Enter Moyes
Så då är den här. Den nya säsongen, en säsong som inte påminner om speciellt många andra. För första gången på drygt 40 år ska en klubb som har historian som sin största stolthet försöka glömma bort just den historian för en stund. Om man inte gör det kan man se sig själva på väg in i ett 20-tal troféfattiga år.
Året 1969 stod vi här senast. Eller ja, vi och vi, jag var ju inte överhuvudtaget ens en liten del av den stora, vida världen men klubben Manchester United stod precis här. Man hade vunnit Europacupen 1968 och Sir Matt Busby personifierade bilden av den där klubben som tog sig ända från en misslyckad flygning till att bli bäst i Europa. En remarkabel resa som det aldrig kommer att kunna skrivas för mycket om. Men när Sir Matt intog samma position som Sir Alex gjort nu anställdes den tidigare spelaren Wilf McGuiness som manager. Hans CV som manager var vid den stunden inte mycket att skryta med, han hade aldrig varit det. Men som tränare för ungdomarna hade han styrt United till vinst i FA Youth Cup vilket placerade honom som assisterande till Sir Matt under dennes sista år. Det fanns en idé om ”lärjungen” som skulle föra arvet vidare, en vacker berättelse om läromästaren som flyttade en våning upp för att vaka över sin ”apprentice”. Det blev platt fall och i december 1970 fick han ta klivet ner till reserverna igen, Sir Matt tog över tillfälligt innan man anställde Frank O´Farrell som manager. Även han blev kortvarig.
Perioden mellan de båda adlade och legendariska tränarna Sir Matt och Sir Alex var en tung period för såväl klubben som för fansen. När man brukar prata om 3e gången gillt, fick man i Uniteds fall sätta allt hopp till 6e gången gillt och vi är alla medvetna om vilken klubb Sir Alex kom till då 1986. En klubb som på många sätt och vis tappat sin identitet, som inte vunnit ligan sedan 1967 och som skrek efter att få återta tronen i England där man blivit rejält frånåkta av sina värsta konkurrenter i Liverpool och Leeds. Sir Alex styrde upp skutan som hade kört katastrofalt fel i inledningen av 1986 och landade allting på en 11e plats. Det tog några år innan han nådde dit han och alla kring klubben ville, vi har alla sett plakaten om hans avgång (”3 Years of Excuses and we´re still crap…Ta Ra Fergie”) men han nådde hur som helst dit. Nu lämnar han över stafettpinnen till den mannen som många sett som hans naturliga ersätter under en lång, lång tid. Det är i alla fall inte Wilf McGuiness som kommer stå där vid sidlinjen.
Innan David Moyes ankomst har ju David Moyes hetat så många olika saker att man knappt vetat ut eller in. Solskjaer har nämnts, Mourinho har det pratats om och t o m Sven-Göran Eriksson har varit på tapeten. Ja ni vet innan alla Nottinghamturer och så. Att tänka sig det idag är inte bara skrattretande, det är mer ett mardrömsscenario sett till hur svenskens karriär dalat. Personligen har jag tvekat kring Moyes enbart kring det faktum att han inte lyckats vinna någonting tidigare men nu när jag sitter här drygt 24 timmar innan han leder United in på Liberty Stadium för första gången känns det som att det är precis vad som behövs. Sir Alex må ha varit en duktig tränare när han höll till längre norrut i Aberdeen, men det var helt andra förutsättningar. När han kom till Aberdeen var man en storklubb på dekis, när han kom till Manchester var United en storklubb på dekis. David Moyes uppdrag är så långt därifrån som man kan komma.
Med en trupp som joggade hem ligan föregående år ska han ta sig an sitt största spöke, toppklubbarna, men han har bytt förklädnad från ett blått stabilt övre mittenställ till ett röd vinnande mästarutstyrsel. Det viktigaste för David Moyes är inte att berätta för alla andra om hur stor klubben Manchester United är, det är alla inblandade medvetna om. Skottens största utmaning kommande säsong är att inse att han själv är en del av den, att han själv är lika stor. En stor del av Fergusons framgångsrecept var att han själv identifierade sig med klubben vilket gjorde att spelarna kände att de spelade med honom snarare än för honom, den mentaliteten måste Moyes anamma. Han måste själv inse att när man pratar om Manchester United idag så pratar man samtidigt om honom själv och inte om den där stora mäktiga klubben som han alltid sett upp till.
Det här kommer inte bli någon dans på rosor, inte i närheten av någon skön seglats. Att Moyes har fått ta över en mästartrupp är kanske hans absolut största problem samtidigt som det är en ren lyx. Det kommer att ställas krav på honom på ett annat sätt än vad Sir Alex fick utstå. Samtidigt har fotbollen förändrats något oerhört sedan den där novembermånaden 1986. United är en av världens absolut största klubbar och på vissa plan mer ett företag än ett fotbollslag. Samtidigt är företaget i sig beroende av att fotbollslaget levererar, helst varje år och helst i varje match. Moyes smekmånad var mer eller mindre obefintlig och jag kan tänka mig att det inte alls varit som han tänkt sig i början. Som manager i Everton hade han en undanskymd roll under sommaruppehållet där han kunde agera utan att någon direkt brydde sig nämnvärt mer än de närmast sörjande. I Manchester United blir varje litet lösryckt citat flertalet artiklar i varenda tidning som har ett intresse kring fotboll. Jag tror inte att han var redo för det.
Nu ska han visa att han i alla fall är redo för fotbollen som ska spelas. Försäsongen har sagt ungefär lika mycket som en försäsong brukar säga och resultatet och spelet mot Wigan är de enda 90 minuterna som har sagt någonting om United under Moyes. Det finns en önskan om bollinnehav, om varierande press sett över 90 minuter och ett kontrollerat matchtempo.
Moyes kommer aldrig försöka måla om den tavla som Sir Alex arbetade med i drygt 26 år, men det är oerhört viktigt att han får krita dit sitt eget sigill på den.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
