En José är en José är en José
Där stod de. Spelare, tränare och övriga ledare från Manchester United-staben firade att klubben vunnit Europa League-finalen och via den segern var man därmed klara för Champions League-spel kommande säsong. När dammet nu har lagt sig, två veckor efter finalen, vad åstadkom egentligen José Mourinho under sin första säsong som huvudtränare för Manchester United?
José Mourinho gavs fria tyglar när han tog över som tränare i slutet av maj i fjol. Han hade en klar idé om hur truppen skulle se ut - vilka som skulle lämna och vilka han ville ha in. Således lämnade portugisen in sin inköpslista till Ed Woodward som skred till verket. Överpriser eller inte: Woodward infriade förväntningarna och truppen fylldes på med mittbacken Eric Bailly från Villarreal, mittfältaren Paul Pogba från Juventus, den offensiva mittfältaren Henrich Mchitarjan från Dortmund och sist men inte minst, Zlatan Ibrahimovic som kom gratis från PSG när kontraktet med den franska klubben löpte ut. Ed Woodward fick också god hjälp av ett par spelaragenter (som får förbli onämnda här) och kanske var det också därför Paul Pogbas övergångssumma blev rekordhög. Ett par mindre namnstarka spelare fick lämna men till stor del var truppen från fjolåret intakt. José Mourinho hade fått den trupp han ville ha för att slåss om ligatiteln och andra troféer - inrikes såväl som ute i Europa. Allting var frid och fröjd i United-lägret och jakten på Premier League-bucklan kunde börja.
Det enda nyförvärvet som gav någon som helst utväxling i början på säsongen var Zlatan Ibrahimovic. Eric Bailly visade visserligen potential men det skulle dröja innan ivorianen blommade ut ordentligt. Henrich Mchitarjan var bänkad under hösten och spelade inte alls, samtidigt som pressen från den rekordhöga övergångssumman verkade stjäla all energi ur Paul Pogba, och fransmannen kom inte alls upp till den standard vi vant oss vid från hans tid i Juventus.
Käftsmällen kom den 23:e oktober mot Chelsea. Manchester United blev fullständigt överkörda och slutresultatet skrevs till 4-0. Men efter den miserabla föreställningen hände någonting. Spelet hackade förvisso alltjämt och kunde se krampaktigt ut, men man slutade att förlora i ligan. Den obesegrade raden skulle till slut bli 25 matcher lång. Det behövs påpekas (ännu en gång) att hela tolv matcher slutade oavgjort. Troligtvis det minst imponerande rekordet i Manchester Uniteds historia.
När januarifönstret öppnades skeppades både Morgan Schneiderlin och Memphis Depay iväg. Den, av Mourinho, utfryste Bastian Schweinsteiger lämnade inte förrän i mars månad men hade inte många minuter under bältet. Där och då var försäljningarna vettiga men det skulle visa sig bli en jobbig tid efteråt när skador och avstängningar skulle komma att förpesta truppen.
Trots raden på 25 matcher utan förlust imponerade inte Manchester United. I match efter match tappade laget viktiga trepoängare, och man hade förtvivlat svårt att omsätta chanser till mål. Den impotenta offensiven överskuggade den stabila defensiven i mångt och mycket. José Mourinho har alltid varit en tränare som prioriterar försvarspel och taktiska matchplaner - gott så - men när den individuella skickligheten hos spelarna längre fram i planen inte räcker till så blir det uppenbara brister i den taktiken José Mourinho förespråkar. Jag har ingenting emot José Mourinhos sätt att spela fotboll på. Det är snarare tvärtom. Jag föredrar bra försvarspel och taktiskt noggrannhet framför ett alldeles för offensivt och naivt spelsätt. Ett talande personligt exempel är när Manchester United besegrade Arsenal med 8-2 säsongen 2011/2012. Det var ett alldeles lysande resultat men i all glädje över det resultatet gick jag omkring och var förbannad på hur Manchester United släppte in de där två målen. Andra, mer relevanta exempel, är Olivier Girouds 1-1-kvittering och Anderlechts dito den här säsongen. Min poäng är att jag ser hellre en 1-0-match med inspirerande försvarsspel som i sin tur leder till en bra offensiv än en offensiv som leder till onödigt insläppta mål. Ett utmärkt exempel på det spelsättet är Manchester Uniteds 2-0-vinst mot Chelsea i april.
Jag tror också att det är dit vi är på väg med Manchester United under José Mourinho ledning - även om han själv nog redan skulle vilja vara där. Vad som saknades den här säsongen var offensiva spelare som kunde ta ansvar på den sista tredjedelen. Spelare med kvalitén att avgöra jämna matcher. Det räcker inte med en 35-årig svensk uppe på topp - oavsett hur bra han än må vara - för att kunna vara med om att utmana om ligatiteln. Marcus Rashford är en fantastisk talang men kan inte allena bära ett lag på sin unga skuldror riktigt än, hur mycket supportrarna än önskar det.
De flesta håller nog med mig om att ligan är den viktigaste tävlingen under säsongen. I slutändan är det ändå via tabellen man mäter hur en säsong summeras - speciellt när man tittar i backspegeln. Men ibland måste man också prioritera om. José Mourinho ansåg att ligan var körd och satsade istället på Europa League. I efterhand får det anses vara ett bra val, även om sjätteplatsen i ligan är en enorm besvikelse bland alla Manchester United-supportrar. Jag kan inte klandra klubben för att man satsade på att vinna Europa League, men jag är däremot enormt besviken på hur José Mourinho hanterade situationen via medierna. Det får inte accepteras att tränaren går ut och säger att ligan inte prioriteras och att man har gett upp striden om topp 4-platsen. Om José Mourinho känner att det är ohållbart att slåss på två fronter bör han hantera det internt och hålla tyst om det i medierna. Respektlösheten som vår tränare visade gentemot supportrarna gör mig uppbragt och besviken. Han måste förstå - även om han själv tror att han är större än allt annat - att Manchester United och klubbens vinnarkultur är viktigare än hans ego. Vi måste ställa oss kritiska till José Mourinhos sätt att hantera hela situationen. En huvudtränare för Manchester United får inte agera så nonchalant inför press och fans - var finns respekten? Vid den tidpunkten visade portugisen en bristande insikt om vilken klubb han kommit till. Manchester United slåss på alla fronter. Manchester United tävlar om alla troféer. Manchester United ger inte upp.
Alla som följt José Mourinho under hans karriär vet att nästa allting han säger är ett spel för gallerierna. Under säsongen har har planterat frön i form av att skylla ifrån sig på spelschemat, skador, domare och att spelarna blir utmattade av all den fotboll som liras. Systematiskt upprepar han sig själv så att alla uttalanden till slut blir någon slags alternativ sanning. Efter en hel säsong av José Mourinho-kommentarer har alla frön vuxit till träd, där det bara är att gå fram och plocka valfritt träds frukt och du finner en anledning till varför Manchester United inte vann ligan eller varför man inte kunde fajtas om en topp 4-placering. Jag vill också säga att trots portugisens mediahantering ska han ha beröm för att han relativt tidigt och tydligt identifierade den enklaste vägen till Champions League-spel nästa säsong, och att han höll fast vid den.
José Mourinhos konstanta undanflykter och bortförklaringar under säsongen har varit pinsamma - och i rak motsats till den stolta tradition som Sir Alex Ferguson byggde upp under sina 27 år i klubben.
Manchester United har fått rannsaka sig som klubb och har, tillsammans med alla supportrar, sakta men säkert insett att det är en annan verklighet som gäller än den som rådde under skottens tid. Långsiktighet har bytts mot förhastade - och felaktiga - beslut. Tränare sparkas på löpande band istället för att få tid att bygga upp någonting. Spelare köps in till rekordsummor samtidigt som egna produkter säljs till andra klubbar. Visst har det sålts spelare förut - det finns en anledning till att så många klubbar har före detta United-spelare i sina trupper - men när Man United börjar köpa tillbaka spelare har utvecklingen gått åt helt fel håll och kortsiktigheten har tagit över. José Mourinho har ännu inte lyckats med det Sir Alex Ferguson gjorde: att kombinera nyförvärv med spelare från det egna ledet, tillsammans med det faktum att mediokra (?) spelare fick roller som var perfekt anpassade till vad som behövdes ute på planen. Ta alla dessa ingredienser, och släng in Sir Alex Fergusons fingertoppskänsla, så blir det en sannerligen potent dryck som gjorde att laget vann många titlar under åren.
Jag är inte så naiv att jag tror att saker och ting inte förändras, det är både naturligt och viktigt. Vad som däremot gör mig illa till mods är att Manchester United inte har en kapten som med säker hand styr skutan i rätt riktning, och som undviker att gå på grund. Manchester United förlorade sin kapten för fyra år sedan och vad man kan hoppas på nu är en styrman som i alla fall undviker de värsta stormarna, och ser till att seglen blir lagade. Det är nya tider, ett nytt Manchester United och fotbollsvärlden förändras ständigt. Låt oss hoppas att det fortfarande finns en plats för United i dessa tider också.
Jag har inga tvivel om att Manchester United kommer göra en bättre ifrån sig nästa säsong när ytterligare pusselbitar har fallit på plats. Men, José, jag förväntar mig att supportrarna blir behandlade med respekt, och än mer att klubben behandlas med den respekt den förtjänar. Det här är vår klubb, nu och för alltid.
Med den gångna säsongen i färskt minne hoppas jag att José Mourinho kan inspireras lite av Sir Alex Ferguson: "I`ve never played for a draw in my life".
