Duncan Edwards of Dudley
21 februari 1958, Duncan Edwards lämnar sin plats på jorden, Manchester Uniteds supertalang och storstjärna hinner endast fylla 21 år. Edwards ses fortfarande idag som en av de största inom sporten och kanske t.o.m. den allra störste någonsin. Detta bekräftas av forna lagkamrater, tränare och fans som bevittnade hans majestätiska spelstil. Givetvis tror många av dessa personer att om han fått vara i livet och uppnått sin fulla potential så skulle det inte råda några som helst tvivel om att han blivit den bäste fotbollspelaren någonsin, vissa hävdar att han redan är det.
Det råder inga som helst tvivel att han i Uniteds historia är bland de absolut största i konkurens med George Best, Sir Bobby Charlton och Eric Cantona. Charlton och Edwards var goda vänner och gjorde t.ex. militärtjänst tillsammans och Charlton har sagt at den ende spelaren han själv kände gjorde honom underlägsen var just Duncan Edwards. I Edwards bortgång förlorade världen inte bara en fantastisk fotbollspelare utan många förlorade även en god vän. Sir Bobby är än idag oerhört ledsen över att världen aldrig riktigt fick se Duncan Edwards erövra världen med storm med sitt fotbollskunnande.
Han var i grund och botten en defensiv mittfältare men kunde som utespelare spela på samtliga positioner och fortfarande vara lika överlägsen sina motståndare. Hans fysik var fenomenal och kallades ofta för ”Big Dunc” eller ”The Tank”. Han var en utmärkt passningspelare och självklart var hans mångsidighet en av hans största styrkor då han kunde starta matchen som en något tillbakadragen forward för att avsluta den som mittback. Något som kanske bevisar hans fysiska förmåga är att Bobby Moore en gång skall ha liknat honom vid Rock of Gibraltar när han gick in i dueller med motståndare. Han var mycket brytningssäker och gick ofta in i dueller med enorm kraft och hans genombrottsförmåga var enastående och kunde ofta driva bollen från egen planhalva för att sedan avsluta med ett skott som ofta resulterade i mål. ”Big Dunc” sköt nästan lika bra med vänsterfoten som med högern och hans skott var precisa och han gjorde många mål utanför straffområdet. Lika skicklig som på allt annat var han på att göra mål med skallen.
“Physically, he was enormous. He was strong and had a fantastic football brain. His ability was complete — right foot, left foot, long passing, short passing. He did everything instinctively.” – Sir Bobby Charlton
Duncan växte upp i Dudley, som ligger i West Midlands och det var där hans fotbollskarriär började. Ledsamt nog för familjen så var inte Duncan det enda barnet som fick en för tidig död. Hans enda syskon och tillika syster Carol Anne blev inte äldre än 14 veckor.
Till en början spelade ”Big Dunc” för skollag i regionen och representerade flertalet skolor från Dudley, Birmingham och Wolverhampton. Fotboll var inte det enda han brann för i ung ålder utan dans var ett stort intresse.
När han senare blev uttagen att provspela för engelska skolors landslag under 14 så var han tvungen att välja bort dansen. Edwards imponerade under tiden han provspelade och blev uttagen att representera England i en match mot Wales dito på Wembley Stadium 1 april 1950, då var han fjorton år gammal. Snart blev han även kapten för det engelska laget och kaptensbindeln fick han behålla i två år. Under tiden han representerade England började klubbar runtom i landet få upp ögonen på pojken från Dudley. Jack O’Brien som var scout åt Matt Busby ska 1948 ha sagt: "today seen a 12-year-old schoolboy who merits special watching. His name is Duncan Edwards, of Dudley"
Joe Mercer som sett Duncan på nära håll under sin t id som manager för det engelska laget uppmanade Busby att värva honom till Manchester United. 2 juni 1952 skrev Duncan Edwards på ett kontrakt med som gjorde honom till en röd djävul.
Han fick börja spela med ungdomslaget som vann den allra första upplagan av FA Youth cup 1953, när finalen väl spelades mot Wolves hade Duncan redan debuterat för A-laget. Den 4 april samma år blev han den yngste spelaren någonsin att göra ett framträdande i den högsta divisionen i England endast 16 år och 185 dagar gammal. Det var inte vanligt att unga spelare slog sig in i Manchester United under den tiden men Matt Busby gav Duncan chansen och det var början på en era som skulle visa sig bli framgångsrik och han var tillsammans med Dennis Viollet och Jackie Blanchflower de första ur ”Busby Babes”.
Kommande säsong var Duncan mer eller mindre ordinarie, han deltog i 24 ligamatcher och var samtidigt en stor orsak till att man kunde säkra andra raka vinsten i FA Youth cup. 20 januari samma år deltog han i en match mellan Englands U-23 och Italiens dito och var nära att bli uttagen i A-landslaget men efter en svag insats mot Arsenal blev han inte uttagen. Säsongen därpå blev det 36 matcher och de första målen i seniorsammanhang trillade in och slutade tillslut på samma antal mål som hans tröjnummer, 6 alltså. Nu var det många som höjde rösten för att få med Duncan i det riktiga landslaget men debuten i A-landslaget fick vänta, istället spelade han en match för England B mot Tysklands B-lag trots kritik i media så blev han äntligen uppkallad till A-landslaget.
Debuten kom mot Skotland 2 april 1955 och han blev den yngste sedan andra världskrigets slut att representera England på seniornivå. Samma säsong var han återigen en stark bidragande orsak till att Manchester United kunde vinna sin tredje raka FA Youth cup final. Under nästkommande två år så tjänstegjorde Edwards i den brittiska armén med bl.a. Bobby Charlton samtidigt lyckades ”Big Dunc” spela 33 matcher under säsongen och på så vis vara en bidragande orsak till att United vann ligan 1955-56. Säsongen därpå var han även då en stark bidragande orsak till att United kunde ta sin andra raka ligatitel. Duncan Edwards medverkade i alla fyra kvalmatcher till VM i Sverige 1958 och förväntades bli en nyckelspelare i mästerskapet. Han började säsongen 1957-58 starkt och han sista match för Manchester United och som även blev hans sista fotbollsmatch i karriären och livet var 6 februari 1958 när Manchester United spelade 3-3 borta mod Red Star Belgrad.
Vi vet alla vad som hände den dagen. Många miste vänner för livet, levnadskamrater och många miste lagkamrater. Det finns ingen som någonsin kommer veta hur bra Duncan Edwards kunde blivit, men vad jag vet och förhoppningsvis många andra är att han var en fenomenal fotbollspelare för sin tid och det är med sorg jag konstaterar att han aldrig fick visa vad han kunde på den allra största scenen(VM). Nästa lördag den första oktober skulle Duncan Edwards blivit 75 år.
R.I.P. Big Dunc
