Den nästa Alan Shearer del två
En gång i tiden spådd som Newcastle Uniteds stundande frälsare. Men sedan blev det ett sidospår ned till tuffa League One. Hur har det gått för Newcastles mest lovande talang i modern tid de senaste säsongerna? Vad har hänt med den nästa Alan Shearer?
För lite mindre än fem år sedan skrev Linus Skoglund en text här på Svenskafans om Adam Armstrong som då var den mest lovande talangen tillhörande Newcastle. Jag rekommenderar att ni läser den texten först för lite bakgrundsinformation och nödvändig kontext. Linus krönika kan ni finna här---> https://www.svenskafans.com/england/adam-armstrong-newcastles-nasta-alan-shearer-544414
Den här texten är lite grann fortsättningen. Del två om man så vill i dokumenteringen på Svenskafans om Adam Armstrongs fotbollsäventyr.
Linus text tar vid under Adam Armstrongs låneäventyr i Coventry City i League One som var kantat i stor succé. Armstrong vräkte in mål och blev uttagen i årets elva för League One den säsongen. Och tankarna man hade då var ju att Armstrong kanske inte hade så långt kvar innan det var dags att konkurrera om en plats i Newcastles startelva.
Rafael Benitez riskkalkylerande
Men Armstrong kom fram vid fel tidpunkt. Man kan säga mycket positivt om Rafael Benitez men han har aldrig varit en tränare som är förtjust i tanken på att ta risker. Och att satsa på talanger är alltid en stor risk kortsiktigt, men det kan ju ofta just vara värt den kortsiktiga risken för den frukt det ger långsiktigt. Benitez var alldeles för inställd på att maximera poängen kortsiktigt snarare än fokusera på en mer långsiktig plan. Detta är dock något man mer bör kritisera Ashley för snarare än Benitez. Det har ju blivit så att det i princip är ett måste för en Newcastletränare dessa dagar att prioritera nuet. Det är samma med Steve Bruce just nu som vill att klubben ska fokusera på att ta in rutinerade pjäser framför unga och oslipade diamanter. Rafael Benitez hävdade i alla fall att Armstrong måste samla på sig nödvändig erfarenhet från en högre nivå innan han kan vara aktuell för en startplats hos hans skator. Detta går ju att jämföra med till exempel Delle Alli som tog klivet från League One till Tottenhams startelva på en gång utan mellanlandning i Championship. Det blev i alla fall två utlåningar till Championship för Adam Armstrong, ingen av dem särskilt lyckade då den unge anfallaren hamnade i ganska dysfunktionella klubbar som konkurrerade om nytt kontrakt. Inte nödvändigtvis de bästa miljöerna för unga talanger att frodas och växas i. Men hans låneäventyr i Barnsley fick i alla fall en riktig smakstart bör sägas då han bjöd på den här delikata läckerbiten i sin debut för klubben som vittnade om vilken kvalité han trots allt besitter ----> https://www.youtube.com/watch?v=ZSQf-0S3G1w
Benitez hade inte lyxen eller tålamodet att kunna skola in unga och oprövade talanger.
Men efter den misslyckade lånesejouren i Bolton så blev Armstrong erbjuden en livlina från en gammal bekant.
Den förlorande revolutionären
Tony Mowbray är en fascinerande figur, en tränare som under hela sin karriär har befunnit i krig med sin egna tränargeneration. Även med dagens mått mätt framstår Mowbray som en progressiv tränartyp. Han har under lång tid varit en ensam naiv ideolog i ett hav av pragmatiska reaktionärer. Och trots att hans jobb ofta slutat i misslyckande så är han väldigt populär i samtliga klubbar han varit i. Hans WBA ses fortfarande som Premier Leagues främsta jumbolag genom alla tider. Ett lag som spelade alldeles för sevärt för att förtjäna att åka ur. Men det delas inte ut några välgörenhetspoäng i fotboll. Det är fortfarande vanligt att man hör Middlesbroughsupportrar utbrista att de borde återanställa "Big Tony" för med honom skulle man åtminstone spela rolig fotboll. I en perfekt värld hade Tony Mowbray inte varit den ständiga förloraren utan den evige vinnaren. Men det är inte en sådan värld vi lever i utan i vår värld går ofta tränare som Tony Mowbray förlorande i kamper mot sådana som Big Sam Allardyce. Min bild lite grann av Mowbray är att hans idéer är intressanta och i teorin gångbara men han saknar förmågan att verkställa dem i linje med bilden han har i sitt huvud.
Det var i alla fall till Tony Mowbrays Blackburn som Adam Armstrong landade på lån i januari 2018. Och det var ett kärt återseende för dem bägge två då det var just Mowbray som coachade Coventry City när Armstrong senast spred skräck i League One.
"Big Tony" Mowbray
En försiktig nystart
Vad som kännetecknar Mowbray till skillnad från många andra tränare ur hans generation är just hans tålamod med unga spelare. Han tillåter dem att göra misstag och växa in i roller. Han tar stor glädje från det, det är ett av hans signum. Adam Armstrong anlände med sargat självförtroende men Mowbray gav honom tiden att finna sig själv igen. Efter att ha gått mållös i sina fem första matcher för klubben så lossnade det rejält och Armstrong stod för 9 mål på lika många matcher och när League One säsongen var avslutad så hade Blackburn slutat på andraplats vilket innebar avancemang till Championship. Blackburn var ett roligt lag att kolla på för övrigt vilket såklart var väntad givet Mowbrays anseende. "Big Tony" är precis som gamle Keegan och Chris Wilder en engelsk tränare som predikar offensivt överlappande mittbackar vilket var en anledning till att mittbacken Charlie Mulgrew var en av lagets främsta målgörare och stod för imponerande 14 ligamål den säsongen.
Efter säsongen köpte Blackburn loss Adam Armstrong och hans tid som Newcastlespelare kom officiellt till sitt slut. Tony Mowbray hade detta att säga om affären:
"When you look at some of the numbers going around for some players at the moment, I think £1.75m is a snip for such a young lad who has such power, dynamic speed, can score off both feet and be a real threat in behind. He's still got learning and developing to do, but I'm delighted he's here and delighted he's made this his home for the next three or four years".
Även Adam själv var nöjd med övergång på grund av hans nära relation till sin tränare.
"I'd been at Newcastle since I was nine, so it wasn't an easy decision, but this is football and it was time for me to move on. I can't wait to get started on Saturday. I know the gaffer from Coventry and Blackburn and it was an easy decision for me - we get on together, I work really well under him and I'm relishing playing under him."
The Geordie thunder down the wing
Första säsongen åter i Championship var lurig och svår för Rovers. Mowbray hade tagit över ett lag med dränerat självförtroende och sargad ekonomi och chansen att kunna köpa sig kvar en biljett i den näst högsta divisionen fanns inte på tapeten. Mowbray behövde vara smart och försöka vidareutveckla sitt redan existerande spelarmaterial. För Adam Armstrong blev det en "se och lära" säsong. För det första litade Mowbray mer på rutinerade Danny Graham som alternativet centralt i anfallslinjen och Armstrong fick ta plats som winger i Mowbrays 4-3-3. Det gick sådär men det var å andra sidan Armstrongs första hela säsong i Championship i en roll som inte sågs som hans naturliga. När säsongen summerades hade Adam Armstrong stått för 5 mål på 31 starter.
I och med att Armstrongs första säsong i Championship för Blackburn inte var någonting spektakulärt att hänga i julgranen så rådde en viss tvivel bland Blackburns trogna huruvida Armstrong skulle klara av att ta ytterligare kliv och dominera på det sättet han kunde göra i League One. Att kanske Championship var en nivå för högt för honom. Denna skepticism delades uppenbarligen även av Tony Mowbray som inför senaste säsongen värvade in två nya anfallare i Ben Brereton och Sam Gallagher. Den nya anfallsduon stod sammanlagt för 7 mål under säsongen vilket inte ens var hälften av dem målen Adam skulle komma att mäkta med.
Redan i de första omgångarna kunde Blackburnsupportrarna lägga märke till att någonting var annorlunda med Armstrong. Han kändes giftigare och kraftfullare än tidigare. Som att han verkligen började känna sig hemma i Mowbrays modell samt att han förbättrat sin fysik under sommaren, han var mer robust, mer muskulös. Och när Armstrong stod för sitt andra mål för säsongen i den 8:e ligaomgången mot Nottingham så började Mowbray ana vartåt det barkade.
"He’s a young boy and he needs to keep playing, whether I put him on the right or the left, whether I play him centre forward or behind a big striker he can do it all. He’s tight with the ball, he’s super fast, he’s got fantastic acceleration and can score off both feet. He seems to be our main threat - I think Adam can be anything he wants to be".
Dessa ord från Mowbrays sida kommer vi återkomma till.
Utöver att Armstrong började visa intressanta tendenser såg även Blackburn som helhet bättre ut. Från början av november till mitten av december vann Blackburn 6 av de 8 matcher som spelades och började mer och mer framstå som en potentiell playoff-kandidat. Men då hände någonting som inte fick hända. Lagets storstjärna och poängkung, Bradley Dack åkte på en allvarlig knäskada som skulle hålla honom borta i nästan ett år. Hopplösheten introducerade sig på Ewood Park. Vem skulle egentligen fylla Dacks skor och ta över som lagets stora ledstjärna? Skulle det bli veteranen Danny Graham? Nej, det skulle bli en 22-årig geordie som en gång drömde om att bli nästa Alan Shearer.
För jisses, vad det helt plötsligt skulle ta fart för den forne Newcastletalangen. Innan Bradley Dacks skada hade Armstrong mäktat med 5 mål och 2 assist på 20 starter. De nästkommande 20 starterna efter Dacks skada producerade Armstrong 11 mål och 7 assist. En hyfsad väsentlig skillnad.
Armstrong var ostoppbar i vissa matcher. Och för att återgå lite grann till Mowbrays tidigare citat så spelade det ingen roll vilken position Armstrong spelade i. Oavsett vart Mowbray placerade honom i anfallslinjen, vare sig det var centralt eller på vänster- eller högerkanten eller som släpande så var Armstrong Blackburns största hot framåt. En annan intressant aspekt är att över hälften av Armstrongs mål har kommit utanför boxen. Han har i princip vuxit ut till Blackburns egna Arjen Robben där hans signum har varit att vika in från kanten för att sedan smeka in bollen med kraft och dunder i något utav kryssen. Och just det faktum att han är bra med bägge fötterna så spelar det ingen roll vilken kant han utgår från. Men även fysiken som jag nämnt innan är otrolig. Han är ruskigt snabb och kvick och kan byta riktning blixtsnabbt vilket gör honom hal och otroligt svårfångad men samtidigt som han också är väldigt robust med bra balans där han skakar av sig tacklingar som att det är ingenting. Under andra halvan av säsongen har han ofta framstått som omöjlig att sätta stopp för. Han har för många strängar på sin lyra helt enkelt.
I mötet med Cardiff i en av slutomgångarna så stod Armstrong för vad många anser är hans främsta pärla för säsongen(den kommer i länk lite längre ned) i vad som slutade i 3-2 seger för Blackburn. Och Mowbray började nästan få slut med lovord att ta till.
“Adam has probably got his own goal of the season award going on. He’s been doing it for however long he’s been at this club so we shouldn’t be surprised when he scores great goals. He’s a joy to work with and is also getting better with his role in the team. We’ve lost a lot of goals out of the team and yet we have still functioned well even without players like Bradley Dack. Adam has stepped up in his absence.”
När säsongen var färdigspelad stod Adam Armstrong på 16 mål och 9 assist och blev framröstad till årets spelare i Blackburn. Detta går att jämföra med Saïd Benrahma, som många anser är Championships främsta spelare som stod för 17 mål och 1 assist i Brentford som är ett bättre lag än Blackburn.
Armstrongs utveckling har varit enorm i år och fortsätter han på det här spåret kommande säsong så kommer han vara en av Championships främsta och mest sevärda spelare. Och Blackburn kommer få svårt att stå emot om anbud skulle komma in, en comeback i Premier League känns enbart som en tidsfråga. Vad som däremot känns mindre sannolikt är att den comebacken sker i Newcastlemundering. Den nästa Alan Shearer kan mycket väl ha gått oss förlorade ännu en gång. Men man kan ju alltid hoppas.
Detta är ju inte första gången en sann geordie gjort succé i Blackburns färger.
Liknelser med Arjen Robben och David Villa dras ofta gällande Armstrong men om man är mer intresserad av italiensk fotboll skulle man kunna säga att Armstrong är Championships svar på Fabio Quagliarella då han i likhet med italienaren nästan enbart gör snygga mål. Här nedanför kommer några av mina personliga favoriter från säsongen.
Cardiff https://youtu.be/pVOx19u3tL8?t=109
Derby https://youtu.be/MwyP8wOl4OI?t=65
Hull https://youtu.be/--7PweLLCv0?t=73
QPR https://youtu.be/5x6hJ8UXIA4?t=10
Leeds https://youtu.be/M62QBwpUMnw?t=91
Fortsättning följer i del tre om Adam Armstrongs fotbollsäventyr som kommer publiceras om cirka fem år.