bosjo summerar: Augusti
Så här dagen efter att transferfönstret stängts skulle man kunna tänka sig att huvudsaken vore att redovisa alla nyförvärv, men eftersom Brighton gjorde klart med de flesta av sina nya spelare i god tid har jag bara några spelare att redovisa som plockats in för att täcka uppkomna luckor. Nottingham sålde en spelare och köpte/lånade sju(!), så deras redaktion lär ha fullt upp ett tag med att reda ut den soppan.
I stället kommer tyngdpunkten, om det finns någon, att handla om vår start i serien, och blickar framåt mot den första hösten då Brighton spelar ute i Europa. Jag har också några korta notiser om dam- och U21-lagen att bjuda på, och avslutar som vanligt med några ord om vem som kommer att slå nya transferförsäljningsrekord nästa sommar.
Transferfönstret
I veckan har två spelare anslutit till klubben, dels Carlos Baleba, som det ryktats länge om som ersättare för Caicedo, och dels lånades Ansu Fati in från Barcelona för att plugga igen det hål som uppstod i truppen då Enciso fick en längre skada. Båda är unga och mycket lovande — Fati har, som den insatte kanske minns, en utköpsklausul i sitt kontrakt som torde skrämma bort alla potentiella köpare (utom Chelsea, naturligtvis), 1 miljard euro. Jag tvivlar på att Brighton kommer att köpa honom då lånet tar slut efter säsongen.
En del yngre spelare på gränsen till A-laget har som vanligt skickats ut för att skaffa sig mer speltid än vad som skulle erbjudas i klubben: svenske Yasin Ayari till Coventry, Odel Offiah till Heart of Midlothian, Andrew Moran till Blackburn, Cameron Peupion till Cheltenham och Jensen Weir till Blackpool är väl de mest namnkunniga, förutom de som jag redovisade i införrapporen (Sarmiento, Kozlowski och en drös målvakter, till exempel). Jag räknar till 15 spelare utlånade sammanlagt. Vissa har fått en flygande start; Sarmiento och Offiah har gjort mål i sina respektive klubbar, och Moran lyckades med konststycket att inte göra mål i den ligacupmatch som Blackburn vann med 8-0.
Trots många rykten om intresse för Zeqiri och Alzate från andra klubbar så har jag inte sett några uppgifter om att de hittat nya adresser, vare sig för lån eller permanenta övergångar. Jag tänker dock inte upprepa förra årets misstag, utan påpekar i stället att det fortfarande finns öppna fönster, så vi får se var de kommer att utöva sitt yrke under hösten när alla transferfönster stängts.
Ligastarten
Sex poäng på de tre första matcherna är naturligtvis godkänt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte hoppats på mer. Luton och Wolves har jag tippat som favoriter till nedflyttning, och West Ham brukar vi ha lätt för, så jag hade trott att någon eller några poäng till var inom räckhåll.
Luton stretade mot hyfsat, men när en misslyckad passning bjöd Adingra på ett gratismål säckade de ihop rejält, och 4-1 var till slut i minsta laget; förutom de fyra målen hade Brighton också tre skott i trävirket, för att bara nämna några missade chanser. Mot Wolves blev slutsiffrorna också 4-1, men där var matchbilden en helt annan; som helhet var den ganska jämn, men Brighton var bättre på att utnyttja de frilägen som båda lagen var frikostiga nog att bjuda på. Och så bjöd Mitoma på årets första dansuppvisning, där han lätt och ledigt dansade förbi fyra vargar som slet i hans tröja utan att lyckas stoppa honom; inte ens Semedo, som lyckades koppla ett livtag på honom förra året, hann med i svängarna.
Det fanns alltså en hel del tecken, orosmoln, inför matchen mot West Ham. Inte bara den halvdana insatsen mot Wolves, utan även den att Moyes inte skulle känna sig bunden av något supportertryck att spela »sexig» fotboll, utan kunna använda den metod som visat sig mest användbar mot de Zerbis spelstil, det vill säga, formationen 1-0-9 med snabba kontringar och fasta situationer som vapen; till yttermera visso hade han i laget spelare som Antonio, Benrahma och Bowen som är som gjorda för en sådan spelstil. Och till slut, grädden på moset, stekningen av det kokta fläsket, så hade man värvat James Ward-Prowse, som gjort mål mot oss i alla matcher han spelat sedan 1837, skulle jag tro. Det var med andra ord upplagt för trubbel.
Och trubbel blev det. Ward-Prowse gjorde sitt kontraktsenliga mål mot oss efter lite fippel i försvaret; Bowen petade in tvåan efter en snabb omställning; och Antonio smällde in trean så som en rutinerad etta i en 1-0-9-uppställning bör göra då och då. Det spelade inte så stor roll att vi skapade mängder av chanser, och enligt statistiken hade 78 procents bollinnehav, sköt 25 skott och hade 17 hörnor; West Hams försvar och framför allt målvakt stod i vägen för allt, utom en låg kanon från Pascal Gross, som därmed passerade Maupay och Murray i PL-målligan. (Ni har väl sett den fina tabell jag publicerat i högerkolumnen? Jag ska försöka uppdatera den någorlunda regelbundet, men jag lovar inget bestämt.)
Det är särskilt det andra målet som känns igen; Everton gjorde flera sådana i den där hemska matchen förra året. På den nivå jag spelade (korpen, division fem, om någon undrar) hade vi den enkla regeln för backar och mittfältare att »om du inte orkar springa tillbaka när vi tappar boll, följ inte med upp i anfallet», och det verkar som något liknande borde användas i Brighton; Bowen fick springa upp helt utan uppvaktning, och stackars Estupiñan fick därmed två spelare att bevaka, med ett mindre lyckat resultat.
I veckan har det blivit klart med olika cup-motståndare. I ligacupen möter vi i tredje ronden (lag som spelar i Europa står som bekant över den andra ronden) vårt B-lag, det vill säga Chelsea för den som inte uppmärksammat att de köpt stora delar av de personer vi inte behöver i organisationen längre. Och för några timmar sedan blev det klart vilka lag vi möter i Europa League: Ajax, Marseille och AEK Aten. Särskilt de första två är välmeriterade, både Ajax och Marseille har ju vunnit Europacupen. Förra året mötte vi, och spelade jämnt mot, Ajax' B-lag (Manchester United), men det blir nog svårare mot A-laget. Brighton börjar hemma mot AEK om knappa tre veckor, och slutar, också hemma, mot Marseille i mitten av december. En spännande höst kommer det säkert att bli.
Närmast gäller det emellertid Newcastle, och det blir en mycket tuff uppgift — visserligen har de redan förlorat två matcher, men när motståndarna heter Manchester City och Liverpool är det inte så mycket att säga om; deras avklädning av Aston Villa i första matchen var dock mycket imponerande. Förra året slutade motsvarande match 0-0; jag tvivlar på att det resultatet upprepas.
Damlaget
Damerna har inte kommit igång med sin serie än, beroende på det nyss avslutade världsmästerskapet på andra sidan jorden. Just nu har man ett tio dagar långt träningsläger i Spanien inför ligastarten i oktober. Man har också fått reda på sina motståndare i ligacupen, »Conti Cup» eller, med det fullständiga namnet, »Continental Tyres League Cup»; Brighton kommer att möta Birmingham, Charlton och West Ham, de två första lagen spelar i »Women's Championship», den andra divisionen och vi möter dem borta, medan West Ham (hemmamatch), precis som Brighton, spelar i »Women's Super League».
På spelarfronten hade det inte rört på sig sedan sist, när det plötsligt dök upp två nyförvärv under tiden jag knåpat på den här krönikan; Maria Thorisdóttir, som trots att namnet låter isländskt är från Norge, och Li Mengwen från Kina. Båda är landslagsmeriterade och är backar, vilket betyder att den lagdelen fått ett förmodligen välbehövligt tillskott med tanke på hur många mål laget släppte in förra året. Damernas transferfönster är, om jag uppfattat det rätt, öppet ytterligare två veckor, så det kan komma in fler spelare innan det stänger. Dessutom har några spelare förlängt sina kontrakt; hade jag väntat några sekunder till innan jag publicerade min inför-artikel skulle jag till exempel sett att Emma Kullberg tecknat ett nytt kontrakt, men liksom för Julia Zigiotti Olme avslöjade klubbens artikelskribent inte hur långt det nya kontraktet sträckte sig. Men det hävdas ju i vissa kretsar att längden inte spelar någon roll.
U21
U21-laget har börjat bra i Premier League 2, som om jag förstått det rätt har ett lite annorlunda upplägg i år, med något slags slutspel. Jag har inte satt mig in i vad det innebär, men ska försöka sätta mig in i detaljerna till nästa månad, om inte min monumentala lättja sätter krokben för mig. Säsongen inleddes dock med en lite oväntad förlust mot Leeds, men följdes upp med en gyllene vecka som gav tre meriterande vinster, mot Chelsea, Walsall och Everton, respektive. Mot Chelsea kom man tillbaka från ett tvåmålsunderläge för att vinna med uddamålet; mot Walsalls A-lag vann ett lite förstärkt U21-lag (bland annat stod Tom McGill i målet, och Andrew Moran stod för två av målen) med 3-2; och mot Everton, med ett i stort sett nytt lag jämfört med Walsall-matchen, vann man med hela 4-0. Igår fortsatte man den fina starten genom en 1-0-seger mot Nottingham. Visserligen har några av de tongivande spelarna försvunnit ut på lån, se ovan, men det verkar finnas gott om spelare redo att ersätta dem. Och några minuter innan transferfönstret slog igen tog den 18-årige talangen Louis Flower, en anfallare, steget över från Chelsea för att fortsätta sig utbildning på sydkusten.
Slutord
Förra årets tävling om vem som skulle säljas för overkligt mycket pengar vanns som väl de flesta noterat av Caicedo, med Mac Allister och Sanchez på andra och tredje plats, respektive. Även det här året kommer det säkerligen att bli en klappjakt på våra spelare, och där har Mitoma och Ferguson tagit en tidig tätposition. Jag sätter emellertid Mitoma först, eftersom hans soloräd genom Wolverhamptons försvar har rönt stort intresse från krönikörer, medan Ferguson har gömts undan lite grann, kanske för att få storspenderarna (Chelsea, I'm looking at you!) att för ögonblicket glömma bort hans existens. Vi får väl se hur säsongen utvecklar sig; jag har en del funderingar här, men de får vänta till en senare krönika.
Till slut måste jag komma med en kommentar till en krönika av Garth Crooks; han brukar ju efter varje PL-omgång på BBC:s hemsida ta ut elva spelare som han tycker är »omgångens lag». Normalt har han ett sunt omdöme, och de slutord han förser sina krönikor med har nästan alltid stort intresse. Men för tre veckor sedan kom han med en kommentar som fick mig att studsa till; han hade valt att ta med Kaoru Mitoma, vilket var ganska naturligt efter matchen mot vargarna, men kommentaren »...but Mitoma is a United player if ever I saw one» är helt obegriplig, om man inte tänker sig tillbaka till 70-talet då Manchester United förfogade över en mängd små, trixiga anfallare som Sammy McIlroy, Lou Macari och Steve Coppell, för att nu bara nämna de jag minns. Idag, om man tänker på typiska unitedspelare, tänker man endera på råskinn som Casemiro, Martinez (»slaktaren av Amsterdam») eller McTominay, eller på barnrumpor som Anthony, Fernandez eller (tidigare) Pogba, som mest ägnar sig åt att klaga på domaren eller slänga sig i backen för att försöka lura till sig en frispark/straff. Mitoma tillhör verkligen ingen av de kategorierna.
TV: Det bästa från Caicedo i Brighton förra säsongen
