West Ham - Brighton0 - 2
West Ham United v Brighton & Hove Albion - 0-2
The Seagulls flög fram och hem med tre poäng.
Efter en succéinledning på säsongen, där fyra poäng lika gärna kunnat vara sex, var det ett Brighton som med självklarhet tog sig an uppgiften West Ham United på London Stadium.
Det West Ham som under de senaste två, tre åren trotsat tyngdlagar genom att rädda den för andra gången fantasilösa anställningen av klubben, David Moyes, karriär genom att bara ha träffat helt och hållet rätt med värvningar som visat sig bra här och nu har vuxit fram som ligans kanske svåraste bortamatch bortsett de sex superklubbarna, och det säger väldigt mycket att Brighton kanske kändes som favoriter.
Fyra poäng skiljde lagen åt inför eftermiddagen och känslan av att Brightons resa mellan sydkusten och London tog lika lång tid som West Hams mellan London och östra London vittnade om den med kontra motvind respektive klubb just nu upplever.
Potter ställde upp med samma elva som mot Newcastle, och farhågan om att det skulle vara trötta ben hos någon omintetgjordes ganska direkt - Brightons bollbehandling och smarta sätt att löpa gör att det ibland blir en ganska lågintensiv spelstil man kan vila i. Balansen är helt enkelt perfekt med laglojala anfallare som Welbeck och Trossard och ett dynamiskt, funktionellt mittfält som städar och gör det tysta enkelt och ofta.
West Ham inledde med sin sedvanliga energi, och hade en het chans via Benrahma efter en vansinnespass från bortalaget, men de två inledande förlusterna (mot Man City hemma må vara någorlunda hänt, men den mot Nottingham Forest borta visade tydligt vilka problem Moyes redan nu har under säsongen med ett lag som till viss del straffar sig själv och honom för den framgång man nu tagit för given) skulle visa sig inte alls vara några tillfälligheter - Brighton hade efter en kvart kontroll över mittfältet och där West Ham spretade i sin offensiv var Leandro Trossard, Welbeck och Gross nästan oförskämt timeade med varann.
Brighton uppträdde tålmodigt och West Ham stressat, och med tjugofem minuter spelade skulle detta visa sig tydligt då Kurt Zouma lämnade sin mittbacksposition och drev in på sista tredjedelen. Scot MacAllister slutade falla och bröt, och plötsligt var bollen vid Trossards fötter som accelererade, höll undan och drev närapå en planhalva innan Welbecks korslöpning fick sin välförtjänta passning mitt i steget, och i nästa ögonblick hade den nyss anlände hemmabacken Kehrer kapat Welbeck så att det stod det härliga till.
Straffen tog Scott MacAllister hand om på sitt sedvanliga sätt och 0-1 kan inte ha förvånat någon på plats.
Ju längre halvleken led desto tydligare framträdde också de konturer som till en början kunnat skönjas i gräsrötterna men som till slut framtod som regelrätta, vitmålade linjer. Brightons passningsspel, harmoni och enighet körde i mångt och mycket över det hemmalag som saknade det där Något de haft under de senaste säsongerna. Declan Rice framstod inte som en bättre mittfältare än Scott MacAllister, trossen Leando Trossard band samman varje anfall med matrosen Danny Welbeck som inte gjort annat än rosat marknaden under dessa tre matcher.
West Ham blev frustrerat, gnälligt, osympatiskt och Moyes framstod vid sidlinjen som den tragiska figur han hunnit bli efter året i Manchester United.
Detta står i bjär kontrast till Graham Potter som förefaller vara försjunken i välgrundade, genuina tankar om det som utspelar sig på plan varje gång hans rödlätta anlete zoomas in.
Andra halvlek blev i mångt och mycket samma historia som den första halvans halva, men West Ham spelade upp sig. Målchanserna hittades aldrig riktigt men uppträdandet var ett annat, buropen som följde hemmalaget ned i spelartunneln fångades upp och krossades av de tjugotvå knutna nävar som joggade tillbaka ut.
Brighton sattes på prov men detta lag svajar inte i blåsten. Passning efter passning, position efter position och löpning på löpning får detta att se ut som Premier Leagues just nu mest sammanhängande lag.
Det vittnar om Potters gärning att 0-2 kom som en följd av den totala metodik han utrustat laget med. En bollvinst kapades hårt, men inte innan assisten fram till Trossard hunnit slås. Med given fördel av domaren sprang Leandro bara sig fri och rullade in bollen till höger om den numer 37-årige Fabianski, som också varit sitt sedvanliga jag och bra i matchen.
West Ham var dock inte slagna, och med tjugo minuter kvar började bollarna skickas in i boxen. Flera gånger var det nära att ge detta nerv, men Robert Sanchez i mål är en kandidat till ligans hittills bästa målvakt i konkurrens med Newcastles Pope och Leeds Meslier. Jag tappade räkningen på hans räddningar, framförallt hade jag den aldrig, men det är en otrolig trygghet att se kattlika reflexer när muren rämnat.
Brightons vinst var till slut en självklarhet. Danny Welbeck, Leandro Trossard, med egentligen övriga i detta lag - man har tappat Yves Bissouma, Marc Cucurella och Neal Maupays shorts har fastnat i flyttrankans törnen ute på bänken. Det är tunga tapp, som inte riktigt ersatts, men ingenstans går detta att riktigt skönja i Potters bygge. Storheten är att byggmaterialet i mångt och mycket är utan skavanker eller håligheter, och därför kan bytas ut och läggas ovanpå annat utan att det orsakar drag.
Brighton delar just nu andraplatsen med suveräna Leeds United och ett okejbra Manchester City. Fjolåret inleddes även det i en rasande fart för att redan stanna av, assisterande tränare Björn Hamberg pratade då om att man förmodligen tog några poäng *för många* i början för att sedan förlora fler än man borde. Det känns på riktigt i år, det här är en stabil klubb som ska kunna sikta mot Europa Conference League och skänka internationell fotboll till den strandpromenad på vilken Danny Welbeck snart står staty.
Sju poäng på tre matcher. Hove, actually.
