Dom fyra största orden
Grannen från stan kommer på besök. Det är ingen vanlig granne, det är en granne som på senare år pockat på mer och mer uppmärksamhet. Som fått för sig att man kan stjäla uppmärksamheten från resten av världen. Men välkomna i alla fall, det kommer inte bli trevligt.
"Only true champions come out and show their worth after defeat - and I expect us to do that"
Sir Alex Ferguson
Vissa krönikor är lätta att skriva. Vissa är snudd på omöjliga. Att på ett något sånär välformulerat och intressant sätt försöka beskriva ens känslor före, efter och under en match av en mer eller mindre obeskrivlig karaktär, låter som ett uppdrag för Tom Hanks. Även om jag aldrig direkt gillat de filmerna speciellt mycket. Men det är nu jag gör ett försök, tar sats och kastar mig. Försöker att fånga mina tankar och funderingar inför en av årets riktiga höjdpunkter. Ett av årets riktigt jobbiga test. Ett av årets derbyn. The Manchester Derby.
När förlusten mot Wolverhampton var ett faktum, kände jag enbart mörker. Det var som en smäll i ansiktet, som att någon tagit ifrån mig glädjen och ljuset i vardagen. Sällan har en lördagskväll känts så genomförstörd redan 20.30, och den känslan bar jag egentligen med mig hela söndagen. Tills Chelsea mött Scousers, blivit grundlurade rent taktiskt och mer eller mindre tappat alla resonliga chanser till att ta vår titel. Ja, jag vågar säga vår titel. Att gå igenom en säsong med en intakt nolla i förlustkolumnen, Lex Arsenal, är fantastiskt och absolut beundransvärt. Att gå igenom 29 matcher obesegrade är inte lika imponerande, men definitivt fantastiskt. Vi har ett lag, en trupp, det här året som inte alls briljerar. Det pratas ständigt om saker som inte stämmer, spelare som inte presterar och inte minst undertecknad har eldat på den diskussionen. Men när nykterheten infinner sig efter årets första förlust i ligan, och man börjar tro på livet igen, är det ändå det man ska ta med sig. Vi var obesegrade. Vi är bäst i England. Titeln är vår.
Och någonstans där inser jag vad som vore det absolut mest underbara och tillfredsställande som skulle kunna hända. Det handlar om revansch. Det handlar om prestige. Det handlar om ära. Sist vi mötte laget från stan, skrev jag om två filosofier som mötter varandra. Det spåret är redan upptrampat nu, vi har passerat det, fått acceptera verkligheten som den ser ut och lärt oss leva med den. Vi står inför ett elddop, vår första patenterade United-omställning det här året. För det som lugnet och logiken i en själv även är noga med att påpeka är den tradition av uppryckningar som United står för. Manchester United FC, mycket på grund av Sir Alex, har alltid varit ett lag som tagit motgångar på allra bästa sätt, och årets första förlust är en stor motgång. Därför räknar jag, och tror, att återkomsten till vinnarspåret kommer bli än mer brutal än tidigare.
Sir Alex kommer spotta och svära åt domaren. Nemanja VIdic kommer ha fyra "jack" i pannan som bara är ihophäftade och inte bandagerade. Rafael kommer stå vid sidlinjen och skälla ut Tevez, och be honom dra åt helvete. När Liverpool valde att inleda den här säsongen lika bra som West Ham, och Manchester City, trots sådär halvimponerande insatser, lyckades haka på i toppen blev inställningen till derbyna ändrade. Nya spelpjäser, dyra sådana, har tillkommit, och därmed är det här den match som jag på många sätt sett fram emot mest av alla. Inte för att jag tror att det blir skönspel, vi vet alla hur det såg på COMS, men för att känslan är så obetalbar. Det finns motsåndare man vill slå. Sen finns det motståndare man vill slå.
Vi vinner inte ligan genom att vinna mot rövarpacket som kallar sig stadens lag, det är mer eller mindre standard. Men vi får äran att hånle. Att än mindre behöva ta emot några som helst glåpord från den baby-blå delen av Svenska Fans. Vi får möjligheten, som vi visserligen inte kommer utnyttja eftersom vi är den stora klubben med pokaler som bevis på just nämnda storhet, men vi får möjligheten att håna. Men det behövs inte, vi är större än så. Det här är på många sätt och vis årets match. En match som är en sådan där match som inte bara betyder tre poäng. Den betyder livsglädje och eufori som sträcker sig ända tills nästa gång vi möts igen. Den kan sträcka sig till ett ligaguld.
Ibland försöker man rent logiskt sett förklara varför vi kommer att vinna. Vi har bättre spelare, en bättre manager eller bara en taktik som fungerar mot kommande motståndare. En sådan här match tänker jag inte ens försöka. Inte ens inbilla varken er eller mig att det finns någon som helst taktik eller tanke bakom kommande vinst. Det här är en match som man inte vinner på papper, den vinner vi p g a en enda sak. Eller egentligen fyra. Fyra ord som är så mycket större än allt vad managers, spelare och taktiktavlor någonsin kommer att bli.
Manchester United Football Club
And that´s a fact
Väl Mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
Sir Alex Ferguson
Vissa krönikor är lätta att skriva. Vissa är snudd på omöjliga. Att på ett något sånär välformulerat och intressant sätt försöka beskriva ens känslor före, efter och under en match av en mer eller mindre obeskrivlig karaktär, låter som ett uppdrag för Tom Hanks. Även om jag aldrig direkt gillat de filmerna speciellt mycket. Men det är nu jag gör ett försök, tar sats och kastar mig. Försöker att fånga mina tankar och funderingar inför en av årets riktiga höjdpunkter. Ett av årets riktigt jobbiga test. Ett av årets derbyn. The Manchester Derby.
När förlusten mot Wolverhampton var ett faktum, kände jag enbart mörker. Det var som en smäll i ansiktet, som att någon tagit ifrån mig glädjen och ljuset i vardagen. Sällan har en lördagskväll känts så genomförstörd redan 20.30, och den känslan bar jag egentligen med mig hela söndagen. Tills Chelsea mött Scousers, blivit grundlurade rent taktiskt och mer eller mindre tappat alla resonliga chanser till att ta vår titel. Ja, jag vågar säga vår titel. Att gå igenom en säsong med en intakt nolla i förlustkolumnen, Lex Arsenal, är fantastiskt och absolut beundransvärt. Att gå igenom 29 matcher obesegrade är inte lika imponerande, men definitivt fantastiskt. Vi har ett lag, en trupp, det här året som inte alls briljerar. Det pratas ständigt om saker som inte stämmer, spelare som inte presterar och inte minst undertecknad har eldat på den diskussionen. Men när nykterheten infinner sig efter årets första förlust i ligan, och man börjar tro på livet igen, är det ändå det man ska ta med sig. Vi var obesegrade. Vi är bäst i England. Titeln är vår.
Och någonstans där inser jag vad som vore det absolut mest underbara och tillfredsställande som skulle kunna hända. Det handlar om revansch. Det handlar om prestige. Det handlar om ära. Sist vi mötte laget från stan, skrev jag om två filosofier som mötter varandra. Det spåret är redan upptrampat nu, vi har passerat det, fått acceptera verkligheten som den ser ut och lärt oss leva med den. Vi står inför ett elddop, vår första patenterade United-omställning det här året. För det som lugnet och logiken i en själv även är noga med att påpeka är den tradition av uppryckningar som United står för. Manchester United FC, mycket på grund av Sir Alex, har alltid varit ett lag som tagit motgångar på allra bästa sätt, och årets första förlust är en stor motgång. Därför räknar jag, och tror, att återkomsten till vinnarspåret kommer bli än mer brutal än tidigare.
Sir Alex kommer spotta och svära åt domaren. Nemanja VIdic kommer ha fyra "jack" i pannan som bara är ihophäftade och inte bandagerade. Rafael kommer stå vid sidlinjen och skälla ut Tevez, och be honom dra åt helvete. När Liverpool valde att inleda den här säsongen lika bra som West Ham, och Manchester City, trots sådär halvimponerande insatser, lyckades haka på i toppen blev inställningen till derbyna ändrade. Nya spelpjäser, dyra sådana, har tillkommit, och därmed är det här den match som jag på många sätt sett fram emot mest av alla. Inte för att jag tror att det blir skönspel, vi vet alla hur det såg på COMS, men för att känslan är så obetalbar. Det finns motsåndare man vill slå. Sen finns det motståndare man vill slå.
Vi vinner inte ligan genom att vinna mot rövarpacket som kallar sig stadens lag, det är mer eller mindre standard. Men vi får äran att hånle. Att än mindre behöva ta emot några som helst glåpord från den baby-blå delen av Svenska Fans. Vi får möjligheten, som vi visserligen inte kommer utnyttja eftersom vi är den stora klubben med pokaler som bevis på just nämnda storhet, men vi får möjligheten att håna. Men det behövs inte, vi är större än så. Det här är på många sätt och vis årets match. En match som är en sådan där match som inte bara betyder tre poäng. Den betyder livsglädje och eufori som sträcker sig ända tills nästa gång vi möts igen. Den kan sträcka sig till ett ligaguld.
Ibland försöker man rent logiskt sett förklara varför vi kommer att vinna. Vi har bättre spelare, en bättre manager eller bara en taktik som fungerar mot kommande motståndare. En sådan här match tänker jag inte ens försöka. Inte ens inbilla varken er eller mig att det finns någon som helst taktik eller tanke bakom kommande vinst. Det här är en match som man inte vinner på papper, den vinner vi p g a en enda sak. Eller egentligen fyra. Fyra ord som är så mycket större än allt vad managers, spelare och taktiktavlor någonsin kommer att bli.
Manchester United Football Club
And that´s a fact
Väl Mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2011-02-11 18:21:07
