Efter matchen: Aston Villa - West Ham
Med nästan hela vår offensiv skadad eller otillgänglig var det ingen överraskning att laguppställningen såg defensiv ut. Kudus fick ensam bära det offensiva ansvaret, och även om det kändes som en nödvändig lösning, visade sig utmaningen snabbt.
Aston Villa behövde bara några minuter för att göra 1-0, och känslan av att vi redan från start var i uppförsbacke var omedelbar.
Resten av första halvlek var en prövning. Vi hade svårt att skapa något framåt och fick istället kämpa för att hålla Villa från att utöka sin ledning. Varje anfall från deras sida kändes som en potentiell katastrof, och det var en lättnad att vi kunde gå till halvtidsvilan utan ytterligare baklängesmål.
Andra halvlek började dock med en helt annan energi. West Ham hittade tillbaka till sitt hjärta och började ta kontroll över matchen. Paquetá var en motor på mittfältet, alltid i rörelse och aldrig rädd att ta kampen. Och Wan-Bissaka – vilken insats! Han fortsätter att utvecklas och var återigen en av våra bästa spelare. Hans defensiva spel är briljant, och han ger oss en säkerhet som vi verkligen behöver.
Kvitteringen kom till slut, och det var en välförtjänt belöning för vårt slit. Det kändes som om vi hade momentum, och när Paquetá skickade in vad som kunde ha varit segermålet i sista sekunden, exploderade hjärtat av hopp och glädje. Men så kom VAR – och med det, besvikelsen. Målet dömdes bort, och drömmen om tre poäng förvandlades till en nöjd acceptans av en poäng.
Det här var en match där vi visade karaktär trots svåra förutsättningar. Med spelare som Wan-Bissaka och Paquetá som ledstjärnor har vi något att bygga vidare på. Nästa gång, med lite mer flyt och kanske någon offensiv spelare tillbaka, kan vi ta det där sista steget mot en seger.
