"Min första stora kärlek" - En intervju med Fredrik Backman
Som ett led i att erbjuda er läsare det där lilla extra inför och under kommande säsong, kommer vi att göra allt för att få till intervjuer med människor som har någon typ av koppling till Manchester United. Först ut i ledet är en av Sveriges största och mest omtalade bloggare: Fredrik Backman.
Vill man beskriva Fredrik Backman på enklast möjliga sätt så räcker det att peka mot hans blogg som idag är en av Sveriges absolut största. Då kan man eventuellt få bilden av att det är en bloggare som alla andra, med mode, skvaller och en massa bilder på sig själv antingen fotograferat rakt framifrån eller framför en spegel. Men "Backmanland" handlar inte det minsta om mode, minimalt med skvaller och bilder ser man ungefär en gång i halvåret. Här har ni Sveriges mest omtalade bloggare, tillika United-supporter, Fredrik Backman.
Först och främst, om du skulle introducera dig själv för den obildade läsaren, hur skulle det då se ut?
Skribent och störningsmoment, procentsats i respektive box lite beroende på vem du väljer att fråga. Jag har en blogg hos Café. Släpper två böcker i augusti. Resten av tiden ägnar jag egentligen främst åt att vara oproportionerligt upprörd över att OLW lagt till nån jävla kemikalie i sina ostbågar som gör att de efter tre dagar i öppen påse fortfarande är krispiga istället för vederbörligt mjuka. Och politikerna gör som vanligt ingenting. Jävla PK-Sverige.
Vi som följer din blogg har sedan länge konstaterat att du tillhör den skara människor som är supporter till den röda sidan av Manchester. Frågan är hur allting började och varför?
Det började förstås som det alltid börjar. Med ett 0-2 underläge mot Everton i paus en jävligt regnig dag i mars 1991, och ett inhopp av Ryan Giggs. Jag var i England med min familj. Jag var 10 år gammal. En liten tv på ett bed & breakfast i Lake District. Min första stora kärlek.
Jag vill minnas att jag läst att du ville gifta dig i Uniteds matchtröja men fick nej av din fru. Finns det några fler tillfällen där ditt supporterskap krockat med vardagen och hur ter sig ditt supporterskap?
Ingenting fuckar ju upp logistiken för ett supporterskap mer än fortplantning, så jag har haft rätt begränsade möjligheter att utnyttja mina betalkanalsabonnemang de senaste två åren. Men den stående dealen mellan min fru och mig numera är att jag har en match per vecka som jag i stort sett får boka av vilken social aktivitet jag vill för. Det är oerhört sällan det inte blir en United-match. Vilket tyvärr har gjort mig till närmast analfabet vad gäller alla andra ligor än Premier League.
Du har haft glädjen att få uppleva Manchester Uniteds mest framgångsrika period någonsin med rekord vad gäller antalet ligatitlar och 2 Champions League-segrar. Men vilket är ditt starkaste minne av Man Utd?
Jo. Det är ju den bästa investering jag någonsin har gjort, det här, det kan man ju inte förneka. Inte en titel sen 1967, och sen glider jag in på en syltmacka -91 och två år senare kör de en bulldozer genom hela frikkin ligan. På sätt och vis önskar jag ju, paradoxalt nog, att det inte var så. Att vara 80-talist och United är ju att vara livstidsdömd till medgångssupporter, hur bra bakgrundshistoria man än kan uppbringa. Och jag har aldrig riktigt lyckats känna mig hemma i extrem framgång. Jag tror att jag förmodligen hade gjort mig betydligt bättre som motgångssupporter. I ett annat liv hade jag säkert varit ett perfekt Tottenham-fan, men de vann FA-cupen när jag var 10 och jag ville inte hålla på ett lag som vann. Det fanns i mig redan då, att jag vill vara med en underdog. Så här i efterhand kan man ju konstatera att det gick en smula åt helvete.
Men till själva frågan, i något slags best of-nedräkning: 3–1999. Sheringham och Solskjaer. 2–1992. När Cantona skrev på kontraktet. 1–1993. Den första kyssen är ju alltid den bästa.
Det har passerat en hel del spelare under bron, vissa som aldrig lyckas och vissa som försvinner av andra skäl. Om du skulle namnge den absolut bästa och absolut sämsta spelaren du sett i en United-tröja, vilka blir det då?
Alltså, svaret på båda två är ju Eric Cantona. Det är ju just därför som man älskar honom så reservationslöst. Helt och hållet geni och helt och hållet dåre. Och så oändligt vackert mycket människa. Om jag såg honom på gatan skulle inte eld, vatten, nationalgarde och vilda hundar kunna hålla mig ifrån att krama honom.
Sett till titlar var ju föregående säsong ett smärre fiasko med tidigt respass i Europa, inga finalplatser i de inhemska cuperna och en förlorad liga. Vad är dina reflektioner över förra säsongen? Vad var bra och vad var dåligt?
För att vara helt ärlig tror jag just att de uteblivna vinsterna kanske kan föra något gott med sig på sikt. Idén om det gamla United har liksom legat som cementhjälmar över den nya generationen spelare i flera år nu. Ska det generationsväxlas (och det ska det ju, även om Scholes tänker spela tills han är i Gandalfs ålder) så tror jag att det är så här det måste ske. Både lag och supportrar behöver nog ett magert år och några nya mäktiga fiender för att bli riktigt hungriga igen. "Ny tid, ny strid", som den gamle folkhemspoeten Blues hade sagt.
Hittills har United värvat en japan vid namn Kagawa från de tyska ligamästarna och en yngling från Crewe. Finns det någon typ av spelare eller rent utav en specifik spelare som du skulle vilja se i United kommande säsong?
Jag kan inte påstå att jag sett speciellt mycket av Kagawa, men jag tycker ju väldigt mycket om vad han representerar och signalen som det ger om vilken typ av spelare United vill bygga framtiden kring (Kagawa har ju inte ägnat transfersfönstret åt att spela ut City och Chelsea mot varandra på sitt Twitterkonto, till exempel, vilket jag finner mycket sympatiskt). Annars hoppas jag egentligen mest av allt att de inhemska egna produkterna (i den mån man fortfarande får använda det uttrycket i dagens fotboll) verkligen ska kliva fram på allvar. Det finns väl ett karaktäristiskt hyckleri i det, förstås, att jag fortfarande drömmer om ett United som bygger på engelska spelare trots att alla de spelare jag älskat mest (Cantona från Frankrike, Keane från Irland, Giggs från Wales, Solskjaer från Norge, Schmeichel från Danmark, Scholes från Yttre Rymden) varit utlänningar.
Om vi tittar på just den kommande säsongen, vad kan vi förvänta oss enligt dig? Tar vi tillbaka ligatiteln? Kommer vi att lyckas i Europa? Var förra året ett snedsteg och årets säsongen den då vi klev upp på tronen igen? Ordet är fritt!
Det är så jävla svårt att spekulera som spelplanen i Europa ser ut just nu (Thiago till PSG, hand upp alla som såg den komma). Men jag ser ingen som helst anledning till att United inte ska kunna vara med och kriga i toppen av PL i år också. Och CL är ju uppenbarligen alltid CL. (Fucking Chelsea, liksom...) Så jag är alltjämt vid gott mod.
Till sist, jättestort tack till att du tog dig tiden att svara på frågorna.
Det var verkligen det allra minsta.
