bosjo summerar: September
Så har det hänt igen. Man vandrar liksom på små, ulliga moln, solen skiner och det är gudagott att vara. Plötsligt minns man att moln inte är det allra säkraste underlaget för promenader och man känner hur man faaaaaaaaaaaaaaaaa...
Det kan tyckas lite väl tidigt att summera en månad ett par veckor innan den tar slut, men det här är ingen vanlig månad. Till exempel har Brighton på grund av extraordinära händelser bara spelat en match denna månad, och de närmaste veckorna är det ett planerat speluppehåll för landslagsspel. Av skäl som jag strax tvingas återkomma till känns det rätt att avsluta månaden här, och låta de överblivna dagarna tyst foga in sig i oktober.
Innan jag fortsätter känns det som en plikt att varna eventuella Chelsea-supportrar som halkat in här att det kan hända att jag kommer att skriva diverse elaka saker om din klubb; du har blivit varnad — läs vidare på egen risk.
När det gäller just att skriva elaka saker om andra klubbar är naturligtvis engelsmän experter på sådant, och är man inte uppmärksam på nyanserna i det engelska språket är det lätt att missa dem. Ett sådant uttryck, som jag särskilt noterat hos West Hams engelska supportrar är »No disrespect to Brighton, but...», som de ofta använder när de tvingas förklara varför de inte vunnit mot oss på ett par evigheter. En korrekt översättning till svenska är ungefär »Jag menar, Brighton är ju obeskrivligt usla, men...». En annan ganska vanlig fras är »... teams like Brighton...», som en i jargongen obevandrad person skulle översätta »... lag som Brighton...», utan att uppmärksamma den ton av nedvärderande som oundvikligen medföljer yttrandet; se översättningen ovan. Det finns säkert fler uttryck som jag för ögonblicket lyckats förtränga.
Men låt oss ta en snabb återblick på den match som faktiskt spelades under månaden; det känns som förra året, ungefär. En vinst mot Leicester med 5-2 som inte innebar något kliv uppåt i tabellen eftersom vi redan innehade en överraskande fjärdeplats, men gjorde att den blev så pass stabil att vi fortfarande ligger kvar på den trots att vi inte spelat sedan dess.
Matchen var dock inte riktigt så enkel som siffrorna kanske kan antyda. Leicester började starkt, genom att knuffa bort March från bollen, enligt domaren på ett regelrätt sätt, för att sedan med några snabba passningar göra 0-1; sedan Brighton vänt på steken, efter bland annat ett nickmål av March, gjorde de 2-2 efter att Dunk misslyckats med att rensa en lång boll på Bengt, förlåt Daka; och när Mac Allister fick årets strut underkänd efter långVARiga offsidestudier, började man väl lite till mans frukta att det var en så'n där dag igen. Men Trossard och Mac Allister hade andra idéer, och när den senare satte en frispark i samma kryss som hans underkända kanon, så tror jag till och med Leicester-fans tyckte att det inte var mer än rätt och riktigt.
Men säg den glädje som varar beständigt. På onsdagen efter började det cirkulera rykten att en storklubb var på jakt efter en ny tränare och att Potter var huvudmålet, och redan nästa morgon kunde media trumpeta ut att Chelseas nye tränare hette Potter, och att han tagit med sig stora delar av Brightons personal — en inte alltför trovärdig källa hävdade att han tagit med sig alla, utom te-madamen eftersom P. dricker kaffe...
Chelsea, tillsammans med Manchester City och numera även Newcastle, har ju varit föremål för lika delar avund och avsky från andra PL-klubbars supportrar, därför att dessa har eller har haft ägare med tvivelaktig bakgrund och med nästan obegränsade penningpungar. Hur dessa lyckats gå runt reglerna kring det så kallade »Financial Fair Play» vete katten, men jag antar att med tillräckligt mycket pengar och ett team slipade jurister så är det mesta möjligt.
Nu är ju Chelsea visserligen roman-fria sedan en tid tillbaka, men de nya ägarna tycks mig likna den berömda elefanten i porslinsbutiken. Först lägger man ut några miljarder på att skaffa just de spelare tränaren vill ha, ger honom några timmar att bygga ett nytt lag, och sedan sparkar man honom när det inte lyckas. I stället köper man en ny tränarstab från en konkurrentklubb, som inte har fullt lika stora pengaresurser; därmed får man inte bara en väl sammansvetsad tränarkår, man saboterar också för den uppnosiga konkurrentklubb som haft fräckheten att plocka fler poäng än Chelsea. Men har man så mycket pengar att man kan köpa hela butiken om det kniper så bryr man sig väl inte om att lite porslin går i kras...
Hade Bloom velat chansa lite skulle han kunnat anställa en temporär tränare till säsongens slut, med beräkningen att Chelsea skulle ge Potter silkessnöret under tiden, för att sedan återanställa honom. Men Bloom ansåg tydligen risken att Potter skulle lyckas få ordning på Chelsea alltför stor, och valde en annan väg.
Innan jag fortsätter att gnälla på klubbar som Chelsea tänkte jag ge några synpunkter på media och hur de arbetar. Som väl de flesta sett har Potter skrivit ett öppet brev till klubben och dess supportrar där han tackar för de tre år som han spenderade på sydkusten. Jag har översatt det nedan, och ber redan i förväg om ursäkt för eventuella klumpiga omtolkningar av Potters ord:
Det här har varit tre underbara år med en klubb som förändrat mitt liv, och jag vill ägna ett ögonblick åt att säga adjö till alla er som har gjort det till en väldigt speciell period i mitt liv.
Jag tar farväl av en fantastisk klubb, en som alltid kommer att betyda väldigt mycket för mig och min familj. Jag inser att för några kan de förändringar som sker så plötsligt i fotboll vara svåra att acceptera. Jag kommer kanske inte att kunna övertala er alla att förlåta min sorti — men jag vill åtminstone ta den här möjligheten att tacka er alla.
Alla bra klubbar behöver fantastiska ägare och fantastiska supportrar. Brighton & Hove Albion har bådadera. Jag sätter stort värde på de relationer jag skapat med klubben, i alla dess aspekter. Mina spelare överträffade alla förväntningar. Mina medarbetare gav allt. Hjärtat i allt detta var Albions supportrar. Varje matchdag på »The Amex» var kontakten med laget stark. När vi spelade borta kom ni, i tusental, för att stötta oss. Jag vet vad ni har gått igenom för till slut se er klubb i ett modernt stadium och som framgångsrikt kämpar i Premier League. Jag kände det varje gång stod på sidlinjen.
Till dem av er som stannade för ett snabbt samtal när jag var i staden eller längre bort — och de många som skrivit till mig — alla dessa kontakter betydde väldigt mycket. Era personliga historier om att följa klubben — om föräldrar och far/morföräldrar som var supportrar — hjälpte mig att förstå vad som gör Albion så speciellt.
Jag hoppas ni förstår att vid den här punkten i min karriär kände jag att jag gripa denna nya möjlighet.
Jag vill tacka Tony Bloom, Paul Barber och styrelsen för den möjlighet de gav mig för tre år sedan och därefter den aldrig sviktande support som följde med. Min tacksamhet också till Dan Ashworth och David Weir, två förstaklassiga »Technical directors». Till de anställda, både vid arenan och vid träningsanläggningen: alla har ni imponerat på mig med den stolthet ni utfört er arbete. Ni stöttade klubben och stöttade också mig genom svåra tider i mitt personliga liv.
Brighton & Hove Albion är en klubb full av bra människor som arbetar tillsammans på rätt sätt för att uträtta saker.
Vi har delat en del briljanta ögonblick. Vinsten med 3-0 mot Tottenham under min första säsong var speciell, liksom också 2-1-vinsten mot Arsenal efter covid-uppehållet. Det var en otrolig eftermidag, särskilt när man tänker på vad många haft att gå genom de föregående månaderna. Min enda önskan var att våra supporters hade varit där för att dela glädjen med oss.
När arenorna var delvis öppnade upplevde vi en osannolik atmosfär vid 3-2-vinsten över Manchester City i den sista hemmamatchen under säsongen 2020/21. Jag vet att många av er uppskattade vinsten med 4-0 över Manchester United förra säsongen. Vi avslutade säsongen med 3-1 mot West Ham sista speldagen och satte därmed ett klubbrekord för mesta poäng och högsta ligaplaceringen genom tiderna. Det är fantastiska minnen.
Albion har gett mig det och mer därtill. Jag tycker jag är en bättre person och en bättre manager på grund av de erfarenheter jag haft här. Inte alla laguttagningar eller beslut har varit perfekta. Men klubben har skapat en miljö som ger en utrymme att göra misstag, lära sig något av dem och sedan göra något bättre. Jag har alltid försökt att agera ansvarsfullt och vara en hygglig person. Det är värden jag håller mycket på, och jag vet att Albion också gör det.
Det som visade sig bli min sista match mot Leicester City förra söndagen var ett bra sätt att sluta. Jag visst inte då att det skulle bli den sista, men när jag nu ser tillbaka så spelade vi så bra. Det fanns en positiv känsla runt klubben. De senaste dagarna har varit en oväntad virvelvind. Att lämna träningsanläggningen för sista gången var ett smärtfyllt ögonblick, inte bara för mig, utan också för Billy, Björn, Kyle, Bruno och Ben.
Albions supportrar vet att med Tony, Paul och David är klubben i säkra händer. Till min efterträdare, vem det nu kan vara, vill jag säga: Gratulerar! Du kommer att arbeta för en bra klubb med en fantastisk trupp, stödd av en storartad ordförande och styrelse. Truppen spelar på en hög nivå och kommer att bli bättre. Kanske viktigast, supportrarna kommer att stötta laget, hemma såväl som borta.
Till alla i Brighton & Hove Albion: Tack! Det har varit ett nöje och en ära att jobba för klubben under de senaste tre åren. Jag önskar er all framgång på er väg framåt.
Graham
Detta brev har naturligtvis refererats och kommenterats av media, men ingen rubrik jag har sett kallar det för ett tackbrev; i stället försöker man skjuta fram mer intressanta aspekter i blickfånget. Jag har noterat tre huvudkategorier:
1. Man hävdar att Potter förklarar varför han lämnade Brighton, till exempel har BBC rubriken »Potter explains Brighton departure in open letter». Jag är kanske onödigt känslig, men jag kräver en mer utförlig analys än »jag hoppas ni förstår» för att kalla det en »förklaring».
2. Man påstår att Potter är känslosam; till exempel talkSPORT skriver »Potter pens emotional farewell letter to Brighton fans after becoming Chelsea boss». Jag är kanske onödigt kallhamrad, men jag ser inte mer känslor uttryckta i brevet än i vilket affärsbrev som helst.
3. En tredje grupp, och den kanske vanligaste, säger att Potter ber supportrarna om förlåtelse; The Irish Times skriver till exempel »Graham Potter asks for forgiveness from Brighton fans». Jag är kanske onödigt bokstavstrogen, men jag hittar ingen bön om förlåtelse någonstans i Potters brev; bara ett sakligt påpekande att alla kanske inte kan förlåta honom men att han i alla fall vill tacka supportrarna.
Desutom finns det rubriker som kombinerar flera av dessa motiv, och någon enstaka som försökte locka med ett lokalt perspektiv; Chronicle Live skrev till exempel »Graham Potter gives special mention to Newcastle United's Dan Ashworth after emotional...» — inga extrapoäng för att gissa var Chronical Live har sitt upptagningsområde.
Den här tekniken att försöka göra ämnet för en artikel mer intressant är naturligtvis inget nytt, redan i Tage Danielssons Grallimatik från slutet av 60-talet finns det några fina exempel på kreativt rubrikskrivande, men det skadar inte att hålla sig underrättad om nya påhitt.
Det andra tillfället där media har haft julafton är naturligtvis tillsättningen av Potters ersättare. För att förkorta listan något har media gissat på Ange Postecoglou, Kjetil Knutsen, Steve Cooper, Brendan Rodgers, Abel Ferreira och Roberto De Zerbi; och många andra namn har nämnts någon enstaka gång. Media har kastat sig över i stort sett alla dessa för att höra nyheter om en eventuell brighton-koppling, och refererar andra tidningars gissningar som om de vore fakta. Ytterligare en översättning från engelska: »The Sun reports...» översätts lämpligen med »The Sun gissar...»
För mig var det ett namn i den listan som stod ut, nämligen Roberto De Zerbi. Och felet med de övriga? Enkelt — de var redan anställda av någon klubb, och om inte mitt minne sviker mig har Bloom någon gång sagt att han undviker att ta någon annan klubbs tränare.
Men hallå — hör jag i andanom en i fotbollsövergångar insatt supporter hojta — Potter hade ju kontrakt med Swansea när Brighton anställde honom; är inte det det slags »fulvärvande» som Bloom hävdade att han inte skulle göra? Det är naturligtvis korrekt att Potter hade kontrakt med Swansea när Bloom knackade på dörren, men jag hoppas att ni håller med mig att det är viss skillnad på att, å ena sidan, plocka en kontrakterad tränare från en klubb i en lägre division i mitten av maj, där klubben i fråga har mer än två månader på sig att anpassa sig till den nya situationen, och att, å andra sidan, plocka en tränare från en konkurrentklubb sex matcher in på säsongen.
Hur ska man då stoppa klubbar som Chelsea från sina elefantiska tendenser? En enkel metod vore ju att införa fönster för tränarövergångar precis som spelarövergångar. En annan, som Brighton möjligen tillämpat, är att sätta ett bra pris på tränarövergången, och kanske ha olika priser för olika perioder — ett pris för sommarövergångar, då klubben har tid att anpassa sig (à la Potter till Brighton), och ett helt annat under säsongen(à la Potter från Brighton). Enligt uppgift fick Brighton 22 miljoner pund för Potter med sällskap; det är ju en liten tröst, liksom att drottningdöd, tågstrejk och landslagsuppehåll gjort att den nya managern fått några veckor på sig att implementera eventuella nya spelsystem.
Och nu blev det alltså klart att Roberto De Zerbi tar över efter Potter. Jag kommer med största sannolikhet få anledning att skriva mer om honom i framtiden, men det får bli en sak för kommande krönikor.
PS. En liten korrektion från förra krönikan, där jag påstod att om inget konstigt inträffade så skulle Steven Alzate spela för Brighton i höst. Det inträffade visserligen inget konstigt, men eftersom jag inte insett att inte alla Europas transferfönster stängdes samtidigt hann han klättra in genom ett belgiskt fönster, närmare bestämt i Standard Liege. Lycka till!
PPS. En eventuell observant läsare torde noterat att jag i den här krönikan varken nämnt damlagets eller U21-lagets bedrifter under månaden; det är de förmodligen ganska nöjda med...
