Brighton - Newcastle0 - 0
Brighton & Hove Albion vs Newcastle United 0-0
Brighton vann på poäng men förlorade två.
Graham Potter startade med samma elva som på Old Trafford men lämnade den före detta jättetalangen Neal Maupay, ryktad till Robin Hoods marker norrut men söderut i tabellen, helt utanför truppen (rykten gör gällande att Nottingham Forest tillkännager värvningen senare idag).
En harmonisk vecka till följd av premiärvinsten gav en som alltid sansad, trevlig och meningsfull Graham Potter i matchintervjun inför, han hyllade Newcastles förvandling under Eddie Howe och undra på det då Potter och Howe kanske är de två tränare som påminner om varandra mest i den här ligan - unga, engelska med en progressiv fotboll som lyft lag från bottenregionerna mot mitten och beyond.
Newcastle kom till spel med det sedvanliga; en tillbakadragen och numer lyckad Joelinton, på topp Callum Wilson, Sankte Allan Saint-Maximin flankerade av duglige Joe Willock och Almiron.
Två jämnstarka lag, med två likasinnade ambitioner tränade av två jämlikar - den typ av match som ofta testar stål och metall bättre än vilket som helst laboratorium eller toppmatch.
Brighton tog tämligen omgående hand om taktpinnen, inför ett lyriskt Falmer Stadium inledde vi hemmasäsongen på ett respektingivande sätt. Vi har stor nytta av våra långdistanslöpare längst fram, Welbeck, Trossard och Solly March är alla spelare som varje Fantasy Football-spelare kommer dra sig för eftersom deras bidrag inte mäts inom superdatorns ramverk, men för den som ser matchen kommer man se vilken outtröttlig press dessa sätter på ett motståndarförsvar.
Det är inte ett skeppsbrott på en förrädisk undervattensklippa, inte en tsunami som klättrar förbi stenväggarna och lämnar ett vattenformat ärr flera kilometer in över landskapet - det är en stilla våg som anfaller, drar sig tillbaka, anfaller igen till trumpetandet av tusentals fiskmåsar medan kustlinjen retirerar millimetern i taget.
Newcastles spel blir stört, kampviljan kombinerat med den funktionella tekniken hos Brighton-spelarna visar sig därför så värdefull då varje tillfälle ges och det var märkbart hur Eddie Howe likt Arkimedes rubbats i sina cirklar.
Ett av alla dessa pressanden ledde till matchens första, och största, målchans. Danny Welbeck gör som han gör, skavde tills bollen var hans och en kvick passning ut till Pascal Groß ledde till ett inspel snett inåt bakåt mot straffpunkten. Newcastles panikartade rensning landade hos Solly March som tog emot, sköt, och hann börja fira målet innan han tittade upp och fick se Kieran Tripper på sann Atlético-manér ha smugit sig ner på mållinjen och efter en touch, två, rensa bollen vars ventil var ensam om att inte vara inne i mål.
Den räckte - Goal Decision System förkunnade att inget mål gjorts.
Inga protester följde, eftersom det inte fanns något att protestera emot, och med det gick vi ut till halvtidsvila.
Andra halvlek speglade den första. Brighton spelade upp sig på så vis att man nu ägde mer boll, presspelet förbyttes mot kreativa lösningar och bra rörlighet. Ett anfall i mängden startade med Alexis MacAllister som drev upp bollen, medan Newcastle föll och föll för långt kunde han i ögonblicket då de kom på sig själva sätta bollen rätt igenom deras mittfält på en felvänd Danny Welbeck. Danny gjorde som han så ofta numer gör - ta emot, vårda bollen för att slå ut den på kantspringaren och själv började rusa inåt straffområdet.
Solly March vårdade bollen lika fint, efter att ha tagit emot och bytt fot tittade han upp för att sedan timea inlägget med löpningarna därinne.
Samspelet med Adam Lallana var perfektion, 1-0 hade varit ett faktum på nicken om Newcastle inte, likt en Henry VII-esque mardröm, ignorerat reformationen och låtit påven beträda engelsk mark.
Nick Pope har gjort dessa räddningar under många år nu, Lallana får sälla sig till sällskapet som inte helt trott sina ögon.
Newcastles enda egentliga chans i matchen kom på en hörna minuterna senare då Brighton tappade markeringen på Botman. Sven fick däremot hänga lite för länge i luften för att komma till och kunde därför inte förvalta jättechansen på nåt riktigt sätt.
Nej, detta var Brightons tillställning att vinna. Försöka gjorde man, en, två, tre gånger till. Pascal Groß gjorde en fin match, förmodligen borde han ha gjort ett mål på sina åtminstone två klara chanser, men en gedigen arbetsinsats varvad med slutproukt var inte tillräcklig. Lallana togs ut i 65:e, Solly March och Leandro Trossard tio minuter senare, och ersättarna lyckades aldrig åstadkomma något värt sin text.
0-0, mot ett av Brighton åstadkommet blekt Newcastle på hemmaplan är en besvikelse, och det är oerhört fint betyg för denna säsongsinledning att känslan får lov att vara den.
Reportrarna var överens om Brightons fina match, Graham Potter pratade om de 36 graderna, den torra planen och att omständigheterna så klart var någorlunda speciella under detta för Premier League-värmerekord, men först och främst var detta en match han var väldigt nöjd med.
Eddie Howe höll med reportern om den värdefulla pinnen, att Nick Pope stod för en bra match i den som blev helt annorlunda jämfört med förra veckans (som "handlat mer om att leverera bra bollar ut i plan snarare än att göra räddningar") och att man gick upp emot en helt annan motståndare. Kontringsmöjligheterna hade enligt Eddie varit bra, vilket väl för all del går att säga om varje match av alla tränare, men de rann aldrig ut i något.
Den soliga eftermiddagen på Falmer får summeras med en klart förtroendeingivande hemmapremiär, två poäng som tappades men kanske snart glömda genom löftet om ganska många trepoängare hängandes lågt från träden bara precis runt kröken. Premier League och England rider vidare på värmevågen och den gör det bland annat till Brightons klara hoveslag.
Om en vecka reser vi till London Stadium för att bland annat låta Welbeck återförenas med Moyes.
Hove, Actually.
