Dom sista drömmarna
Nani gjorde 1-0 via Welbeck och Ramos i 48e minuten utan att några förutsättningar egentligen ändrades. Samme Nani, som blivit utvisad två gånger i hela sin United-karriär, fick ett rött i 56e minuten efter att ha träffat Arbeloa i midjan när portugisen bara tittade på bollen. "Mind your surrounding" kan man hävda. Värdighet existerar inte säger jag.
Jag vet att det är svårt. Det kan kännas som en skymf att ens diskutera matchen i sin helhet, men samtidigt är det vad man måste göra i en sådan här match. Manchester United - Real Madrid i en åttondelsfinal kan aldrig låtas förminskas till något så banalt som en tvivelaktig utvisning, ingen domare kan tillåtas den chansen. Cuneyt Cakir må ha haft statistiken på sina sida som bevisade motsatsen, likt förbannat tänker jag förbise de första 55 minutrara. De minutrar där det spelades fotboll. Fantastisk fotboll. Taktiskt fotboll. Precis den fotboll man förväntat sig när man bad två taktiska genier att ställa spela ut sina kort och låta chansen avgöra. Det är ju fan att en joker kommer in och tar huvudrollen.
Det fanns inte en enda mancunian i hela världen som inte blev överraskad över laguppställningen som kablades ut strax före avspark. Där fanns inte Wayne Rooney, Uniteds absolut bästa spelare i sina bästa stunder, samtidigt som teorierna om varför Merseysides stolthet var bänkad började rulla kring Europa. Ferguson hade en plan som var än tydligare än den senast i Madrid, Real skulle slås tillbaka med löpstyrka, fart och form. Rooney må besitta de två förstnämnda men inte riktigt den sista. Welbeck var magnifik i första halvlek, Giggs likaså. Hela United spelade precis så som ett lag som är utdömt av många på förhand ska göra. Låg lagom lågt, ställde om extremt perfekt och hade de absolut farligaste chanserna under hela första halvlek, med dubbelchansen på hörnan som tydligaste exempel.
Ronaldo var utraderad, Alonso likaså och jag minns mig själv leendes i paus. Det mäktiga Manchester United gjorde allt rätt mot det för dagens tidevarv än mer stjärnspäckade Real Madrid och jag såg fram emot rubrikerna efteråt. "Cyniska United", "Tråkiga United". Fantastiska United. Det finns människor som bara vill ha fotboll som ren och skär underhållning i form av utbyte av målchanser och hawaiifotboll utan någon form av konstruktivitet och organisation. De människorna hatade den första halvleken i en numera historisk åttondelsfinal i Champions League. Vi andra njöt till fullo. Det enda vi bad om var att få njuta i 45 minuter till. Vi fick 10. 10 minuter av fotboll och sen klev Cakir in.
Jag vet precis hur diskussionen kommer att gå. "Det jämnar ut sig", "MEN NI DÅ?!" och kom ihåg Kompany förra säsongen. Nåväl, det är möjligt att det jämnar ut sig men jag börjar undra när. Det må vara så att vi fått någon billig utvisning med oss men jag kan inte minnas att det hänt i en match av samma dignitet. Och vem fan orkar fundera på Kompany och en match i FA-Cupen i ett sånt här läge? Jag tänker aldrig be om ursäkt för det jag nu tänker skriva men jag vet att jag kommer att behöva stå för det under många år fram över, men i det läget som Cakir drar upp det röda kortet funderar jag på att börja följa squash istället. Det känns liksom så mycket mer ärligt.
Ska vi ta situationen i sig, och det ska vi ju så klart göra, så är det en rensning från Evra. En boll som är på väg mot Reals yttermittfältare men som Patrice hinner slänga sig för att bryta varav bollen får hög bollbana framåt i planen. Nani tar sikte på den, fäster ögonen på den och släpper den sen aldrig. Några sekunder senare är han utvisad, för våldsamhet får man anta. För Cakirs idioti som det måste vara. Det finns inget mer än domarens idiotiska, fullständigt hjärndöda bedömning som berättigar rött i den situationen, det händer bara inte. Jag hade tagit gult alla dagar i veckan för den "vårdslöshet" som Nani visar upp i att han inte har koll på motståndet i situationen. Men att han skulle ha agerat våldsamt, jag skriver det igen så det blir glasklart för alla vad som gäller, VÅLDSAMT, är och förblir en gåta. En gåta som ingen någonsin kommer att kunna svara på.
Helt ärligt, jag vet att ni är många med mig, så får en match av den här digniteten inte avgöras av en sådan här sak. Det är Manchester United mot Real Madrid, två av Europas största klubbar genom tiderna, som möts i en åttondelsfinal av Europas finaste turnering. Det är en av världens absolut bästa spelare som får komma hem och visa upp sig och ge tacksamhet till den klubb och de fans som gjorde honom till den han är idag. Det är två av världens absolut bästa managers genom tiderna som står i ett kallt men ärligt krig mot varandra på varsin sida av skyttegraven. Mitt i skyttegraven stog en tunnhårig, utomordentligt usel yrkesman och tyckte att han fick för lite utrymme redan från start.
Det här handlade aldrig om dig Cuneyt Cakir, det måste vara hemskt att döma en sådan match. En av årets största, en av årtiondets mäktigaste. Vad skönt att du lyckades då till slut. Inte bara med att göra att diskussionen kommer att handla om dig, inte bara att maktkampen mellan såväl managers som lag fick avgöra utgången. Utan att du fick stå i centrum precis om den pinsamma människan du nu för alltid kommer att vara. Jag vill hålla tillbaka på orden precis som man ville göra om Övrebö efter Chelseas match mot Barcelona, men det är helt omöjligt. Du förstörde något vackrare än vad Monet någonsin kunnat måla, du rev ner ett monument som hade potentialen av firhetsgudinnan och till vilken nytta? Jo, för att få hamna i centrum.
Cuneyt Cakir. Du är det mest patetiska som någonsin passerat min blick.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
