Manchester U - Brighton1 - 2
Hej, och Manchester United vs Brighton 1-2
Trevligt att råkas. Brighton-redaktionen startar upp igen genom att ta sig an vinsten på Old Trafford.
"When the seagulls follow the trawler, it is because they expect sardines to be thrown into the sea."
Manchester United-ikonen Eric Cantona skulle kanske tycka att jag cantona ned betydelsen av hans 27 år gamla citat för den Premier League-premiär som igår ägde rum på Old Trafford, men fiskmåsen återvände hursomhelst in i det Manchester Unitedska medvetandet genom Graham Potters metodik, noggranhet och förmåga att vara mer Ten Hag än Erik Ten Hag.
Men först: hej på er alla
Jag är en helsingborgare på 28 år som följt Premier League under 20 av dessa. Sprungen ur myllan som var Peter Hyllmans Englandsblogg, och det eminenta forum som skapades av honom och den spräckliga skaran trogna läsare, har jag bevakat både Premier League och Championship på ganska nära håll i ett decennium. Intresset för Brighton uppstod under Chris Hughton, under 2015 och 2016 växte det då jag kände att tiden börjat rinna ut för den upplaga som börjat andas Premier League och den tragiken i det heroiska misslyckandet bar en charm som sedan växlade upp då man faktiskt tog det där steget upp säsongen 2016/2017.
Chris Hughtons verk, och den sedermera sparkningen och anställningen av Graham Potter, var en uppdaterad version av Southamptons sparkning av den inhemske, tråkige Nigel Adkins till förmån för den poppige, internationelle Mauricio Pochettino. Uppflyttningen och två säkrade Premier League-kontrakt var en bedrift som naturligtvis gjorde avskedet hårt, men därför också ett modigt beslut av en framåttänkande klubbledning, och såhär tre år in på Potters regim då den knoppen slagit ut i blom känner jag att det här laget, med blygsamma resurser men ganska traditionella värderingar och tillvägagångssätt, är värt att lyfta fram.
Mixen av övervintrade Premier League-stjärnor som Adam Lallana och Danny Welbeck med sådana som Neal Maupay, Leandro Trossard och den nyss flyktade Marc Cucurella, innebär ett stabilt men frejdigt lag som inom Potters tydliga ramverk följer och känner till sina uppgifter till punkt och pricka. Jag har länge önskat hitta en mer konservativ fotboll som ändå tänker fritt, hos Graham Potter och hans lag går det att hitta ett genuint social engagemang som den som följde Östersund lär vara väl bekant med, och i dessa tider med riskkapitalistiskt ägande till höger och sports washing-ägande till vänster känns detta ännu ganska lokalt förankrade Brighton som en i Premier League ganska ensam motpol värd att belysa.
Och det är det Manchester United - Brighton, ligapremiär för båda lag, nu är tänkt att vara en start på.
Brighton kom till spel med ganska precis samma startelva som förra helgen slog Espanyol med 5-1 i försäsongens sista match. Ingen av oss har missat att Erik Ten Hag tagit över Manchester United för det som ska vara en ny epok, och i dessa manus är motståndarlaget förstås aldrig mer än tilltänkta statister.
Cristiano Ronaldo inledde på bänken, bakom honom satt Ten Hag med en min som var bister redan under uppvärmningen. Graham Potters kroppspråk har alltid varit ett helt annat, det känns genuint och förtroendeingivande, och med risk för att låta min egen confirmation-bias prata fritt så speglade detta laget redan inför och under de inledande minuterna.
Manchester United kom ut med två ungkalvar i form av Rashford och Sancho, premiär-sprittet i benet var där men ganska tidigt blev det också tydligt att Brighton såg Manchester Uniteds energi rinna genom timglaset, när väl matchen började sätta sig var det också Brighton som lutade sig mot de riktiga linjerna i spelet.
Frustrationen som legat som ett hölje över Old Trafford sedan Moyes säsong för åtta år sedan tog en kvart på sig att göra sig hörd i år igen.
På läktaren satt Sir Alex och såg det som fram till 2013 var hans borg intas av en nytänkande fotbollsbohem med jämtländska skogsbarr ännu under skosulorna och dennes brokiga band av väldrillade fiskmåsar.
Brighton var det bättre laget under hela den här matchen, vilket på sina sätt lyckas vara precis lika ofattbart som väntat. Presspelet, förmågan att spela sig ur trånga situationer, och den instinktiva förmågan att hitta bollar framåt på en som alltid löpande Danny Welbeck - detta är ett lag som även i år kommer störa topplagen, kanske kommer man även lyckas hitta en annan spets i de "enklare" matcherna för att en Europa-plats inte ska vara en omöjlighet.
Det var åtminstone känslan under första halvlek, redan innan 0-1 och 0-2 ramlade in.
1-0 i matchminuit '30 var ett sånt där mönsteranfall den som följt laget under de senaste åren skulle känna igen direkt. Pascal Groß avslutade Danny Welbecks fina löpning och passning in på enklaste sätt, i en sekvens som direkt visade på en påtaglig frustration och krampaktighet hos hemmalaget. Den behövde ingen i Brighton ta hänsyn till, därför kom 0-2 '39 inte alls som en överraskning då Pascal Groß slängde sig fram på de Geas något svagt lämnade retur.
Visst hade Bruno Fernandes ett läge han gjort mål på 9 gånger av 10 för två år sedan, men Scott McTominays potentiellt röda kort och den självklarhet med vilken Brighton uppträde med på plan gjorde att allt prat om detaljer hit och dit blev futtiga i sammanhanget.
0-2 i halvtid, till ett buande och krackelerande Old Trafford var fullkomligt välförtjänt.
Den psykologiska smäll hemmalaget åkt på visade sig även i andra halvlek, men det vore återigen att ignorera Brightons del i det som utspelade sig. Man var det bättre laget, och i det krampaktiga ställningstagandet var segern aldrig hotad.
Men nu är fotbollen lyckligtvis inte så enkel.
På bänken satt bland annat en Cristiano Ronaldo, då han hoppade in förändrades också lagens skepnad ute på plan. Brighton hade något överraskande den här matchen att förlora, Manchester United som skulle gå in i den här säsongen övertygande och utan att behöva förlita sig till Cristiano Ronaldos dragna kaniner ur hatten för sina segrar kunde härifrån egentligen bara förlora men åtminstone göra det med en eller tre poäng. Leandro Trossards förmåga att vinna yta och göra sin spelare agerade ofta ventil i det byggande trycket, jätten Lewis Dunk växte som vanligt vid varje vunnen nickduell och argentinaren Lionel Messi, jag menar Scott McAllister, gjorde en stor match.
Kanske var det det omen man skulle ha hakat upp sig på, för lika bra som Scotts match var, lika klantig var den fot som nekade Robert Sanches jätteräddning för vilken gång i ordningen på den hörna som dansade på mållinjen innan ett argentinskt benskydd stjälpte till.
Reduceringen var ett resultat av en svängande matchpsykologi, varje Manchester United-anfall hotade med ett Ronaldo-avslut och om orkanen tidigare mojnat hade den nu vänt.
Kvitteringen hängde i luften under den kvart följde och utan ett heroiskt kämpande bortaförsvar hade det här troligtvis slutat i en fruktansvärd ädel förlust. Manchester Uniteds oskärpa gjorde sig till slut påmind, plötsligt var trycket borta även om det kostade byten på långdistanslöparna Trossard, Welbeck, Lallana och Solly March. Ersättarna gjorde inte bort sig och under matchavslutningen hördes buropen öka i styrka i takt med att Erik Ten Hags armar korsades djupare och käklinjen drogs åt. '
Graham Potters mannar tar säsongens första triumf, både vad gäller ligan (lite beroende på hur man värderar Fulhams poäng hemma mot Liverpool) och sig själva. Den var fullkomligt välförtjänt, signerad en skicklig, noggrann och harmonisk tränare som märkligt nog (eller kanske just därför?) gått under storklubbarnas radar.
Hade Manchester United vågat hade man förmodligen gjort Brighton tränarlösa i sommar, och med det gett sig själva bättre möjligheter inför säsongen. Som tur är får vi fortsätta se detta Brighton åtminstone cirka 40 gånger till under 2022/2023, förhoppningsvis ses ni och jag ungefär lika ofta.
På återhörande och Hove, Actually.
