Character is revealed when pressure is applied
Champions league äventyret är slut för denna gång, hotellrummet i Kiev är avbokat och ett oerhört lynnigt humör har infunnit sig hos mig.
På Camp Nou skrevs siffrorna till 3-0 och ett dubbelmöte präglat av individuella misstag och underprestationer slutar med uttåg ur turneringen för Chelsea. Chelsea gör faktiskt ett relativt bra dubbelmöte över 2 matcher och var inte utspelade på något vis men ändå skrevs siffrorna till 1-4 efter 180 min. Varför?. Chelsea faller inte på en kollektiv kollaps eller någon coachmiss, kollektivet jobbade på precis som man önskat och Antonio Conte sätter taktiken på ett väldigt fint sätt i båda matcherna.
De viktigaste spelarna, de som man räknar med står först i led när truppen går ut i strid hade deserterat. Därför.
Eden Hazard är tveklöst den mest talangfulla spelaren jag sett i en Chelseatröja, det finns en enorm potential i honom som spelare och det är upp till honom om han vill bli en av de allra största i världen. För just nu är han inte det.
Det är i de stora säsongsdefinierande matcherna som de stora spelarna kliver fram och gör skillnad för sitt lag, precis som Drogba, Lampard, Terry, Cole och Cech gjorde för Chelsea under ett decennium.
Precis som Messi gjorde för Barcelona i Onsdags.
Hazard gör inte bort sig i detta dubbelmöte, men han gör ingen skillnad. Han är inte tungan på vågen som han förväntades vara, han reduceras till en alibispelare som gömmer sig när det stormar. Jag hoppas Eden tog en titt på Messis prestation i Onsdags och insåg exakt hur långt han har kvar innan han ens förtjänar att nämnas i samma mening som “Ballon d’or”.
Eden Hazard är en personlig favorit och en unik talang men det är bara att inse att han har en lång väg kvar karaktärsmässigt innan han är den absoluta toppspelaren som han själv vill och vi vill att han ska vara. Han kan tveklöst nå dit och om han gör det så hoppas jag bara att han fortfarande spelar iklädd en kungsblå tröja.
Hans Belgiske kamrat Thibaut Courtois däremot, är någon jag tappat tålamodet med. Under en högst medioker säsong där man knappast kan säga att han gjort någon större skillnad för sitt lag har munlädret glappat vid varje givet tillfälle om hur “hjärtat finns i Madrid” och att en flytt till den Spanska huvudstaden verkar vara närmast oundviklig. Som jag har förstått så rör det sig om en familjesituation där hans små barn och partner bor i Madrid och att han givetvis saknar dem. Det respekterar jag.
Jag respekterar det under förutsättningen att han respekterar mig, alla andra supportrar och sin arbetsgivare Chelsea Football Club genom att inte spekulera kring sin framtid i media och på så sätt förminska klubbens roll i situationen. När denna “världsklassmålvakt” dessutom gör sin sämsta insats för säsongen i säsongens viktigaste match, när han ska vara någon som gör skillnad. Då rinner det över för undertecknad.
Att Chelsea har en bra trupp med väldigt begåvade fotbollsspelare är något vi med säkerhet har sett bevis på flertalet gånger men jag tycker att man kan konstatera att det saknas mentalitet. Viljan att vinna till varje pris, kliva fram när det gäller, att våga. Det känns som att John Terry tog med sig det sista av den varan när han klev ut genom dörren i somras.
Nu har de en sista chans att rädda denna säsong med start i FA cupen på Söndag mot Leicester. Enligt alla beräkningar kommer Chelsea behöva hålla titelvinnande poängsnitt på i de sista matcherna på säsongen för att ha en chans att komma topp 4. Att kvala in till Champions league och lyfta FA-cup bucklan på Wembley i Maj är inte omöjligt, men det är en stor utmaning och blir ett stort test av spelartruppens karaktär.
Jag hoppas innerligen att de bevisar mig fel och laddar om för en hejdundrande säsongsavslutning.
Win or Lose, up the Blues!
