matcher tänkte jag koncentrera mig på två matcher som jag tycker behöver en lite djupare hantering.

Den första är naturligtvis matchen mot Tottenham, en mycket viktig match eftersom Tottenham var, och fortfarande är, en av våra konkurrenter om platserna som kvalificerar för spel i Europa. Det har gått mer än tre veckor sedan dess, men trots det har jag inte lyckats smälta att sex av sex kritiska domslut gick emot oss. Okej; jag kan köpa att Mitomas mål dömdes bort därför att linjemannen vinkade för hands och VAR inte tyckte att det var "ett uppenbart fel". Jag kan möjligen köpa att VAR gick in för att döma bort Welbecks mål på grund av att bollen "uppenbart" träffade Mac Allisters arm. Att Mac Allister blir nedsparkad bakifrån av Højbjerg utan åtgärd kan förstås av dem som sett hur Liverpool behandlade brightonspelare i FA-cupen för några månader sedan, och att den tröjdragning, med två händer, som fick Dunks tröja att stå som en spinnaker i styv kuling inte beivrades kan motiveras med att den inte var värre de vanliga skärmytslingar som pågår i straffområdet vid fasta situationer. Som kanske framgått av tonfallet håller jag inte med om alla dessa bedömningar, men det finns i alla fall motiveringar för dem. Men i de fallen då Højbjerg ställer sig på Mitomas fot och då Lenglet med högerhanden petar bort bollen från den farliga närheten av Veltmans högerdoja kan jag helt enkelt inte se någon som helst motivering till varför Brighton inte fick straffar vid dessa tillfällen.

Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag börja misstänka att Tottenham betalat domarna bra, eller åtminstone att någon i VAR-rummet satsat en stora pengar på en Tottenham-seger. Men i stället väljer jag att följa Paul Barbers kloka ord i det senaste matchprogrammet, som i korthet uppmanar alla supportrar att stödja domarna i deras svåra arbete — han gör också den viktiga poängen att hård och orättvis kritik får lovande domarämnen att undvika en fotbollsbana för en mer fridsam sysselsättning, som knyppling eller MMA. Så i stället sällar jag mig till dem som föreslår att Premier league inför något liknande det system som används i tennis eller cricket — kaptenen för ett lag får vid ett visst antal tillfällen under en match, säg två, rekommendera VAR att ta en titt på en situation. Om VAR anser att protesten är helt obefogad förverkas den protesten, men om VAR (och/eller domaren) anser att laget/kaptenen har rätt, eller åtminstone att fallet är en knepig bedömningsfråga har laget fortfarande kvar sin protesträtt. I fallet Tottenham-Brighton skulle, som jag ser det, de fyra bedömningssituationerna som jag räknat upp ovan inte påverkas, men de två fall som domaren och VAR helt tycks ha missat skulle lett till två straffar. Eller åtminsone en, för jag — och många med mig, tycks det — verkar inte förstå hur handsregeln fungerar nuförtiden. Mitoma fick inte ta ner bollen på bröstet därför att linjedomaren ansåg att den träffade armen, men liverpoolspelaren Terence Trent d´Arby (eller vad han nu heter) fick solklart ta ner bollen med armen mot Leeds därför att — vadå? Även i matcherna mot Brentford och Chelsea fick en försvarare helt tydligt använda armen utan åtgärd; jag hoppas på ett klargörande av regeln så småningom.

Jag önskar jag kunde säga att detta var den sämsta domarinsatsen jag sett, men den är inte i närheten. Ett svårslaget rekord sattes i en League 1 match mellan Brighton och Bournemouth som visades på TV för 10-15 år sedan. Brighton ledde med 1-0 när Bournemouth i slutminuterna fick en straff som de kvitterade på, trots att (1) handbollen var helt oavsiktlig; (2) bollen träffade armen på Bournemouths anfallare (och sedan träffade den antagligen Tommey Elphicks arm också); och (3) hela episoden inträffade circa två-tre meter utanför straffområdet. Inga VARiationer kan komma i närheten av det »skämtet».

Men nog med funderingar kring handboll, åtminstone för den här gången. Den andra matchen som behöver kommenteras är givetvis helgens kross av Wolverhampton, där slutresultatet blev 6-0 efter att laget återigen missat ett antal upplagda målchanser. Jag följde matchen via BBC:s resultatrapportering och där kunde man se kommentarer som »Brighton har slagit av på takten nu; förut såg det ut som de skulle göra mål i varje anfall, nu gör det bara i varannat...» eller »Hur kommer det sig att så fort en spelare skriver på för Brighton så visar det sig att han är löjligt bra?» Brightonfans har med viss bävan funderat på vad som skulle hända om Colwill, Ferguson, Mitoma, Mac Allister och Caicedo försvinner till sommaren, och nu fick man en försmak av ett sådant katastrofscenario, eftersom Brightons startelva inte innehöll någon av dessa spelare. Det gick ju ganska hyggligt ändå, får man väl säga.

Men båda de här matcherna visar på en detalj som kan och bör förbättras. När motståndarna får till en snabb kontring uppstår det jätteluckor där ingen tar hand om »andra vågen»; när Tottenham gjorde sitt vinstmål hade fyra försvarare hamnat i knät på Steele medan Harry Kane fick så mycket tid på sig att han kunnat knyta skorna innan han sköt, och i Wolves farligaste anfall hände något liknande, men där sköt anfallaren rakt på Steele.

Och så var det ju det här med FA-cupen. Tyvärr blev det ingen final, efter en match som slutade 0-0, men som Brighton enligt uppgift var närmast segern i. I den avgörande straffsparksläggningen var Solly March den ende som missade sin straff, vilket blir extra tråkigt när man minns att han missade en straff även mot Charlton i Carabao Cup; hade han satt den hade det räckt för seger. Men Solly kommer förhoppningsvis igen; det bästa sättet vore naturligtvis att sätta ett hat trick på torsdag...

Hur kommer det nu att gå i striden om de åtråvärda platserna i nästa säsongs internationella turneringar? Brighton ligger för närvarande på åttonde plats, där de tre lagen närmast framför är inom räckhåll med tanke på att Brighton har fler matcher kvar att spela än dessa. Men jag är pessimist, och tror att Brighton slutar just på denna åttonde plats, precis utanför Europa. Av de sju matcherna som återstår är nämligen fem av dem mot lag ovanför oss i tabellen, och fyra av dem mot de lag som just nu ligger på CL-platserna, och inte gör minsta min av att vilja lämna dem ifrån sig. Visserligen möter vi också Southampton och Everton som slåss för att hålla sig kvar, men det såg vi ju mot Nottingham hur det kan gå. Det bästa vi kan hoppas på är nog en match mot Aston Villa i sista omgången som gäller något. Men jag har gärna fel, och har inget emot att börja redan på torsdag.
 

0 kommentarer

bosjo2023-05-02 15:30:00