bosjo summerar: April
En intensiv april har just tagit slut, och en nästan lika fullmatad maj står för dörren. Sju matcher står på programmet för förstalaget, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om frågan huruvida Brighton spelar i Europa eller inte nästa säsong avgörs först i sista omgången den 28 maj, borta mot Aston Villa. Även damlaget har en spännande avslutning att se fram emot, men för dem gäller det i stället att hänga kvar; fyra matcher som bestämmer i vilken division laget spelar 2023-24.
För förstalaget bjöd april på en minst sagt blandad kompott. I PL spelade man sex matcher, tre vinster (mot Bournemouth, Chelsea och Wolverhampton), två förluster (mot Tottenham och Nottingham) och en oavgjord mot Brentford. I stället för att osthyvla mig genom alla matcher tänkte jag koncentrera mig på två matcher som jag tycker behöver en lite djupare hantering.
Den första är naturligtvis matchen mot Tottenham, en mycket viktig match eftersom Tottenham var, och fortfarande är, en av våra konkurrenter om platserna som kvalificerar för spel i Europa. Det har gått mer än tre veckor sedan dess, men trots det har jag inte lyckats smälta att sex av sex kritiska domslut gick emot oss. Okej; jag kan köpa att Mitomas mål dömdes bort därför att linjemannen vinkade för hands och VAR inte tyckte att det var "ett uppenbart fel". Jag kan möjligen köpa att VAR gick in för att döma bort Welbecks mål på grund av att bollen "uppenbart" träffade Mac Allisters arm. Att Mac Allister blir nedsparkad bakifrån av Højbjerg utan åtgärd kan förstås av dem som sett hur Liverpool behandlade brightonspelare i FA-cupen för några månader sedan, och att den tröjdragning, med två händer, som fick Dunks tröja att stå som en spinnaker i styv kuling inte beivrades kan motiveras med att den inte var värre de vanliga skärmytslingar som pågår i straffområdet vid fasta situationer. Som kanske framgått av tonfallet håller jag inte med om alla dessa bedömningar, men det finns i alla fall motiveringar för dem. Men i de fallen då Højbjerg ställer sig på Mitomas fot och då Lenglet med högerhanden petar bort bollen från den farliga närheten av Veltmans högerdoja kan jag helt enkelt inte se någon som helst motivering till varför Brighton inte fick straffar vid dessa tillfällen.
Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag börja misstänka att Tottenham betalat domarna bra, eller åtminstone att någon i VAR-rummet satsat en stora pengar på en Tottenham-seger. Men i stället väljer jag att följa Paul Barbers kloka ord i det senaste matchprogrammet, som i korthet uppmanar alla supportrar att stödja domarna i deras svåra arbete — han gör också den viktiga poängen att hård och orättvis kritik får lovande domarämnen att undvika en fotbollsbana för en mer fridsam sysselsättning, som knyppling eller MMA. Så i stället sällar jag mig till dem som föreslår att Premier league inför något liknande det system som används i tennis eller cricket — kaptenen för ett lag får vid ett visst antal tillfällen under en match, säg två, rekommendera VAR att ta en titt på en situation. Om VAR anser att protesten är helt obefogad förverkas den protesten, men om VAR (och/eller domaren) anser att laget/kaptenen har rätt, eller åtminstone att fallet är en knepig bedömningsfråga har laget fortfarande kvar sin protesträtt. I fallet Tottenham-Brighton skulle, som jag ser det, de fyra bedömningssituationerna som jag räknat upp ovan inte påverkas, men de två fall som domaren och VAR helt tycks ha missat skulle lett till två straffar. Eller åtminsone en, för jag — och många med mig, tycks det — verkar inte förstå hur handsregeln fungerar nuförtiden. Mitoma fick inte ta ner bollen på bröstet därför att linjedomaren ansåg att den träffade armen, men liverpoolspelaren Terence Trent d´Arby (eller vad han nu heter) fick solklart ta ner bollen med armen mot Leeds därför att — vadå? Även i matcherna mot Brentford och Chelsea fick en försvarare helt tydligt använda armen utan åtgärd; jag hoppas på ett klargörande av regeln så småningom.
Jag önskar jag kunde säga att detta var den sämsta domarinsatsen jag sett, men den är inte i närheten. Ett svårslaget rekord sattes i en League 1 match mellan Brighton och Bournemouth som visades på TV för 10-15 år sedan. Brighton ledde med 1-0 när Bournemouth i slutminuterna fick en straff som de kvitterade på, trots att (1) handbollen var helt oavsiktlig; (2) bollen träffade armen på Bournemouths anfallare (och sedan träffade den antagligen Tommey Elphicks arm också); och (3) hela episoden inträffade circa två-tre meter utanför straffområdet. Inga VARiationer kan komma i närheten av det »skämtet».
Men nog med funderingar kring handboll, åtminstone för den här gången. Den andra matchen som behöver kommenteras är givetvis helgens kross av Wolverhampton, där slutresultatet blev 6-0 efter att laget återigen missat ett antal upplagda målchanser. Jag följde matchen via BBC:s resultatrapportering och där kunde man se kommentarer som »Brighton har slagit av på takten nu; förut såg det ut som de skulle göra mål i varje anfall, nu gör det bara i varannat...» eller »Hur kommer det sig att så fort en spelare skriver på för Brighton så visar det sig att han är löjligt bra?» Brightonfans har med viss bävan funderat på vad som skulle hända om Colwill, Ferguson, Mitoma, Mac Allister och Caicedo försvinner till sommaren, och nu fick man en försmak av ett sådant katastrofscenario, eftersom Brightons startelva inte innehöll någon av dessa spelare. Det gick ju ganska hyggligt ändå, får man väl säga.
Men båda de här matcherna visar på en detalj som kan och bör förbättras. När motståndarna får till en snabb kontring uppstår det jätteluckor där ingen tar hand om »andra vågen»; när Tottenham gjorde sitt vinstmål hade fyra försvarare hamnat i knät på Steele medan Harry Kane fick så mycket tid på sig att han kunnat knyta skorna innan han sköt, och i Wolves farligaste anfall hände något liknande, men där sköt anfallaren rakt på Steele.
Och så var det ju det här med FA-cupen. Tyvärr blev det ingen final, efter en match som slutade 0-0, men som Brighton enligt uppgift var närmast segern i. I den avgörande straffsparksläggningen var Solly March den ende som missade sin straff, vilket blir extra tråkigt när man minns att han missade en straff även mot Charlton i Carabao Cup; hade han satt den hade det räckt för seger. Men Solly kommer förhoppningsvis igen; det bästa sättet vore naturligtvis att sätta ett hat trick på torsdag...
Hur kommer det nu att gå i striden om de åtråvärda platserna i nästa säsongs internationella turneringar? Brighton ligger för närvarande på åttonde plats, där de tre lagen närmast framför är inom räckhåll med tanke på att Brighton har fler matcher kvar att spela än dessa. Men jag är pessimist, och tror att Brighton slutar just på denna åttonde plats, precis utanför Europa. Av de sju matcherna som återstår är nämligen fem av dem mot lag ovanför oss i tabellen, och fyra av dem mot de lag som just nu ligger på CL-platserna, och inte gör minsta min av att vilja lämna dem ifrån sig. Visserligen möter vi också Southampton och Everton som slåss för att hålla sig kvar, men det såg vi ju mot Nottingham hur det kan gå. Det bästa vi kan hoppas på är nog en match mot Aston Villa i sista omgången som gäller något. Men jag har gärna fel, och har inget emot att börja redan på torsdag.
Den viktigaste händelsen den senaste månaden för damlaget var förmodligen att klubben funnit en ny tränare, Melissa Phillips. Hon kommer från USA, har tidigare jobbat i England, men inte i den högsta divisionen. Några dagar senare rapporterades det att Amy Merricks, som två gånger fått hoppa in som tillfällig tränare, fått förtroendet att leda det engelska U19-landslaget, och därför kommer att lämna klubben. Vi önskar båda lycka till i sina nya jobb!
Phillips fick tuffast möjliga start då hennes första match var semifinalen i FA-cupen, borta mot ligaledarna Manchester United. Det blev inte helt oväntat en förlust, men det var först på övertid som United fick in det vinnande målet, och en förlust med 3-2 efter en verklig kämpainsats måste betraktas som ett fall framåt.
I ligan är läget oförändrat kärvt, och under några dagar var Brighton till och med nedpetade till den sista platsen, den som innebär nedflyttning. Men med en seger mot Everton tog sig laget upp på fast mark igen, och även om faran är långt ifrån över har man sitt öde i egna händer. Serien består av tre ganska distinkta grupper: Fyra lag som slåss om segern och CL-platser; två som har hamnat i ett ingenkvinnasland; och så sex lag som försöker undvika sistaplatsen. Brighton har fyra matcher kvar och möter i dem ett lag från den första gruppen (Arsenal) och tre från den sista (West Ham, Everton och Leicester). Reading, som efter en serie mindre bra resultat halkat ner på sistaplatsen, har två poäng upp till Brighton och dessutom bara tre matcher kvar att spela, bland annat mot Chelsea och Aston Villa som tillhör de två första grupperna. Mycket talar alltså för att det blir Reading som får ta klivet ner, men jag tvivlar på att Phillips och hennes spelare känner att de kan koppla av än.
I PL2 återstår bara en match för U21-laget och efter en serie förlustfria matcher har det en gång hotande läget förbytts i en femteplats, som möjligen, om resultaten går Brightons väg i sista omgången, kan bli en fjärdeplats; vid förlust blir det dock »bara» en sjätteplats. De senaste fem matcherna inbringade tre segrar (mot manchesterlagen och Chelsea) och två oavgjorda (mot Arsenal och Liverpool). Särskilt segern mot Manchester City, som kommer att vinna PL2 överlägset, var imponerande; det australiensiske löftet Cameron Peupion gjorde ett hat trick, och kommer säkert att låta tala om sig i framtiden. Det finns dock flera namn att lägga på minnet inför framtiden — Andrew Moran har jag redan nämnt flera gånger, och han tecknade ett nytt kontrakt i april, liksom Jack Hinshelwood (bara 18 år; större delen av släkten Hinshelwood har ju anknytning till klubben); andra spelare som vi lär få anledning att höra mer om är Luca Barrington och Imari Samuels, som kom till klubben från Manchester City respektive Chelsea, samt naturligtvis vårt svenska hopp, Casper Nilsson.
I min månatliga gissningslek kring vilken spelare som ligger närmast till för att säljas för fantasibelopp till sommaren så är naturligtvis Mac Allister, Mitoma och Caicedo fortfarande de hetaste kandidaterna i slaskpressartiklarna, men även Colwill har rönt en del intresse, fast han egentligen tillhör Chelseas 60-mannatrupp (eller hur många spelare Boehly nu anser behövs då det inte tycks bli något spel i Europa nästa år). Den senaste matchen har dock visat att om alla dessa skulle försvinna i sommar så är läget inte helt förtvivlat, och pressen har börjat viska om en viss Julio Enciso; kanonen mot Chelsea och hans ruscher längs Wolverhamptons högersida har inte gått spårlöst förbi, så han får bli månadens val.
TV: Tre tvåmålsskyttar när Brighton körde över Wolverhamton
