Ajax - ADO Den Haag5 - 0
Burnley FC- West Ham United FC 1-3: Always believe in Carlton Cole!
Efter en bedrövlig första halvlek kom West Ham i andra halvlek ut som ett nytt lag och visade ljusglimtar av de fina spel vi sett tidigare under säsongen.
Det är precis matcher som denna vi tidigare har förlorat, matcher där vi inte riktigt är på tårna och är lite loja. Detta var dock ingen vanlig match och detta är förmodligen ingen vanlig säsong. West Ham hade flyt idag, de måste man vara ärlig att erkänna men man har också för första gången på flera år ett grundspel som kan penetrera de flesta försvar och ett anfallspar som flyter som fjärilar och stinger som bin. Diafra Sakho och Enner Valencia hade kanske inte sina allra bästa dagar men visar under långa stunder att man har kapacitet att tillsammans utgöra ett av Premier Leagues allra bästa anfallsvapen. Flankerade av den pånyttfödde Stewart Downing som gått från medelmåtta till världsspelare på bara en säsong känns de farligt så fort West Ham anfaller.
Matchen idag mot ett Burnley som fram till idag bara gjort tre mål och tagit fyra poäng på de inledande sju matcherna kunde väl inte innebära annat än tre poäng? Faktum är att det tillslut blev tre poäng men vad som med lätthet istället kunde blivit noll. Burnley inledde i ett rasande tempo och under första halvtimmen såg man långa stunder ut som hungriga tigrar, tigrar som West Ham inte hittade någon utväg mot utan likt oskyldiga zebror bara väntade på tigrarna att attackera sitt byte. West Ham fick knappt låna bollen och undrade nog om de var Turf Moor eller Camp Nou de kommit till.
Efter bara sju minuter träffar den för dagen mycket duktige Boyd ribban med en rungande träff och kort därefter blev Jutkiewicz avvinkad för offside när han lägger bollen i nätmaskorna bakom en simmande Adrian. I denna stund såg tre poäng snarare ut som en utopi och det kändes som en tidsfråga innan Burnley skulle ta ledningen.
Som tur var lyckades Hammers efter en halvtimme att få tag i lite boll och Downing var bara millimeter från att ge bortalaget ledningen efter att gjort bort sin gubbe och smekt bollen i utsidan av stolpen. Känslan var ändå att det var med hjärtat i halsgropen West Ham gick till pausvila med 0-0 på måltavlan.
Big Sam lämnade bänken som en minst sagt tveksam man och han såg sådär arg och bitter ut som bara han kan göra. Om de var en hårtork eller bara en rejäl utskällning som spelarna fick i halvtid vet jag inte, men vad som är klart är att det var ett nytt lag som kom ut.
Inom loppet av dryga åtta minuter var det helt plötsligt 2-0 till West Ham och publiken på Torf Moor såg ut som de sålt smöret och tappat varenda liten pinal. Ett fantastiskt inlägg från Cresswell serverade Sakho på bästa sätt och senegalesen mötte med huvudet på bästa sätt, 1-0 till West Ham.
2-0 målet kom till på ett liknande sätt men den här gången var det istället vår högerback Jenkinson som serverade Valencia. Valencia hade betydligt längre kvar till målet än Sakho men med ett huvud hårt som granit stötte han in bollen på bästa sätt. Valencias två första mål denna säsong har verkligen varit en fröjd att se, gör han bara sådana mål är jag beredd att vänta länge på nästa. Men precis som vanligt och det kanske är precis detta man älskar med detta lag är gränsen mellan himmel och helvete hårfin. Inte hann man ens korka upp segerölen innan Burnley efter en tilltrasslad situation reducerar genom tidigare nämnde Boyd.
Men som sagt, detta är ingen vanlig säsong och tio minuter efter reduceringen får West Ham en hörna. Hörnan är lång och Sakho möter den med pannan och vem dyker upp på Sakhos passning om inte den nyinbytte Carlton Cole. Tyckte personligen att det var mycket märkligt när Valencia blev utbytt men förmodligen var han sliten efter alla landskamper tidigare i veckan. Men som sagt Carlton Cole, denna kultspelare tillika galjonsfigur för vår fina älskade klubb. Om det är någon man unnar ett mål ibland så är de verkligen Carlton Cole, om jag vore kvinna eller lagd åt andra hållet hade jag gjort allt i min makt för att bli Mrs. Cole. 3-1 till West Ham och nu kändes de avgjort. Trevligt att se Big Sam dra på smilbanden och nästintill bjuda på ett litet firande på bänken, gubben kan än. Burnley är i slutskedet nära att reducera när man träffar målramen men närmare än så kommer man inte denna dag, det var helt enkelt West Hams dag.
Som sagt så hade vi en hel del tur idag men bra lag har tur och West Ham är ett bra lag i år. Vem trodde inför säsongen att Big Sam skulle kunna spela attraktiv fotboll? Kanske kanske går det att lära gamla hundar att sitta. Som om detta inte var nog är dessutom Kouyate och Andy Carroll tillbaka snart, det finns i år både bredd och topp i truppen. Under mina år som supporter till detta fantastiska lag är det väldigt längesedan man på ett liknande sätt längtade till matcherna på de sätt man gör nu, det känns faktiskt som vi kan slå alla lag.
Nu skall jag äntligen dricka upp den där segerölen och den väljer jag att skåla till äran av mannen som fyller 60 år imorgon, Big Sam. Han ser också ut att gilla öl även om vin ju ska vara hans faiblesse.
Ha de nu gött alla West Ham vänner!
Up the Hammers!
