bosjo summerar inför säsongen
Så börjar äntligen den trista perioden under sommaren ta slut då man i brist på fotboll, riktig fotboll (med vilket uttryck naturligtvis avses engelsk ligafotboll), tvingas sysselsätta sig med meningslösa aktiviteter som bokläsning, knyppling och bengalkastning. Helgen som gått startade de lägre divisionerna, och den kommande helgen startar Premier League, som i år lovar att bli tuffare än till och med förra året.
Det finns många frågor som söker sitt svar inför varje seriestart, men de känns svårare än på länge. Kommer Chelsea och Tottenham att repa sig efter förra årets mindre lyckade insatser? Kommer Newcastle, Brighton och Aston Villa att kunna upprepa förra årets starka resultat med tanke på att de nu också spelar i Europa? Så kan man ställa frågor om alla 18-19 lag som deltar i tävlingen om ligans andraplats — att Manchester City, med ligans förnämsta såväl spelare och tränare som ekonomer och jurister, kommer att vinna är jag beredd att sätta en hyfsad peng på; utan att kunna sätta fingret på exakt varför skulle jag också kunna tänka mig att slå till om jag fick bra odds på att Luton kommer sist. Men i övrigt är det en »oedig oöoa», som en Linköpingsbo skulle uttrycka det.
Planen är att liksom förra året komma med en sammanfattande krönika efter varje månad, där jag kortfattat (jo, jag försöker så gott jag kan...) redogör för vad som hänt på och utanför fotbollsplanen med en tydlig brightonsk vinkel på det timade. Den här krönikan »inför seriestarten» kommer huvudsakligen att handla om hur trupperna i lagen, åtminstone herr- och damlaget, ser ut, och om det blir lite plats över kommer jag att ta upp några av de saker jag hotade med att beröra om jag fick ett energiryck under sommaren.
Målvakter
En ung lovande målvakt har värvats från Anderlecht, Bart Verbruggen, och det är väl tänkt att han ska konkurrera med Jason Steele om posten som förstemålvakt. Tredjemålvakt kommer Tom McGill att vara; han tecknade nyligen ett nytt kontrakt på ytterligare två år, och trots att han varit uttagen i den kanadensiska landslagstruppen har jag svårt att se att han kommer att få särskilt mycket speltid i år om Verbruggen och Steele håller sig hela.
Tre målvakter är utlånade: Kjell Scherpen till österikiska Sturm Graz, Carl Rushworth till Swansea och James Beadle till Oxford. Att Scherpen blivit utlånad även i år tyder på att vi inte kommer att få se honom i brightontröjan; hans kontrakt går ut efter denna säsong, och även om Brighton har möjlighet att förlänga hans kontrakt ett år, så lär det inte ske om han inte gör en kanonsäsong i Graz.
Slutligen så har förre förstemålvakten Robert Sanchez valt att gå över till vårt B-lag för att få mer speltid.
Backar
Levi Colwill valde, efter lång tvekan, att gå tillbaka till B-laget, trots att det betyder att det inte blir något Europaspel under överskådlig tid (Det vill säga, under det närmaste året — får jag bra odds skulle jag dessutom kunna tänka mig en chansning på att de missar Europa i år igen; deras förehavanden under sommaren har inte imponerat på mig, och om Pochettino får en svag start kommer han att hänga löst ganska fort.). Lewis Dunk, Adam Webster, Jan Paul van Hecke och Joël Veltman har alla tecknat nya kontrakt; Tariq Lamptey och Pervis Estupiñan är kvar sedan förra året; och brassen Igor Julio har anslutit från Florentina. Michal Karbownik står fortfarande på lönelistan, men har inte fått något tröjnummer vilket tyder på att alla rykten som säger att han ska säljas, alternativt lånas ut, stämmer. (Korrekt gissning, visade det sig; han såldes till Hertha Berlin i måndags.) Tröjnummer har däremot U21-spelarna Jack Hinshelwood, Odeluga Offiah och Imari Samuels fått, men jag tvivlar på att de kommer att få särskilt mycket speltid; möjligen med undantag för Hinshelwood, som testades ett par gånger på högerbacksplatsen under försäsongen. En joker är Jacob Slater, en 18-årig vänsterback som anslutit från Preston NE; han kommer att tillhöra U21-truppen, men vibbarna kring hans övergång är positiva.
Mittfältare
Här har föregående säsongs dirigent, Alexis Mac Allister, försvunnit, men å andra sidan har två rutinerade herrar, Mahmoud Dahoud och James Milner, anslutit, från Dortmund respektive Liverpool, och två spelare som förra året varit utlånade, Steven Alzate och Simon Adingra, är åter med i truppen. Stommen från förra året finns kvar, om det inte händer några olyckor de sista veckorna av transferfönstret: Solly March, Kaoru Mitoma, Billy Gilmour, Facundo Buonanotte, Pascal Gross, Adam Lallana och Yasin Ayari. Vi får väl sätta frågetecken för två spelare; dels Moises Caicedo, som står på Boehlys önskelista inför hösten, och det brukar bara betyda en sak (ryktet vet dock att berätta att Brighton i princip gjort klart med en ersättare, som skulle sätta nytt transferrekord för klubben, Mohammad Kudus från Ajax), och dels Jakub Moder, som ju varit skadad snart 18 månader, och som inte figurerat i sommarens träningsmatcher. Även några U21-spelare är med i truppen; Andrew Moran har varit lovande länge, Cameron Peupion gjorde stora framsteg i våras och Jensen Weir visade förra året lovande takter utlånad till Morecambe — alla dessa kanske skulle föredra att bli utlånade för att kunna utvecklas snabbare; Kacper Kozlowski har redan lånats ut till Vitesse, den klubb där han tillbringade förra säsongen.
Anfallare
Evan Ferguson, Danny Welbeck och Julio Enciso är kvar från förra säsongen, men däremot har Deniz Undav, lite oväntat i mitt tycke, blivit utlånad till Stuttgart; han gjorde ju en strålande avslutning på vårkanten, och jag hade sett fram emot att se hur han följde upp det. I stället har João Pedro köpts in från Watford, och de glimtar man sett av honom i försäsongsmatcherna är onekligen lovande. Tillsammans med de vindsnabba mittfältarna Mitoma, Adingra och March, och de sluga gamla rävarna Lallana, Milner och Gross, hoppas jag den kvartetten kan sätta myror i huvudet på PL-försvar även i år; och gärna konfundera ett och annat europeiskt lag samtidigt.
Andi Zeqiri har inte heller fått något tröjnummer, så jag räknar med att han kommer att säljas eller lånas ut även den här säsongen; Aaron Connolly har redan sålts till Hull. Abdallah Sima har lånats ut till Glasgow Rangers, och Jeremy Sarmiento till West Brom; båda två är ju lovande, och väntar på sitt stora genombrott — klarar de bara att hålla sig friska så kan det mycket väl ske i år.
Sammanfattning
Jag tycker det ser ganska lovande ut; någon eller några tongivande spelare från förra säsongen försvinner, några spännande nya namn kommer till, och dessutom har vi fått in några spelare med rutin av europaspel. Dessutom brukar slutet av transferfönstret ofta bjuda på någon överraskning i form av en yngling som ingen hört talas om (redan nu har man berättat att man värvar en ung rumän i januari; jag är inte insatt i övergångsreglerna, men misstänker att det faktum att han ännu inte fyllt 18 år spelar en viss roll här.), men som inom ett par år skjuter Chelsea i sank; en trevlig vana, som gärna får fortsätta.
Damtruppen
På damsidan har det rört på sig en hel del under sommaren. Kanske viktigast är att infrastrukturen fått en rejäl översyn, med en ny coach (Perry Northeast), en ny målvaktstränare (Nikita Runnacles), en ny rekryteringsmanager (Edward Gallagher), en ny spelanalytiker (Sophie Bone) och en ny boss för tjejernas ungdomsakademi (Jeremy Sauer). Men även på spelarsidan har det kommit förstärkningar: Pauline Bremer och Vicky Losada har båda meriter från Champion's League, och dessutom har klubben värvat tre spelare från de australiensiska mästarna (Sydney FC): Madison Haley, Mackenzie Hawkesby och Charlize Rule. Det försvann visserligen en del tunga namn efter förra säsongen, men utan att ha analyserat situationen i detalj (en eufemism för »jag har ingen riktig koll på damfotboll (heller)») skulle jag säga att truppen ser minst lika stark ut som förra säsongen, och transferfönstret är ju öppet ett tag till.
Just som jag skulle trycka på publicera-knappen kommer beskedet att Julia Zigiotti Olme tecknat nytt kontrakt med klubben; det berättas dock inga detaljer, som om hon fått höjd lön eller hur långt kontraktet är. Extra roligt för oss svenskar, naturligtvis, och vi önskar henne all lycka både som spelare och som kapten för laget.
Till slut några korta, allmänna anmärkningar. Ni missar inget väsentligt om ni slutar läsa här — en anmärkning som naturligtvis kunnat stå redan i ingressen...
VAR
Jag upprepar vad jag skrev i någon av mina månadkrönikor, kanske något tydligare den här gången: jag tror på VAR, och att det gör fotbollen lite bättre. Man kan inte komma ifrån att det finns ett visst bedömningselement inblandat, särskilt vid offsidesituationer, och tills AI-baserade redskap utvecklats för detta om ett par, tre år får vi leva med att VAR-domare i stressade situationer kan göra misstag. Jag ser fram emot den tid då domslut huvusakligen utförs av AI-teknologi, inte för att de alltid kommer att vara korrekta, men för att det förmodligen är psykologiskt lättare att bli bortdömd av maskiner än av människor. Vi lär få se hur framtiden gestaltar sig.
Graham Potter vs. Roberto de Zerbi
En annan sak som jag känner att jag kanske måste förtydliga — jag har den allra största respekt för Graham Potter och det arbete han utförde i klubben. Jag tror också att han skulle lyckats föra Brighton till europaspelet; kanske inte med de allra högsta topparna i spelet, men inte heller med de djupa dalar som våren onekligen också innehöll.
För RdZ är den här säsongen »upp till bevis». Förra säsongen kunde han till viss del luta sig mot att han övertagit en annan tränares grundmaterial, i en ny liga och omgivning, utan att kunna sätta sitt system under försäsongen. Nu har han fått leda försäsongsträningen, han har fått nyförvärv valda efter hans specifikationer och har tre kvarts säsongs erfarenhet av Premier League — han har gett alla i de brightonska omgivningarna hopp om ännu fler framgångar. Kommer han att kunna leverera det? Är det »verkliga» Brighton det som spelade ut Arsenal på bortaplan, eller det som torskade hemma mot Everton med snudd på tennissiffror? Vi får förhoppningsvis snart svaret.
Southampton och Leicester
En kommentar som jag sett flera gånger på BBC:s kommentarssidor är att den Brightonska modellen — att leta rätt på lovande ungdomar, utbilda dem, och sälja dem vidare dyrt — inte är något annat än det som Southampton och Leicester har sysslat med i många år, och det kommer att gå för Brighton som för dessa lag när oturen är framme. Det är naturligtvis svårt att säga emot — sia är alltid svårt, särskilt om framtiden. Bloom har emellertid säkerligen lärt en del från dessa lag och förhoppningsvis har han klurat ut en metod att undvika deras trista öde, även om det inte finns något bombsäkert sätt att undvika att dras in i bottenstriden.
En viktig skillnad mellan Brighton och de nämnda lagen är just Bloom. Både Southampton och Leicester var framgångsrika under populära ägare, som båda dog under tragiska omständigheter, och det känns, utan att vara alltför insatt i detaljerna, att de inte lyckats hämta sig från respektive chock. Så länge Bloom lever och har hälsan ser jag Brighton bloomstra; och eftersom allt tyder på att jag trillar av pinn långt innan han är redo att ta steget över till andra sidan tänker jag inte ödsla någon tankemöda på det problemet. Jag tycker mig också kunna se en liten annan strategi bakom sommarens värvningar; kanske har klubben ändrat sin metod en smula. Vi får väl se.
Medan jag ändå är inne på värvningar och strategier så kan det kanske vara dags att punktera en myt som dyker upp ibland i BBC:s kommentarer, och som kan uttryckas ungefär så här: »Hur kommer det sig att så fort en spelare skriver på för Brighton visar det sig att han är en världsspelare?» Så är det naturligtvis inte, det är bara det att de som inte lyckas kämpa sig fram till A-lagstruppen inte får samma publicitet. Ta en spelare som Matt Clarke, som, om jag minns rätt, spelade summa summarum en halvlek i en försäsongsmatch för Brighton; Kjell Scherpen, som gjort något liknande; eller Michal Karbownik, som just sålts till Hertha Berlin. Det finns naturligtvis fler; för varje Ben White eller Alexis Mac Allister finns det en Matt Clarke eller Billy Arce som visar sig inte riktigt hålla måttet i Premier League.
I det fördolda
Jag tänkte avsluta med ett par observationer, som jag inte riktigt kan tolka. Det är mycket möjligt att det är min av skvallertidningsjournalistik uppmjukade hjärna som anar ugglor i mossen där inga finns; ni får avgöra själva.
I sitt tackmeddelande efter förra säsongen tackade Tony Bloom i princip alla, från RdZ ner till tekokaren — men med ett mycket noterbart undantag. På damsidan tackade han utförligt Hope Powell och Amy Merricks för sina insatser för damlaget under de senaste åren, och Melinda Phillips för de kommande åren, men Jens Scheuer, som tog över efter Powell men försvann med en lätt mystisk förklaring under säsongen, nämns inte med ett enda ord. Det känns som det finns en historia här; kanske får vi någon insikt i detta om någon skvallerpressjournalist pressar Zigiotti Olme eller Kullberg vid nästa intervjutillfälle, eller så får vi vänta tills någon av dem skriver sina memoarer, à la Nilla Fischer.
I slutet av juni kom plötsligt ett meddelande om att »The Amex» byter namn — från och med 1 augusti kommer vår arena att heta »American Express Stadium». Vänta nu, hör jag någon förvånat mumla, var det inte det den hette tidigare också? Jo, nästan: »American Express Community Stadium». I samma artikel meddelades också att klubbens avdelning för välgörenhetsarbete, »Albion in the Community», samtidigt byter namn till »Brighton & Hove Albion Foundation». Dessa båda ändringar förklaras med lite snömos (sorry, Barber) om mer värde för vår huvudsponsor, och knyta välgörenhetsarbetet närmare till vår klubb.
Avsikten med de båda ändringarna tycks vara att fjärma klubben från begreppet »Community». Vad det betyder i praktiken har jag svårt att bedöma, men det känns som det ligger en historia bakom det här; kanske är klubben och staden inte sams om något projekt? Vi får väl se så småningom, men jag tror nog vi kan fortsätta att kalla arenan »The Amex» ett tag till...
TV: Succén fullbordad – Brighton klara för Europa League
