Wigan - Manchester U
0 - 2

Fem tankar om cupvinsten mot Wigan

Efter 90 minuter och en kavalkad av målchanser för United så blev inte segern större än 2-0 för United borta mot det gamla cupundret Wigan Athletic.

Kung Mainoo
Inför matchen lyfte jag mina förhoppningar kring att denna matchen skulle bli ungdomarnas match, framförallt Mainoo och Kambwalas. Den sistnämnda kom tyvärr inte till spel utan fick se sin plats tagen av Evans som gjorde en fin insats med Varane vid sin sida. Men efter Mainoos prestation kan man inte annat än att glädjas åt den ungdomliga kraft som fanns på plan. För vår unge mittfältsgeneral fick ju starten och som han utnyttjade den. Han visade på total dominans då han gång efter gång satte stopp för Wigans försök till omställningar, han var överallt både i det fysiska duellspelet men framförallt hur han lyckas täcka stora ytor på egen hand. Trots sin ålder måste jag säga att han är den mittfältare jag har mest tillit till i dagsläget och då kommer han bara bli bättre. När vi stänger igen den här säsongen skulle jag inte vara förvånad om man höll honom som en av de fem viktigaste spelarna men tills dess håller jag honom definitivt som matchens lirare mot Wigan.

Bortaföljet
Som supporter till ett svenskt lag och som stark anhängare till den supporterkultur vi ägnar oss åt här så är det lätt att kolla på England som ett skräckexempel för vart vi kan hamna om vi inte organiserar oss och kämpar för viktiga frågor såsom 51% regeln och så vidare. Ett befogat skräckexempel på många sätt då du på de flesta Premier League lags hemmamatcher alldeles för ofta hör spelarna ropa till varandra snarare än ljudet av en levande publik. Men något som inte går att klandra engelsmännen för är brist på engagemang. Igår var alltså ca 7506 United supportrar på plats i Wigan för att se inträdet i FA-cupen. Visst, Wigan ligger geografiskt nära men det säger ändå något om det otroligt starka engagemanget att såpass många väljer att ta sig till matchen även fast säsongen har varit så helvetes rutten. Därför vill jag ta tillfället i akt att hylla de aktiva supportrar som åker på varje match och bidrar med stämning och passion, utan dem är det hela meningslöst.

Offensivt misslyckande
United hade totalt 33 skott på mål när slutsignalen ljudit och flertalet av dessa kom från riktigt farliga lägen. Ten Hag konstaterade efter matchen att laget definitivt borde gjort fler mål på dessa chanser. Någon som gick i täten för missade lägen var Højlund som brände alldeles för många vilket är mycket synd då detta var ett prima tillfälle att följa upp boxingdaymålet. Men han ska inte heller bära ensamt hundhuvud då Garnacho, Mctomminay och Rashford även de brände en del lägen. Ja jag hoppades ju på ett detta skulle bli ett målkalas där den hittills undermåliga offensiva produktionen skulle kunna få sig ett lyft men det lyckades vi inte med. Att vi inte lyckas med det mot ett bottenlag i league one säger en hel del om Uniteds offensiva problem.

Ung debutant
Ytterligare en ung debutant fick visa upp sig i ett par minuter under gårdagens match. Omari Forson hann inte sätta sin prägel på matchen men det är ju alltid ett piggt inslag med egna produkter som ges chansen. Baserat på vad man fick se under försäsongsmatchen mot Leeds och de lovord som talar om att han ska vara en oerhört skicklig en mot en spelare som kan ta plats både som offensivmittfältare och ytter känns definitivt spännande. Kan behövas mer konkurrens på kanterna för att sporra de ordinarie alternativen. Förhoppningsvis får vi se fler egna produkter debutera i Unitedtröjan under våren med namn som Rhys Bennet och Joe Hugill som än väntar på sina chanser.

Drömmen om cupguld
Det var längesen vi senast stötte på Wigan Athletic i en tävlingsmatch och ja de är inte där de en gång var. Men minnena av deras storhet lever kvar och inspirerar. För deras FA-cup triumf 2013 glömmer jag aldrig. En av mina tidigaste fotbollsminnen som faktiskt lämnat avtryck. Som sjuåring kunde jag inte förstå mig på hur ett så litet lag kunde ta sig hela vägen till final och sedan som gräddet på moset slå Manchester City i finalen efter att Ben Watson nickat in 1-0 för Wigan i sista minuten. Detta är det som är så fint med FA-cupen, ett avbrott från vardagen med ultrakommersialiserade Premier League där man trots en dålig säsong och trots dåliga förutsättningar skänks chansen att drömma om ett äventyr som eventuellt kan sluta i att man får lyfta en buckla. Kunde Wigan som åkte ur Premier League samma vår som de vann cupen kan även vi göra det. Det har absolut varit stormigt och spelmässigt har det sett horribelt ut under långa perioder men det finns en chans att man går all in för cupen sätter prestige och heder i varje match, därigenom kan man bygga en vinnarkultur som bär långt. Det må vara orealistisk men jag väljer att drömma.