City, bärs och halvtaskig fotboll
En helg i Manchester. Sex timmar tåg, fem timmar flyg, tre fotbollsmatcher, ett oändligt antal pubar och pints, en konsert och ett gaydisco. Inga konstigheter!
Den varmt emotsedda ”helgen” började med att undertecknad dammade av reservbilen på fredag morgon och plockade upp medpassagerarna en efter en. I Orminge Centrum klev de två neutrala medresenärerna på, och i det nybyggda kvarteren vid Stockholms ströms strand klev allas vår Guv på. Bilresan ut till Arlanda löpte på smidigt, trots rusningstrafik, och i god tid innan flyget parkerade vi på den terminalnära parkeringsplatsen. Sen kom det första bakslaget när Guv hade checkat in en av medresenärerna i fel namn. Det var dock inget som inte kunde lösas efter 10 minuters diskussion med Norwegian-ansvarig och 700 kronor extra.
En första pint klarades av på Arlanda innan flygresan där jag som checkat in själv också fick sitta själv vilket jag firade med en styrke-tupplur. Väl framme i Manchester så gick inte tågen in till stan pga banarbeten. Det fick bli ersättningsbuss istället, tillsammans med ett fyrpack Strongbow, vilket var extra trevligt då vi körde Princess Parkway genom Moss Side och förbi Alexandra Park estate. Det enda som saknades var synen av the Kippax som tornar upp sig på högersidan. Vi pratade lite med några andra svennebananer som av någon outgrundlig anledning skulle till Liverpool och se derbyt på Goodison.
Världens bästa kebab
Eftersom det ännu inte var incheckningsdags i lägenheten gick vi direkt till det viktigaste; Abdul’s på Oxford Road, för att äta världens bästa kebab. Tyvärr tyckte jag att de snålade lite med löken. Mätta och belåtna släntrade vi in på puben bredvid som heter Footage, f d Firkin, bl a känd för att någon scen i TV-serien Cracker har spelats in där. Efter ett par pints gick vi mot Blue Rainbow apartments, Deansgate Locks, där vi skulle bo. Efter att jag stressat de övriga att bara lämna väskorna för att hinna med lite shopping så var vi snart tillbaka på stan. Ett par av killarna tröttnade snabbt och gick till Sinclair Oyster Bar och vi andra slöt snart upp där också. Till min stora glädje hade de veteöl, vilket inte är helt vanligt utanför Bayern, men det kanske var en United-pub trots allt. Framåt kvällen gick vi tillbaka till lägenheten och snabbduschade innan vi tog en taxi på Europas mest busstäta gata till Mughli i Rusholme. Mycket god pakistansk mat serverades och det åts och dracks med glädje medan vi tittade på sällskapet brevid som attack-åt sin mat.
Sedan skulle det bli pubrunda och vad jag minns tog vi en buss, på Europas mest busstäta gata, till Old Monkey på Portland Street. Det var rätt trist där så vi tog sedan en taxi till Trof i Northern Quarter. Där var det mer drag, men ganska värdelös musik (I’m not a soul man) så detta plus det faktum att alla av oss var ganska trötta gjorde att vi åkte hem ganska tidigt, runt kl ett.
Lördag och matchdag inleddes med väckning för att hinna ut till Academy Stadium för att se EDS mot Liverpool kl 11:30. Vi, läs Guv, kom förstås upp lite för sent och vi började med en engelsk frukost på The Bank på Mosley Street. Frukosten sköljdes ned med en cider då jag har lärt mig att det är bra att börja morgonen med fruktjuice. Det tog en faslig tid att göra frukosten så vi blev förstås försenade och tog en taxi till Etihad Campus. Väl där hade de redan spelat 10 minuter. Guv kom in snabbt på sitt säsongskort medan vi andra fick leta biljettförsäljningsställe en bra stund innan vi hittade två funktionärer som sålde biljetter för 3 pund styck. Arenan är imponerande modern och tar runt 7 000 åskådare, varav 5 000 sittande. Vi diskuterade lagens och arenans standard och kom fram till att vissa allsvenska klubbar hade dödat för att få vår träningsarena som hemmaplan och att lagen också troligtvis skulle hålla bra i allsvenskan. Matchen var ingen höjdare och Liverpool tog rättvist ledningen efter 20 minuter och hade bud på mer. I andra halvlek tog City över och låg på för en kvittering vilket också kom med kvarten kvar. Sen låg man på för ett vinstmål men då kontrade Liverpool och en försvarare drog på sig en onödig straff med två minuter kvar och den förvaltades väl och förlusten var ett faktum.
EDS levererade inte
För att inte förlora tid på onödigt vandrande, plus att vi höll på att frysa häcken av oss, så gick vi till närmaste pub efter matchen, vilket var Mary D’s. Några värmande pints därinne och ett inköp av en värmande City-halsduk och man kände sig redo för huvudmatchen mot Hull. Jag, Guv och en av de andra såg motsvarande match för ett par år sedan, under Hughes långa rad av vinstlösa matcher. Resultatet då blev 1-1. Vi borde ha varit varnade, men jag kände mig segerviss.
Efter en rask promenad till arenan intog vi våra platser, efter att ha köpt resans första chicken balti pie. Jag brukar vanligtvis vänta tills paus men nu frös jag redan innan matchen. Vi satt precis ovanför Hulls supportrar, i en sektion som normalt sätt innehas av bortasupportrar, men Hull hade inte sålt så många biljetter. Matchen har ni säkert läst om i en annan artikel så jag nöjer mig med att säga att det var en usel match och att den första halvleken var det sämsta jag sett City spela på år och dagar. Lite bättre i andra men fortfarande ineffektivt, och sedan kom Milners mästerliga frispark (vilken knorr runt muren) och vi fick i alla fall en poäng. Samtidigt fick vi reda på att Chelsea slagit Villa och att avståndet nu var uppe i sju poäng.
Efter matchen gick jag en sväng på shoppen för att lösa en beställning hemifrån av två stycken målvaktströjor, men det hade de inte i barnstorlek så det fick bli två ex av det fula tredjestället istället (sopa på FBK). Sedan möttes vi upp på Townley för några tröstöl samtidigt som vi tittade lite på Merseysidederbyt (usel match det också). Vi kom i slang med några locals och pratade lite om City och Zlatan (de hade läst hans självbiografi). De var väldigt måna om vår säkerhet så de beställde taxi åt oss för att vi skulle kunna ta oss hem säkert genom östra Manchester efter mörkrets inbrott. Gulligt och omtänksamt av dem och vi lät bli att tala om för dem att vi gått vägen in till stan i mörkret ett otal gånger utan problem.
Efter touchdown på hotellet gick vi till vår och Glenn Strömbergs favorititalienare i Manchester, DonMarco på Liverpool Road. De som var innan oss i kön blev avvisade för att de inte hade något bord, men Guv har känningar och hans bekant lovade oss ett bord om en halvtimme. För att vänta in bordet gick vi tvärs över Deansgate till The Deansgate och tog ett par pints. Trevlig pub men det är tydligen en United-pub. När vi var tillbaka på restaurangen beställde vi både för- och varmrätter och de var som vanligt excellenta. Efter maten gick vi till Britons Protection på Great Bridgewater Street. Där kände sig Guv trött och bestämde sig för att det var dags för honom att dra sig hemåt. Han är så förnuftig och vuxen nuförtiden men för säkerhets skull, Manchesters gator är mörka på kvällen, så följde en av oss med honom hem innan denne kom tillbaka till puben. Det blev några pints till men sedan bestämde även vi kvarvarande oss för att gå hemåt. På hemvägen fick vi dock ett infall och ramlade in på en mörk klubb vid Deansgate Locks, men den var inte mycket att hurra för så det blev bara en pint där och sedan gick vi till lägenheten som bara var ett stenkast därifrån. Hemma tidigt även denna kväll, runt ett.
På söndagen skulle vi leva lite olika liv. Jag skulle ta tåget till Newcastle för att se hemmalaget möta Stoke, vårt sällskap bestämde sig för att ta tåget till Burnley för att se dem möta WBA och Guv skulle vara hemma och vakta lägenheten. Vi fotbollsälskare gick hemifrån ungefär samtidigt då Burnley-matchen var kl 12 och Newcastle kl 14. Hade gärna åkt till Burnley men jag hade redan varit där och jag vill se nya arenor. Jag gick till Piccadilly, dit min avresa hade blivit flyttad från Victoria pga ett jordskred vid Leamington Spa. Oklart varför då den som kan sin engelska geografi vet att Leamington Spa ligger strax söder om Birmingham och hur det kan påverka en tågresa mellan Manchester och Newcastle övergår mitt förstånd. Det fick bli en trekantsmacka till frukost medan dieseltåget tuffade ut från ett dimmigt Manchester där sikten var obefintlig. Vi körde in i en tunnel på väg in i the Pennines och när vi kom ut ur tunneln var det helt klart med sol och klarblå himmel. Magiskt! Sedan var det kanonväder hela resan som gick förbi Huddersfield, Leeds, York, Northallerton, Darlington och Durham. Vid de två sista stationerna klev det på en massa svartvitrandiga och tåget var knökfullt när det kom in till Newcastles station.
Väl ute ur stationen insåg jag att det fantastiska vädret var mer fantastiskt när man satt inne i ett tåg än när man väl kom ut. Det var svinkallt! Jag följde strömmen av svartvita och gick igenom Chinatown innan jag kom fram ungefär en halvtimme innan matchstart. Jag gillar St James Park då det ligger väldigt centralt och mitt bland bebyggelsen. Jag har svårare för arenor som ligger ute på stora fält, likt Etihad. I väntan på matchstart gick jag in på arenan och köpte en kall pint (bra idé när man fryser arslet av sig) samtidigt som jag såg slutet av Burnley-WBA på TV-monitorerna. Den matchen slutade 2-2 och verkade vara en mycket bra match så jag var glad för vårt sällskaps skull. Den match jag skulle se var dock ingen höjdare. Det nya Stoke påminde en del om City och hade en jädra massa bollinnehav, men det var Newcastle som hade, de få, vassa chanserna. Newcastle tog ledningen med en kvart kvar, ganska orättvist, och då byttes Peter Crouch in och Peter Crouch gjorde det som Peter Crouch brukar göra och knoppade in en kvittering i slutminuten. Ganska snygg nick med bra häng. Arenan var stor och mäktig men det var förvånande tyst bland hemmapubliken hela matchen. Jag hade väntat mig en bra stämning då jag hört gott om Newcastle-fansen, men det var väldigt sällan som det sjöngs och ”the roar” hördes inte heller ofta. De hade dock en god Chicken Balti pie som inmundigades i halvtid tillsammans med en kopp varm choklad.
Chinatown, i Newcastle. Det är inte så varmt som det ser ut...
St James Park
Efter matchen var det en dryg timme till mitt tåg tillbaka till Manchester skulle gå så jag hittade en pub i centrum där det var underhållning men väldigt glesbefolkat. Den dög dock för att värma mitt genomfrusna jag tillsammans med två pints. Jag satt och filosoferade lite och kom fram till att Newcastle är det lag jag sett mest live, näst efter City. En gång på Anfield, en gång på Maine Road, en gång på Etihad och nu en gång på St James Park. Tågresan hem gick smidigt och jag lyckades få en blund också. Hade telefonkontakt med de andra som satt och åt på ett flott hamburgerställe i Manchester. Blev lite avundsjuk.
Framme i Manchester vid halv åtta och det fanns ingen tid att spilla på mat och andra onödigheter. Jag skulle till Albert Hall och försöka få biljetter till en slutsåld konsert med Interpol. När jag kom dit fick jag direkt kontakt med en stor snubbe som ville sälja. Han var säkert gammal Guv’nor då signalementet stämde. Först ville han ha 60 pund (de kostade 27 pund face value) men jag sa 30. Han gick ned till 40 och sa att det var slutsålt, men jag sa att jag bara hade 30 pund på mig. Han föll till föga och gick med på 30. Nu skulle jag bara hala upp 30 från de 50 pund jag visste att jag hade löst i fickan. Först en tjuga, sedan kände jag efter frenetiskt med handen för att inte hala upp den andra tjugan varpå min lögn skulle bli uppenbar och problem skulle kunna uppstå. Jag lyckades känna mig till tian och fick upp den. Puh! Biljetten var förstås ett sådant där utskrivet papper, vilket han skulle ha kunnat skriva ut 100 ex av. Jag höll andan när jag gick in, men biljetten gick igenom utan problem och jag kunde andas ut. Tror att jag hade haft svårt att hävda mig om jag skulle gått tillbaka och krävt att få igen mina pengar om biljetten inte hade funkat.
När jag kom in fick jag reda på att det var över en timme till Interpol skulle gå på scenen, och jag förbannade mig själv att jag inte hade ätit något innan. Självklart fanns det ingen fast föda i barerna därinne heller, inte ens chipspåsar. Det fick bli att mätta sig med två pints istället. Jag hade telefonkontakt med Guv men de var inte sugna på konsert så jag fick klara mig själv. Konserten var rakt igenom grym och jag utnämnde där och då Interpol till 2000-talets (hittills) bästa band, strax före Strokes.
Grym konsert, grym lokal
När konserten var slut, strax innan elva, pratade jag med Guv igen och nu var de på väg till Canal Street, vilket är det säkraste stället att komma in på sent en söndagkväll. Vi träffades på New Union Hotel, vilket många män gör varje kväll. En i sällskapet hade då gett upp och gått hem för att sova. New Union Hotel är tydligen också just ett hotell, dock inte för de som är ljudkänsliga då de ska sova. Det var disco med en transa som DJ men det var inte särskilt mycket folk där så det var gott om plats. Men baren var öppen, vilket är det viktigaste, och det var väldigt humana priser. Det var ett trevligt och ett inte allt för extremt ställe och en majoritet tjejer vilket var något oväntat. Det mest spännande som hände var att en rätt så unfit snubbe började prata med Guv om hur svårt han hade haft att komma ut inför sin familj. Vi blev kvar där till stängningsdags kl 2. Sedan krävde jag att få mat så vi vandrade ned Oxford Road (har jag sagt att det är världens mest busstäta gata) i riktning mot Abdul’s. Vi var osäkra på om de hade stängt för kvällen (natten). När vi kom fram var det tänt och personal därinne, men det var låst och stängt. Så nära men ändå så långt ifrån! Vi fick gå till Babylon bredvid istället och jag tog en hamburgare med pommes medan de andra tog pizza respektive kebab. Efter detta blev det promenad till lägenheten och vi blev insläppta av den utvilade fjärde medlemmen i sällskapet.
This is how it feels to be... på Canal Street
Full fart, gott om plats, New Union Hotel vid stängningsdags
Det var en rätt OK flygtid på måndagen så det räckte med att gå upp kl 9. Jag och de andra två i sällskapet packade våra grejer och begav oss ut för lite panikshopping respektive frukost. Guv stannade och vaktade lägenheten ett tag till. Tåget till flygplatsen var igång igen så tre av oss åkte i gemensam trupp dit, vi undrade lite om vi skulle få se Guv något mer. Jag flygplatsshoppade lite själv och när jag väl stod för boarding vid gaten så såg jag Guvs välbekanta orangea täckjacka. Man tvivlar ibland, men när det väl kommer till kritan så dyker han oftast upp innan det är för sent. Flygtur och biltur fortlöpte utan problem och man var hemma hos familjen i helt OK tid, runt kl 18.
Som vanligt blev det en mycket lyckad resa till Manchester. En Manchesterresa kan inte förstöras av tre dåliga fotbollsmatcher och en förmodat tappad titel. Även ni United-supportar (jag vet att ni läser) bör överväga möjligheten att faktiskt åka över och se ert lag åtminstone en gång under er livstid.
Noel Gallagher sammanfattade Manchester ganska bra i en intervju nyligen i The Quietus:
”Q: Do you think of yourself as a Londoner?
NG: No. I think I live in the best city in the world, but my favourite place in the world is Manchester. There's a different class of head-case up there. A night out there is like getting out of the van in a safari park, when they're telling you, "Don't fucking feed the animals," and you're like, "I'm going to go and fucking have it with the lions and the monkeys." Every time I go up there, I have great, stupidly ridiculous nights out with ridiculous people who I've never met, but will convince you they have.”