Det omöjliga jobbet
Spelarna säljs, inga köps, truppen är för tunn för cuper och det är dåligt betalt. Samtidigt är fansens förväntningar alldeles för höga. Vem i helsike vill träna Newcastle?
I kölvattnet av Crystal Palace tränarförvärv har det gått en våg av åsikter om Newcastle United och allt som hör till. Förväntningar, vanföreställningar och kappvändare. Deluded, fickle Geordies, tycks vara slutsatsen hos ganska många. Här jagar ni ut det bästa ni kunde få. För vem i hela fridens namn förväntar ni er ska göra underverk i dessa helvetiska förhållanden?
Det tycks vara omvärldens dom. Paul Merson förklarar att vi kommer ångra oss. "Kolla på Charlton efter Curbishley, de ångrade sig", konstaterar han. Han missar självfallet det ytterst ironiska i att just Charlton blev nedflyttade och försvann i Championship under ledning av tränaren vars, enligt Merson, "otroliga arbete" han försöker försvara, Alan Pardew.
Jobbet han lämnar är den engelska fotbollens kanske hetaste samtalsämne just nu. Att Steven Gerrard ska kliva av tronen i Liverpool räknas inte till kategorin samtalsämnen eftersom det snarare liknar en tävling i vem som kan skriva den finaste minnesrunan. Vid hastig anblick på Twitter befarade jag att han inte längre var i livet.
Ingenting att säga till om. Spelare säljs. För tunn trupp. Dåligt betalt. Så går argumentfloran som försöker göra gällande att ingen tränare i vårat solsystem vill nudda Newcastlejobbet med en selfiepinne. En dramatisering av situationen som vuxit fram under just Alan Pardew. Egentligen är situationen i sin helhet inte ny. Sir Bobby Robson brottades med den lokale galningen Freddy Shepherd, fick Gary Speed såld bakom ryggen och bara en trött Lee Bowyer på en sällsynt slapp fri transfer. Han tog sig vidare, jobbade med det han hade och skapade ett kraftfullt lag ändå, så kraftfullt att det slutade femma och gick till semifinal i Uefacupen det året. Förmodligen på grund av sin kärlek till klubben, men också för vad han såg på läktarna och möjligheterna som ligger bara för den som lyckas. "Tidernas explosion av känslor" väntar om du frågar Kevin Keegan. Vem som vill ha jobbet? "It's a wonderful job. Any ambitious manager would want that job. They'll be inundated by applications" om du frågar Bobby.
Låt oss tala om varför det skulle vara ett omöjligt jobb idag.
Fotbollen är inte densamma. Managerns roll har förändrats och till viss del försvunnit. Mike Ashleys modell för Newcastle United är säregen, men just tränarrollen som han nu söker, en "head coach", går att återfinna på kontinenten under samma strama förhållanden. Den är tidsenlig. Litet eller inget inflytande över transfers, spelare säljs när de vuxit ur klubben på samma sätt som de gjorts i Arsenal och Tottenham under en längre period. Närbehovet av att hitta ersättare och den ekonomiska återhållsamhet som gör att truppen vid tillfällen är obalanserad kan påtalas som en motpol, men Newcastles facit på transfermarknaden har allt som allt förbättrats radikalt sedan Graham Carr kom till klubben.
Värvningarna av Yohan Cabaye, Cheick Tioté, Hatem Ben Arfa, Demba Ba, Papiss Cissé, Mathieu Debuchy, Mapou Yanga-M'Biwa, Davide Santon, Moussa Sissoko, Loïc Rémy, Vurnon Anita, Siem De Jong, Daryl Janmaat och Rémy Cabella har vid olika tillfällen triumferats av Europeiska journalister, fans och klubben själv. Lägg därtill fynd som Ayoze Perez och den industrielle Mehdi Abeid. Med andra ord erbjuder modellen ett intressant spelarmaterial att jobba med, en scoutingverksamhet som fortsätter att erbjuda ett smörgåsbord av talang. Det må vara tunt på sina håll, det må finnas en och annan utvecklingskurva som säger annorlunda, men vi har heller inte bevittnat hur truppen ter sig med en tränare som kommer med en historia och förmåga av att utveckla och förädla talang av olika slag, utan en som för allt i världen ville ha Darren Bent och spela honom som 10:a. 2013.
I Newcastle får man inte gå långt i cuper. Enligt vissa en konsekvens av Newcastles "tunna trupp", enligt mig en förklaring som föddes i samband med den skräckinjagande säsongen 2012/13 när Europa League, enligt vår tränare, nästan tog kol på klubbens Premier League-existens. Hans, och sedermera även klubbens, förklaringsmodell har sedan dess handlat om att man implicit löper stor risk att ramla ur Premier League om cupspel får slita ut truppen, en teori vi såg konsekvenserna av senast igår. Det är en teori som till viss del är förankrad i verkligheten, det är ofrånkomligt att fler matcher sliter på en trupp. Men skrämselhickan grundar sig också i oförmågan att fostra hela spelarmaterialet. Den är därför kraftigt överdriven, och jag vill redogöra varför.
Newcastle 2012/13 tappade elva ligaplaceringar och slutade 24 poäng sämre än säsongen innan. Den sämsta förändringen för en engelsk klubb som behövt acklimatisera sig till Europa League från en säsong till en annan under 2000-talet. Snittet finner vi i en försämring med 4,5 poäng, ganska långt ifrån Newcastles öde. Av de lag som spelat minst 10 europamatcher är siffrorna än värre, där tappar man i snitt 1,5 ligaplacering och 2,2 poäng. Bland de lag som kvalificerat sig genom tabellplacering och inte en cupfinal gäller en enda ligaplacering och 1,8 poäng i snitt. Långt ifrån Newcastles teori, en sanning som etablerades av en tränare vars lag slog flest långbollar i Europas fem största ligor den säsongen. En sanning går att komma bort ifrån med någon som har andra idéer.
Låt oss tala om att ingen annan vill jobba under de här förhållandena. Till exempel Thomas Tuchel, Europas hipstercoach över alla andra med det smärtsamt förutsägbara epitetet "den nye Jürgen Klopp". Låt oss tala om honom.
Tuchel fick jobbet som tränare för Mainz 2009 efter att laget tagit sig upp i Bundesliga under just Klopps ledning. Man hade tidigare gjort två hela säsonger i den tyska högstaligan, under Tuchel skulle man etablera sig och göra sex på raken. Men hans facit stannar inte där. Under Tuchels ledning tog Mainz femte mest Bundesligapoäng under perioden 2009-2014, bara överträffat av Bayern München, Schalke04, Bayer Leverkusen och Borussia Dortmund. Laget slutade femma i Bundesliga 2011 och sjua 2014, två placeringar som gav klubben europeisk fotboll trots att lönebudgeten var en av ligans lägsta. Tuchels lön rapporteras ha legat på den i sammanhanget modesta summan €1m om året. Hans klubb spenderade €1,1m på nya spelare, netto, under femårsperioden.
Under hans ledarskap utvecklade och sålde Mainz Nicolai Müller (Hamburg), André Schürrle (Bayer Leverkusen), Lewis Holtby (på lån från Schalke04), Adam Szalai (Schalke04) och Jan Kirchoff (Bayern München). I en intervju med bundesliga.com medgav Tuchel att han såg det som sin huvudsakliga uppgift att utveckla spelarna i Mainz och göra dem redo för större scener, den exakta arbetsbeskrivningen för just en "head coach" i Newcastle. Hans metoder för att göra detta skiljer sig från den dagliga aktiviteten på träningsanläggningen vid Benton, där Steve Stones centrala budskap tycks vara "kick it longer" enligt en intervju med NUFCTV.
Thomas Tuchel är känd som en av Tysklands mest innovativa tränare och har under en längre period arbetat nära professor Wolfgang Schoellhorn vid Mainz Universitet, en man vars kunnande tilltalar Barcelona i stor utsträckning. Tuchel är mest känd för att ha tvingat sina ytterbackar att spela på en rombformad yta för att inte slå långbollar längs kanterna och brukar generellt variera planens form, däribland använder han rektangulära och cirkulära ytor för att utveckla ett tryggt passningsspel. I andra exempel nämns elva-mot-elva på en planhalva eller något så oortodoxt som 20 mot 20 på en elvamannaplan för att öka spelarnas förmåga att fatta snabba, smarta och effektiva beslut. Lewis Holtby har beskrivit Tuchels principer som "extraordinära".
Som taktiker har han gjort ett flexibelt intryck med en 4-3-2-1-liknande ursprungsformation som ofta justeras beroende på motståndarnas svagheter, men där hög och intensiv press i sann populär och uttjatad "gegenpress"-anda gjort resultaten imponerande.
En ung, progressiv, ambitiös tränare, van vid att jobba med små medel, van vid att få sina bästa spelare sålda och som lyckats ta sitt lag till europeiskt cupspel med en av den inhemska ligans minsta lönebudgetar. Vars innovativa förmåga och träningsmetoder tycks kapabla att utveckla spelare och förädla talang. Han blev hör och häpna omtyckt på kuppen. Ett omöjligt jobb möjliggjort.
Det finns många fel på Mike Ashleys Newcastle. Men att ingen skulle vilja ha eller klara jobbet bättre än till exempel Alan Pardew? Det finns nog fler än Tuchel som kan ta tjuren i hornen och ge sig själva en chans inför 52 000 människor som väntar på heroism och mod efter flera år av oefterhärmlig pessimism och bortförklaringar. Vinner vi ligan då? Går till Champions League? Jag bryr mig inte. En explosion av känslor väntar den som gör det på rätt sätt.