Crystal Palace - Manchester U1 - 1
Crystal Palace 1 - 1 Manchester United
I en match två storlekar för stort skohornad in mellan bataljerna med ligans (än så länge) två titelutmanare gick det väl ungefär som det brukar gå när man placeras i för stora skor: slarvigt. United tappade två poäng och Casemiro på Selhurst Park, men är åtminstone fortsatt obesegrade efter VM-uppehållet.
Sammanfattning
Inledningen på Selhurst Park gick åt ett håll. United inledde starkt, pressade högt och kom till några väldigt snabba anfall med Wout Weghorst som ny uppspelspunkt. Hela halvleken känns egentligen fullt kontrollerad fram tills att … får till ett skott som styr på Lisandro Martinez och tvingar De Gea till en av säsongens absoluta räddningar. Efter detta lyckas hemmalaget få till lite boxnärvaro och någon fast situation, varpå United känner sig tvungna att agera och gör planenligt ett otrolig vackert ledningsmål innan halvtid. Rashford sticker in en pass mellan två håglösa Palace-försvarare, Eriksen slår en cut-back till Bruno som är helt ren efter Weghorsts avledande löpning och kaptenen skickar in 1-0. So far so good.
Ingen kan påstå att matchen som följde var sprakande på något vis. Andra halvlek var i mångt och mycket en transportsträcka med två mål: ta tre poäng och ta inga dumma gula kort. Men det alldeles för välkända fenomenet ”United-lyckas-inte-stänga-matchen-och-låter-sig-pressas-tillbaka” gjorde sig smärtsamt uppenbart. Målen gick således åt helvete när Casemiro först tvingas dra på sig ett gult efter ett onödigt bolltapp och Michael Olise på tilläggstid slår in en helt makalös frispark. Transportsträckan blev en kantring, men det var väl inte direkt vägvalet som blev avgörande utan körningen. Man måste gå för tre poäng i varenda match, och jag köper varenda sväng Erik ten Hag valde att ta. Men man måste också kunna köra på bättre än såhär när Cruise Control-knappen ligger i.
Manchester United (4-2-3-1): De Gea – Wan-Bissaka, Varane, Martinez, Shaw – Casemiro , Eriksen (Fred 83’), Bruno Fernandes – Antony (Garnacho 70’), Weghorst (McTominay 69’), Rashford
Crystal Palace (4-2-3-1): Guaita – Clyne, Guehi, Richards, Mitchell – Doucoure (Schulpp 71’), Hughes (Milivojevic 84’)– Elise, Mateta (Eze 56’), Zaha – Edouard (Ayew 71’)
Statistik:
Resultat: 1-1
Målskyttar med assist: Fernandes (Eriksen), Olise
Bollinnehav (%): 39 - 61
Avslut: 10 - 15
Avslut på mål: 5 - 4
Hörnor: 3 - 3
Gula/röda kort: 1 – 2
Bäst i United: Aaron Wan-Bissaka
Fem tankar från matchen
1, WoW är kort för Wout Weghorst
Jag är kanske lite väl lyrisk här, men jag tyckte Weghorsts debut var enormt lovande. Exakt de förmågor som man blivit upplyst om visades upp tid om varannan. Om det finns som heter bollvinstassist hade Weghorst flertalet sådana efter att man vinner boll när han sätter in förstapressen på en motståndare. Han lyckas också ockupera backlinjen och dra med sig mittbackarna flertalet gånger, vilket blev extra märkbart vid Brunos mål. Och som uppspelspunkt visade han på fina fötter med några precisa passningar som öppnade upp flertalet möjligheter för United. Det finns givetvis mängder kvar att önska i samspelet med i synnerhet mittfältet och hur bollarna skall matchas, men efter bara några dagars träning blev det redan nu tydligt att detta är en väldigt nyttig värvning.
2, Spindeln tillbaka i nätet.
Vilket tillfälle är bättre att hylla Aaron Wan-Bissaka än efter en återkomst till hans alma mater? Högerbackens kvaliteter och brister har alltid varit tydliga, men sedan han kommit tillbaka till laget har bristerna överskuggats kraftigt av hans enorma bidrag till laget defensivt, och framförallt har han sett mycket mer bekväm ut med bollen än tidigare. Idag lyckas han dessutom rädda de kvarvarande två poängen till United efter en helt galen brytning på Wilfried Haha i den sista tilläggsminuten. Inläggsspelet behöver fortfarande trimmas, positionsspelet är inte lika klockrent som Diogo Dalots och jag tycker fortfarande att han är andravalet. Men han är ett enormt nyttigt sådant och det finns ingen som helst anledning att köpa en högerback.
3, 3 mot 4-press
På tal om ytterbackar. Den briljanta podcasten Devils in the Detalis har flertalet gånger dissikerat Uniteds presspel, och en återkommande faktor i detta är hur man väljer att inte ta upp en ytterback och hur lugn Ten Hag verkar vara med att låta enkom fronttrion pressa en fyrbackslinje. Ibland funkar detta utmärkt, som mot City till exempel, när startande fronttrio är medvetna om sina uppdrag och utför de enligt plan. Men när det blir lite rotation och man möter motståndare man kanske inte har exakt samma respekt för blir det lätt att ytterbackarna faller tillbaka lite väl lågt och väntar på andrabollar istället. Detta lämnar ibland stora ytor och är en av faktorerna till att motståndare kan få ett litet grepp om ytterzonerna på planen och leta sig tillbaka in i matchen och framåt i banan. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig, för jag tvekar på att detta är den färdiga pressidén från Ten Hag.
4, Behåll. Lugnet.
Men det var såklart inte den största faktorn till att matchen inte slutade i tre poäng. Jag vet inte hur många gånger jag irriterat mig på det här själv, och eftersom det inte slutar kommer jag fortsätta irritera mig på det. När man blir bekväma i matcher blir United så pass bekväma att det snarast slår över och blir oroligt. Varför fortsätter man inte spela sitt grundspel, som man bevisligen är trygg i? Varför fortsätter man inte vara så proaktiva som Ten Hag tjatar om att man vill vara även vid ledning mot mittenlag? Varför. Stänger. Man. Inte. Matcherna? Det är såklart som mycket annat en process att få in detta och det finns minimala steg i rätt riktning, men nu har det kostat oss två poäng till och det går för långsamt. Skärpning, alla.
5, Och nu då?
Till att börja med måste alla luta sig tillbaka litegrann och ta det lugnt. Vi har långt kvar att vara på fullt allvar involverade i något titelrace, och Arsenal har långt kvar till att vara världens bästa fotbollslag. Att tappa Casemiro är onödigt och kostsamt, men det är inte jordens undergång. De två tappade poängen är mycket värre. Det är mycket mer intressant att blicka mot hur det kan komma att se ut på söndag. Kommer dödsduon McFred återkomma? Kliver Licha upp på defensivt mittfält? Får Bruno en mer tillbakalutad roll? Jag tror mer på det förstnämnda, men vet inte riktigt vad jag hoppas på, och helt ärligt är det kanske sekundärt. Det viktiga är att Ten Hag kommer med en minst lika bra matchplan som mot Manchester City och att spelarna lyckas prestera enligt den i åtminstone 90 minuter. Vi får väl bara hoppas att vi inte gör ett tidigt mål och släpper all ambition att föra matchen.
