Fem dagar kvar till premiär
Med endast fem dagar kvar till premiären finslipar Pelligrini på de taktiska delarna och spelarna försöker hitta matchformen. Samtidigt pågår det förhandlingar hos ett antal spelare som är på väg att lämna, samt att förlänga sina kontrakt. Community Shield upplevdes live i söndags och här nedan kan ni läsa en kort resumé om tankarna kring matchen och resan.
Manchester City går nu in i sista träningsveckan och de sista pusselbitarna skall försökas sättas på plats inför söndagens tuffa bortapremiär mot Newcastle. Eliaquim Mangala blev äntligen en Cityspelare i måndags efter en lång tids förhandlingar. Nu har den 23-årige fransmannen, plus de övriga som hade extra semester ( Argentinarna, Vicent Kompany m.fl) en knapp vecka på sig att acklimatisera sig i Manchester igen och göra sig 100 % redo för match på söndag.
Efter att ha upplevt Arsenal- City på plats i söndags så är det en sak som är säker, dessa ovannämnda spelare behövs mot Newcastle om City skall kunna ta med sig alla tre poäng hem.
Härlig Inramning
Matchen på Wembley Stadium bevittnades tillsammans med en Arsenal-polare. Det var första gången för mig på den mäktiga arenan, medan det var första gången någonsin kompisen skulle få se sitt Arsenal live. Dagarna innan match hade jag inte alls samma känsla inför matchen som jag har haft tidigare när jag besökt Manchester. Visst skulle det bli kul att åka över till London och i synnerhet få se sitt Manchester City spela, men med tanke på att vi befann oss i London och att det fortfarande var försäsong så var taggningen något obetydligare än vanligt.
Vi var på plats i god tid innan runt Wembley Park, och det märktes redan med tre timmar innan match att det skulle bli mycket folk på matchen och en härlig inramning. Arsenal och Cityfansen var vid detta skede inte uppdelade och fansen kunde vandra omkring på området tillsammans. Det var när man närmade sig matchtid och folkmassan bara blev större och större som man började se uppdelningen av supportrarna. Cityfansen hade sina barer, Arsenal hade sina. Därför blev det svårt för oss att hitta en bar, där vi bägge kunde sitta. Efter några försök att först ta sig in på Green Man, som den här gången var röd, gick vi till en bar vid det stora köpcentret alldeles intill arenan. Där kunde vi sitta bägge två och konversera med en pint. Det var när jag befann mig på Wembleyområdet som jag hittade tillbaka till den där taggningen jag haft tidigare. Känslan av att få se sitt kära City igen slog mig flera gånger och man kunde bara njuta av tillvaron och de kommande timmarna.
Väl inne på Stadion var det tydligt att cityfansen inte skulle fylla sin sida, nedre etage och det mittersta etaget fylldes och delar av det övre, medan Arsenalfansen hade fullt på sin sida. Givetvis ganska så självklart, då de röda inte hade någon lång resväg, plus att cityfansen hade ännu svårare att ta sig till London än vanligt då det var järnvägsarbete som förhindrade tågen mellan Manchester och London.
Kort om matchen
Stämningen hos de ljusblåa var bra, innan match ekade sångerna och man kunde lätt hänga med i sånger som " Oh Pablo Zabaleta" och "champione, champione".
Min kompis, som vid detta skede tagit av sig sin röda tröja fick vackert stå och ta in den fina atmosfären som fanns hos de ljusblå och enbart se med sitt blotta öga bort till de röda, som överlag var ganska tysta.
I takt med matchens gång blev det såklart tystare på citys sida och mer högljutt på Arsenals sida. Dock var det avsevärt dåligt tryck hos de röda, för att leda med 3-0 och ha hela sin sida full. Enbart några minuter efter målen sjungs de och jublades, annars var det som brukar vara på Emirates, tyst..
Arsenalfansen kunde dock självklart inte motså att peaka oss, och gjorde därför "poznan" ( fansen vänder sig om och hoppar med armarna runt varandra, en annars vanlig dans hos de ljusblåa fansen). Vid detta skede kände man sig ganska så maktlös.
Mina tankar om matchen behöver jag inte skriva en novell om, men som jag nämnde tidigare så ser jag gärna en radikal förändring till på söndag. Jag är i detta skede, med endast fem dagar kvar till premiär väldigt orolig. Den här oron har jag inte känt på flera år, och det börjar allt mer likna ett 12/13 år. Jag hoppas att jag har fel med dessa tankar.
Dedryck Boyata, som spelat överlägset mest av alla cityspelare under försäsongen fick även här 90 minuter. Ännu en gång fick vi se stora brister hos belgaren i försvarsagerandet och oron på läktaren spred sig varje gång Dedryck Boyata var i närheten av bollen. Jag tycker nästan synd om honom, det var inte ofta belgaren hamnade rätt i den här matchen.
Första halvlek är direkt dålig från citys sida, vi kommer inte alls upp i normal standard. Anfallspelet går långsamt, det är orörligt och vi tar fel beslut när vi väl får chansen att sätta fart framåt.
Yaya Toure och Edin Dzeko har fortfarande långt kvar till matchform, Fernando behöver ett antal matcher (likt Fernandinho förra året) till för att bli mer varm i kläderna och sedemera komma in i det engelska spelet, man kan emellertid se potential hos brassen.
Den andra halvleken började betydligt bättre för City. David Silva som byttes in bidrog direkt till mer kreativitet och det är ännu en gång en markant skillnad på citys anfallspel med eller utan magikern. City byggde upp en del fina anfall längs kanterna, Stevan Jovetic hade en del farliga chanser och Jesus Navas kom runt på sin kant ett antal gånger. Hoppet släcktes dock ganska så snabbt när Oliver Giroud satte trean och efter det var det bara en transportsträcka till slutsignalen.
Efter matchen ville givetvis min röda kompis stanna kvar och se sitt lag ta emot tallriken, men detta vägrade jag och vi försvann snabbt och smidigt ifrån Wembley. Utanför arenan tog han även på sig sin röda tröja igen och när jag mot min egna vilja fick ta kort på honom utanför Wembley fick vi en del blickar. Ett besviket city-fan tar kort på en glad Arsenal-fan. Denna absurda händelse fick en del människor att vända sig mot oss och undra vad fasen vi höll på med. Några frågade dessutom om vi verkligen var vänner vid detta skede. Det är ju trots allt bara fotboll tänkte jag, klart vi är vänner.
Summa summarum så var vistelsen i London i helgen en härlig stund. Två unga grabbar som utnyttjade sin sista tid på semestern/sommarlovet till fullo. Med shopping, utgång(hängde med Molly Nutley, bara så ni vet) och fotboll, så var detta en perfekt avslutning på den här sommaren. MEN.. Det var ändå inte samma känsla som att vara i Manchester. London i all ära, men jesus vad stort det är och vad många konstiga typer det finns. London är kul en gång, sen räcker det. De kommande resorna blir till Manchester, det är en sak som är säker.
Övrigt
David Silva har i dag förlängt sitt kontrakt med ytterligare fem år. Detta betyder att David Silva är ljusblå till år 2019. Ett ganska oväntat besked, då Merlin inte hade utgående kontrakt, men ack så befriande. David Silva är en favorit hos många cityfans, och många påstår att spanjoren kan vara den bästa och mest nyttiga spelare City någonsin haft. Jag är beredd att hålla med.
Javi Garcia, vår egen Måns stora favorit ser ut att lämna oss. Garcia har inte synts till på Carrington på en vecka och var inte med i söndagens trupp. Det mesta talar för att han skriver på för Zenit och summan för övergången ryktas bli 140 miljoner kronor. Ett bra pris för en spelare som inte har fått spela så mycket, och skulle haft svårt att ta en plats i årets trupp. Frågar vi Måns så skulle dessa 140 miljoner vara på tok för lite. Jag undrar vad Elena (Garcias fru) tycker om kalla Ryssland?
John Guidetti har det varit tyst kring den senaste tiden och det pågår förhandlingar om vart svensken ska ta vägen. I city lär han knappast stanna och vi kan troligtvis vänta oss en försäljning. Det sägs att Feyenoord är beredda att hosta upp en del slantar efter stora påtryckningar från fansen. En flytt till Rotterdam tror jag skulle gynna alla parter. Inte minst John Guidetti, som behöver spela fotboll.
Den här oron som jag känner inom mig inför den här säsongen hoppas jag försvinner på söndag. Får vi bara se Vincent Kompany, Pablo Zabaleta och David Silva på planen på söndag är jag hoppfull om en seger. Ser vi en liknande backlinje som i söndags samt det tafatta anfallspelet så kan den här starten på säsogen bli en mardröm.
P.S Joe Hart ska stå i mål, alla dagar i veckan. Sorry Caballero.
