Lagbanner
Timo Werner ger inte upp - en krönika.

Timo Werner ger inte upp - en krönika.

Där kom det. Målet, inte enbart Chelsea var ute efter, utan även målet Timo Werner hade sökt efter, inte bara den här matchen utan också kanske i hela sin tid i Chelsea. Kantad av offside beslut, snäva missar och inte minst ett sänkt självförtroende i ett och ett halvt års tid i Chelsea fick han nu göra mål mot Southampton och ge oss ledningen och i sin tur vinsten. Målet var förvisso inte ett mål som krävde enorm skicklighet att genomföra men det är vad som ledat upp till målet som är av vikt.

Matchen mot Southampton, den lördags eftermiddagen var en spegel bild av hur hans karriär har gått sedan han kom till London. Felplaceringar, bortdömda mål, löpningar utan resultat och en tillsynes förlust av den självförtroende han en gång besuttit, men olikt hur det har sett ut innan så kom målet tillslut. Han gav aldrig upp, han fortsatte löpa, han fortsatte kämpa och tillslut satt den. Någonting hände med Timo efter målet. Han firade med att springa på kortsidan mot hörnflaggan och likt Drogba gled på de regndränkta gräset på sina knän och fick ur sig ett vrål att fira målet med. Vad han menade med vrålet står inte säkert men det såg ut som en stor pust av lättnad. Ett “äntligen”. Där satt den, mitt slit lönade sig för en gångs skull.  
 
Timos väg till Chelsea och London har för en som står på sidlinjen, sett, rätt och slätt, ganska enkel ut. Han växte upp som ensam barn till en före detta fotbollsspelare till pappa och en biokemist av högsta rang till mamma i norra Tyskland men mer exakt i Stuttgart. Med goda förutsättningar, där det istället för frågan om det skulle finnas mat på middagsbordet var en fråga om det skulle bli hemlagad saurbrauten eller en bratwurst med schwarzwald tårta till efterrätt för att fira ett stort genombrott mamma gjort runt cancer forskning, så var uppväxten Timo hade kanske lite olikt den gatufotbollen och kampen för överlevnad man hör så många proffs idag berätta om.  
 
Med ett tidigt fotbollsintresse och en pappa som delar kärleken till fotbollen så var det självklart att Timo skulle få nya Adidas dojjor i fyra års present som pappa lärde han snöra på. “Günter Schuh” som Timos pappa heter tog han tidigt på individuell träning som många gånger bestod av att Timo skulle springa upp och ner för berg och kullar lokala till Stuttgart för att förbättra hans explosivitet och uthållighet. Säkert mycket tack vare det som han besitter den explosiviteten idag.

Han började tidigt i de lokala pojklaget, TSV Steinhaldenfeld där utöver att kanslit låg blotta minuter från huset Timo växte upp i även hade Timos pappa, Günter, som huvudtränare för A-laget. I och med Timos individuella träning med hjälp av tränar pappan så stod han tidigt ut från mängden och Vfb Stuttgart var tidiga med att snappa upp Timos talang. Pojktränarna för Steinhaldenfeld insåg att Timo var för bra för det lokala laget och helt enkelt tog Timo till Stuttgarts ungdomslag, och sa "Här har ni" och gav Timo till dem.
 
Likt hans fart och explosivitet i hans spelstil så tog hans karriär fart extremt snabbt. Han fortsatte att träna under coachning av sin pappa samt tränarna i Stuttgart och fick chansen hos U-19 laget, vid 16 års ålder. Men även U-19 laget hade han snabbt växt ifrån då han som 17 åring gjorde professionell debut för Stuttgart i en Europa League kval match mot bulgariska Botev Plovdiv och blev i sin tur den yngsta spelaren att spela en officiell match i Stuttgarts historia och kort därefter även yngsta att spela i Bundesliga och DFB-Pokal. Han har så många “yngsta spelaren att..” rekord att jag inte ens tror att Timo själv vet hur många olika han har.

Timo gjorde en massa mål för Stuttgart men trots det så blev de nerflyttade till andra ligan och de såg RB Leipzig som en gyllene chans att snappa upp de tyska underbarnet och Timo skrev på för fyra år i 2016 och blev då den dyraste värvningen i Leipzigs historia. Hur det gick i Leipzig tror jag de flesta vet om, han spelade där i fyra år och är än idag den som gjort mest mål i klubbens korta historia. Allt var så lätt för Timo, allt gick som på räls och aldrig har någon tvivlat på hans kvalité och hans förmåga att alltid göra mål, men sen köpte Chelsea han. 
 
Timos karriär hade gått på Autobahn hela sitt liv men plötsligt kom det en betong vägg. Att gå igenom hela livet med ett mål att bli fotbollsproffs, lyckas med det och konstant klättra och alltid göra mer och mer mål. Att alltid haft det så lätt för fotbollen och att allt kommit så självklart för Timo, och sen komma till Chelsea och inte kunna leverera. En sådan grej klarar inte många av. Det raserar ens självförtroende fullständigt och jag kan bara tänka mig att man måste tvivla enormt på hur bra man egentligen är. När problemet inte är att man inte får chansen utan problemet är helt sitt egna, att få chans på chans och läge efter läge att göra mål man gjorde på beställning i Tyskland och sen inte kunna efterlikna samma sak Chelsea.

Det går inte att understryka nog hur svårt Timo har haft det i London, likt vad han behövde göra som pojke, att springa upp för berg har han nu behövt klättra kanske ett ännu större berg än vad som fanns hemma i Stuttgart, men en sak han inte har gjort är att ge upp, han har alltid försökt att klättra berget. Trots att hans självförtroende släpade i marken och samlade lera och grus samt glåpord och hat från fans och kritiker på hans väg upp för berget så har han inte en enda gång inte försökt. 
 
Matchen mot Southampton i helgen var en spegelbild på Timos karriär i Chelsea, felplaceringar, bortdömda mål, löpningar utan resultat och en tillsynes förlust av självförtroende, men precis som hans olycka var hans uthållighet och förmåga att inte ge upp kvar, och den här matchen lönade det sig att slita i 90 minuter. Det var länge sedan jag firade ett mål på samma sätt jag firade Timos, likt hans vrål och pust av lättnad när han gled på gräset i Stamford Bridge så fick jag ut mig liknande vrål och pust av lättnad. Det går inte att inte ömma för en spelare som inte ger upp trots att inget går hans väg, speciellt när han spelar för sitt egna lag.

Jag menar inte att målet mot Southampton i helgen kommer få tillbaka den Timo han var i Tyskland, hur mycket jag än hoppas på det, men det kändes som att jag sittandes i soffan hemma såg något i Timo efter det målet. Ett “äntligen”. En lättnad. Kanske med den lättnaden förändras något och kanske har han nu nått toppen av berget och kanske nu får vi tillbaka den Timo vi såg i Tyskland.
 

Lucas Hagert2021-10-07 17:30:00
Author

Fler artiklar om Chelsea