Danny from Manchester
I skuggan av Wayne Rooney har denna exceptionella talang klivit fram. Han spelar för klubbmärket, han spelar för sina lagkamrater och viktigast av allt, Danny Welbeck spelar med det största hjärtat undertecknad sett på väldigt, väldigt länge.
När säsongen slutade i total besvikelse då Sergio Aguero avgjorde titelracet spred sig en tystnad över Manchesters röda delar. Det var inte sant. Det kunde inte vara sant. Vi kämpade så hårt och allt togs ifrån oss precis när firandet skulle börja. Ett firande som hade varit så välförtjänt eftersom den vinnarmentalitet laget visade upp fick oss med röda sympatier att känna stolhet, stolthet över vårat lag som under säsongens gång varit så borträknade och utskrattade. Vi spelade inte den bästa fotbollen men likväl gick vi segrande ur de flesta striderna i Barclays Premier League och det är en enorm styrka. Manchester United handlar om inställning. Det är klubben. Det är the United Way. Gå ut på plan och gör ditt bästa så kan ingen ta det ifrån dig. En person som definierar vinnermentalitet är Danny Welbeck, och han kan, trots att säsongen slutade utan några större titlar, vara nöjd med året som gått, för det var ett jäkligt bra sådant om man heter Danny Welbeck.
Säsongen 2011/12 kan nu summeras och en av de första sakerna man kommer att tänka på är Welbecks otroliga utveckling. Han kallades tillbaka från Sunderland och skulle agera tredjeval bakom Wayne Rooney och Javier Hernandez. Men mexikanens frånvaro inledningsvis öppnade dörrar för Danny som imponerade, imponerade, fortsatte att imponera och avslutningsvis imponerade lite mer. Det undgick ingen. Alla såg att denna då tjugoåriga talang skulle blomma ut men att det skedde så snabbt, nja, det var lite mer överraskande. Det man kan säga om Danny Welbeck är att hans arbetsinsats på planen är det vi minns ifrån nästan varje match. Det är både större och viktigare än alla mål, alla assist och alla sköna dragningar han bjuder på. För inget säger "Manchester United" mer än vinnarmentalitet och att se Danny ta en löpning på 100 meter och rensa bort bollen i eget straffområde är fantastiskt och det får en att inse detta: fotbollen är inte död, som många vill få det till. Visst, det är mycket fulspel bakom kulisserna, ekonomiska dopningar, rasism och värst av allt, Twitter, men Danny Welbeck kommer och påminner oss om allt det vackra med spelet. Gå ut och gör ditt jobb, sköt ditt snack på planen och spela för ditt lag så kommer du aldrig glömmas bort på läktarna.
Danny Welbecks fantastiska säsong var kanske det mest positiva med året som gick. Det är inte enkelt att spela i skuggan av Wayne Rooney som får nästan all fokus, men Danny behöver inte heller ha all fokus, han behöver inte uppmärksamheten och han behöver inte de stora rubrikerna. En spelare som älskar sin klubb går ut på planen för att ge tillbaka till tränaren och supportrarna som trott stenhårt på honom. Welbeck är stolt över att representera klubben i sitt hjärta och det märks varje gång han drar på sig den röda tröjan för tro inget annat, Danny är en Red Devil likt Gary Neville, Ryan Giggs och Paul Scholes men han är framtiden och den anfallare som ska stå för målen kommande år. Likt sina föregångare har han alla chanser i världen att få legendstatus och absolut ingenting talar för att fallet inte blir så.
Vi kan först och främst konstatera att Danny Welbeck inte är den mest kliniska avslutaren. Han kan givetvis bli mer kylig framför mål likt en Gonzalo Higuain eller Mario Gomez, men det han besitter är en nästan utomjordisk spelförståelse som bäddat för flera anfall och viktiga mål. Likt sin kollega Rooney bidrar Welbeck med så mycket annat än mål, både med och utan boll. De sköna framspelningarna, öppnande passningarna och tidigare nämnt arbetsinsatsen vilket man inte kan sätta värde på. Som jag skrev i krönikan om Darren Fletcher är en spelare som kan höja sig i de stora matcherna guldvärd för laget. Mål mot Manchester City, Tottenham, Arsenal, Basel - topplag eller snäppet under, talar om för oss att Danny Welbeck kliver fram när det behövs som mest och sådant är helt fantastisk för en spelare som knappt fyllt 22.
Dannys utveckling är en av säsongens höjdpunkter och han lär med all säkerhet förbättras kommande år. Vad är den här utvecklingen jag tjatar om exakt? Från Sunderland till EM på bara ett år. Det räcker så. I startelvan mot Frankrike, och det är så otroligt välförtjänt. Danny symboliserar allt det vackra med fotbollen, sådant vi kanske glömt bort, och för det ska han ha en eloge. Danny Welbecks fantastiska karriär som fotbollsspelare har bara börjat. Jag förväntar mig hundratals mål, ännu fler insatser som får en att häpnas och många, många år i den röda tröjan, för att till slut lägga skorna på hyllan som en legendar. En legendar han med all säkerhet kommer att bli. För om fotbollen verkligen lever, vilket jag tror att den gör, så kommer de som spelar för laget, med hjärtat på rätt plats, få all cred i världen, och fotbollen kommer då inte bara leva, utan även segra.
"Play for the name on the front of the shirt and they will remember the name on the back." Du kommer definitivt bli ihågkommen, Danny Welbeck.
