En vädjan till fansen
Dags att stå enade.

En vädjan till fansen

Panik. Kris. Jordens undergång. Är det verkligen så illa?

Hela hösten har varit ett enda stort frågetecken, men samtidigt har jag under denna korta period lärt mig mer om Manchester Uniteds supporterskara än någonsin förr. Sanningen är denna, hur otrevligt det än känns att höra. Vi är ett gäng bortskämda jävlar. Vi sågar laget till fotknölarna vid minsta felsteg, vi accepterar endast triumf efter triumf och när motvinden blåser rejält behöver vi en förändring. I dagens fotboll är tränare leksaker som kan bytas ut omgående. Vi fans har erhållit denna mentalitet. MoyesOut-kampanjen är i full gång och jag kan inte låta bli att tänka: "varför i helvete ska det vara på detta vis?".Har vi verkligen svävat på moln i över tjugo år, utan minsta bekymmer, och har verkligheten nu blivit allt för svår att acceptera? Manchester United genomgår en svår tid. Resultaten är högst mediokra, spelet stämmer inte och ligatiteln känns körd. SO WHAT? Är detta inte vardagsmat för övriga klubbar? Har inte Arsenal åtta-nio år utan titlar, där de fått se storstjärna efter storstjärna lämna? Har inte Spurs en förmåga att ständigt bottla det två meter från mållinjen? Är inte Liverpool en skugga av sitt forna jag? Alla dessa klubbar är direkta konkurrenter i ligan. Vår misär är inte en bråkdel av deras.

Så när alla kallar oss gloryhunters, bortskämda och kappvändare, har de inte en poäng? Den dynga jag läste igår på både United Road och Caf var bortom all annan. Det var pinsamt men samtidigt sorgligt att se vad vår klubb blivit. Sir Alex visste mycket väl att det kunde bli på detta vis. "Stand by your manager" var riktat till fansen, till oss som älskar att såga och konstant misslyckas med att se helhetsbilden. Detta är det verkliga livet. Inte FM. Inte karriärläge på FIFA. Inte Fantasy Premier League. Det VERKLIGA LIVET. Spelarna är människor som i allra högsta grad påverkas av förändringar. Att efterträda en person efter 26.5 år är en sak, att ersätta tidernas bästa tränare då? Att ersätta den största vinnarskallen i fotbollen någonsin? Är detta en promenad i parken, som så många verkar tro, eller kanske den svåraste uppgiften i branschen? Varför kan vi inte förstå detta? Varför kan vi inte ge David Moyes den tid han förtjänar att sätta sin prägel? Vad i helvete spelar det för roll om laget missar ligaguldet, när framtiden, den som Sir Alex själv utsåg, kan säkras och The United Way bevaras. Är det inte viktigare än något annat egentligen? Är inte det vad Sir Matt Busby och hans pojkar lärde oss?

Personerna som blint följde Sir Alex är samma typer att ifrågasätta hans sista och viktigaste beslut. Litar vi helt plötsligt inte på denna man längre? Hade han rätt i nästan tre decennier men fel när det gällde som allra mest? Sir Alex såg i David Moyes en eller flera egenskaper som skulle gynna Manchester United. Han kanske såg sig själv. Varför är det så svårt att bara acceptera ett par mellanår om mödan är värd det? För helvete, vi ligger på övre halvan av tabellen. Vissa hade kanske behövt uppleva 80-talet med degraderingar till höger och vänster, när förluster mot lag som Everton på hemmaplan var vardagsmat. Detta lag har rest sig från betydligt värre än en svag höst.

Vi är inte Manchester City, Chelsea, Paris eller Monaco. Manchester United köper inte framgång. "Playing fotball the Busby way" från chanten 20 times betyder något. Vi gör saker på vårt sätt och vi vinner alltid. Vi motbevisar alltid tvivlarna och vi tystar kritikerna. När Ronaldo lämnade och alla räknade bort oss slogs vi hela vägen till slutet mot det bästa Chelsea på länge. Året efter blev vi mesta mästare. När de rutinerade rävarna lämnade och grannen tokvärvade avgjordes ligan på målskillnad. Ifjol promenerade vi till guldet. Saker och ting kunde varit betydligt värre. Fråga Spurs. Fråga Arsenal. Fråga Liverpool. Det vackra i fotbollen är inte framgångarna utan att stå bakom sitt lag när det går tungt. Detta misslyckas vi med varje gång. Vi är bortskämda. De andra har rätt, vi är gloryhunters och vi har väldigt tydligt bevisat att motgångar inte ska förknippas med Manchester United, och att vårt tålamod är obefintligt.

David Moyes känns dödsdömd, på grund av oss. Inte klubben eller ägarna. Utan oss. Vi skriker efter hans avgång, vi vill ha förändring. Ge oss Mourinho. Vem bryr sig om the United Way, eller att vara annorlunda än plastlagen runt omkring? Det viktiga är titlar och titlar och sist men inte minst titlar. En förlust mot ett storspelande Everton i en jämn match är katastrof. Manchester United förlorar inte. Manchester United vinner allt. Motgångar? Fuck off. Så ja, vi kan titta på spelet och konstatera att mycket är fel. Men vi har nu även chansen att motbevisa de som hånar oss, och kallar oss gloryhunters. Detta är tiden för Manchester United att stå enade bakom mannen Sir Alex själv utsåg som sin efterträdare av anledningen att han vet vad som är bäst för klubben.

Troligtvis är denna text meningslös men jag ville skriva av mig. Gårdagen var droppen. Problemet är varken Moyes, Welbeck eller Kagawa. Vi är problemet. Vi är bortskämda efter åratal med idel framgångar och vi har förlorat den sunda synen på verkligheten. Molnsvävandet är över, nu är vi en av många klubbar som tvingas kämpa för sin plats. Sir Alex-eran är förbi, move on. Kom ihåg att det inte handlar om hur hårt du kan slå utan om hur hårt du kan bli slagen och fortsätta resa dig. Så detta är min uppmanning till er, till oss: vi har tagit emot ett par tuffa smällar under hösten, men fuck it. Vi är Manchester United - mesta mästare och inhemsk dominant. Saker och ting kunde varit mycket, mycket värre.

Ginger Prince2013-12-05 17:45:00

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United