City-legender – David White
Han var snabb. Han var stark. Han var ett lokomotiv på högerkanten.
David White var en av de hemvävda spelarna i ”the golden generation” som vann FA Youth Cup 1986, tillsammans med bl a Paul Lake, Ian Brightwell, Andy Hinchcliffe, Steve Redmond och Paul Moulden. Samtliga dessa herrar tog senare plats i A-laget men David White blev den mest framgångsrika i City-tröjan. David White var också min första riktiga idol i City. Han spelade vanligtvis höger winger eller anfallare under sina City-år. Hans kännetecken var hans snabbhet och styrka. Han var också en krigare som bet ihop och aldrig klagade på domare eller motspelare. Att han spelade juste innebar också att han nästan aldrig drog på sig kort och därför inte var avstängd. En sann City-spelare med andra ord.
David föddes 1967 i Urmston, Salford och började spela fotboll för Salford Boys innan han kom in i Manchester Citys ungdomslag. Han debuterade i A-lagssammanhang 23 september 1986 när han hoppade in i en ligacupmatch mot Southend som slutade 0-0, en passande debut för en City-legendar. Han spelade många matcher under denna säsong och gjorde sitt första mål den 13 december i en 3-1 seger hemma mot West Ham, men det blev också hans enda mål och City åkte ur förstadivisionen, en passande debutsäsong för en City-legendar. Sedan följde två säsonger i andradivisionen, där han bl a medverkade i 10-1 segern mot Huddersfield där han gjorde tre mål. Denna säsong lyckades inte City gå upp men David gjorde 13 mål. Säsongen efter lyckades man dock och han var med vid uppflyttningen borta mot Bradford, där mustaschprydde Trevor Morley sköt City upp i högsta ligan igen. David noterades för 6 mål denna säsong och spelade alla matcher.
Första säsongen tillbaka i högsta ligan fick City kämpa för att hålla sig kvar och säkrade kontraktet först i slutet av säsongen. Säsongen innehöll dock höjdpunkten när City förnedrade Fergusons United med 5-1 på Maine Road. ”Fergie out” skreks det efter den matchen bland de röda. Det skulle dock dröja nästan 15 år till nästa seger mot dem. Åtta mål blev det för Whitey denna säsong.
Säsongen efter hade City etablerat sig som ett starkt lag i First division och var med och slogs om de främsta placeringarna. Man slutade femma, vilket var före förortsgrannen. Under säsongen gjorde David några minnesvärda och viktiga mål. Han gjorde bland annat fyra mål borta mot Aston Villa när City krossade dem med 5-1. Han gjorde också sina två enda derbymål i 3-3 matchen på Maine Road där City ledde med 3-1 långt in i matchen men tappade på slutet. Han dubblerade målskörden från föregående säsong till 16 och avslutade säsongen med att skjuta ned Sunderland i andra divisionen i säsongens sista match.
Säsongen 91/92 blev David Whites bästa säsong. Han gjorde 18 mål och var främsta målskytt i City. Jag minns framförallt ett par lobbmål på Bruce Grobelaar i en 2-2 match på Anfield som sändes i Tipsextra. Han trivdes mot Liverpool för han gjorde även 2 mål i hemmasegern, 2-1, mot dem denna säsong. Han gjorde även segermålet mot Arsenal på Maine Road i en annan Tipsextra-match. Det skulle dröja över 15 år till vi slog Arsenal igen efter den matchen. I säsongens sista match gjorde han hattrick borta mot Oldham, seger med 5-2. City slutade ånyo på en femteplats och hade inte Liverpool gjort bort sig i Belgien några år tidigare hade vi fått spela Europaspel två år i rad.
Allt City och David White åstadkommit innan 1992 var dock oväsentligt eftersom fotbollen startade på riktigt säsongen 92/93 då Premier League startade. Premier League innebar också direktsända matcher och i den första matchen någonsin i den moderna fotbollen spelade City hemma mot QPR, TV-sänt förstås. David White och City gjorde i den matchen det första målet någonsin i Premier League när han sköt in 1-0 i en match som slutade 1-1 efter att Andy Sinton kvitterat. Jag vet inte om det var detta som fick Graham Taylor att få upp ögonen för David men senare den hösten spelade han sin första och sista landskamp på A-nivå när England mötte Spanien i en vänskapslandskamp. Han gjorde tydligen ingen bra match och fick kritik från media efteråt så det blev inga fler landskamper. City hade en lite sämre säsong en de två tidigare och slutade nia. Det skulle dock visa sig vara en mycket bra placering om man hade vetat vad som skulle komma senare år. David blev åter igen bästa målskytt med 16 mål.
Whites sista säsong i City blev inte så bra. Han plågades av en ankelskada och efter en turbulent start på säsongen blev Peter Reid kickad efter fyra matcher och ersattes av Brian Horton. White gjorde bara ett mål, hemma mot önskemotståndaren Liverpool, innan Horton tyckte att han skulle byta bort en David mot en annan. White byttes mot Rocastle (vila i frid) från Leeds i ett underligt byte. Whites sista match i Citys tröja blev en 0-2 förlust borta mot Blackburn. Passande för en City-legendar. Det blev 341 framträdanden och 96 mål i Citys tröja för denne legendar.
White lyckades inte riktigt i Leeds och stannade i två år innan han gick till Sheffield United i tre år. Sedan var han tvungen att lägga ned fotbollskarriären pga skadeproblemen.
David White dyker upp ibland på Citys matcher och han har nu lagt på sig ett gäng överviktskilon. Svårt att tänka sig efter att ha sett honom under karriären där han levde på sin snabbhet. Han är Managing Director för familjens återvinningsföretag.
Avslutar med en sång till tonerna av ”Oh when the saints”:
Oh David White! Is f*cking fast!
Oh David White is f*cking fast!
Hes f*cking fast, fast and faster!
Oh David White is f*cking fast!
