Fem tankar om segern mot West Ham
Även om sena avgörande är underbara kan det vara skönt att bara åka med och ta del av en trygg och komfortabel seger. Just det fick vi se idag mot West Ham. United gjorde mål, höll nollan, plockade med sig tre poäng och såg sådär härligt stabila ut. Ändå finns en fadd eftersmak, tankarna går till Lisandro Martinez.
Mer eller mindre starkast möjliga startelva
Om detta är Uniteds starkaste möjliga startelva kan vi dividera om, men det är – i princip – den elva som inför West Ham-matchen gett United två raka segrar. Enda skillnaden är att Raphael Varane startat istället för Harry Maguire. Men det går också att argumentera för att Maguire faktiskt var en av de bättre innan han gick sönder. Personligen håller jag Varane högre än Maguire, men här har Ten Hag säkerligen vägt in senaste veckans matchande. Givet Maguires styrka i luften är det också en rimlig taktisk justering.
Att Ten Hag inte väljer en större rotation utan fortsätter starta Martinez, Shaw, Casemiro och Mainoo talar sitt tydliga språk – United MÅSTE fortsätta vinna. I förlängningen är det inte otroligt att Ten Hags eget jobb hänger på hur våren utspelar sig, då behöver han spela de bästa spelarna för att få resultat. Jag tycker han resonerar helt rätt. United har knappt haft några möjligheter till kontinuitet under säsongen, finns den möjligheten måste det vara en prioritet. Och energin fanns.
Tryggt och komfortabelt
West Ham gör inte på något vis sin bästa match för säsongen och United har inte kontroll på allting innan Rasmus Højlund skickar in 1-0, men United hanterar sedan händelserna tryggt och stabilt. Just efter 2-0-målet sjönk spelarna lite väl djupt några minuter, men samtidigt fanns en skärpa i omställningarna. Det skickades in inlägg och hörnor mot Uniteds straffområdet, men riktigt farligt blev det aldrig. Istället var United det klart farligare laget. Det behövdes ingen upphämtning, inga nerver in på slutsignal, inga otroliga vändningar. Manchester United gick ut och städade relativt enkelt av matchen, plockar med sig tre tunga poäng som ger luft under vingarna för att titta uppåt. Med spelare tillbaka ökar både kvalitet och trygghet, och då kan vi få denna typ av prestation.
Cleaver
Den 10 januari 1999 hade tidernas allra bästa tv-serie premiär – The Sopranos. I år är det 25 år sedan vi för första gången fick stifta bekantskap med Tony Soprano, Christopher Moltisanti, Paulie Walnuts, Silvio Dante och alla de andra i New Jerseys undre värld. Den naiva och excentriska Christopher Moltisanti har hela tiden känslan av att han är ämnad för något större – han ska skapa ett filmepos, Saw möter Gudfadern 2. Det hela leder till slasherfilmen Cleaver. Handlingen kretsar kring en ung man som går i bitar, men lyckas hitta sig själv igen. Huvudpersonen, Michael ”The Butcher”, kräver hämnd på alla som förrått honom. Manchester Uniteds egen ”Butcher” har också gått i bitar men funnit sig själv igen och är nu var ute på ett eget mäktigt återtåg.
Med Lisandro Martinez tillbaka i laget faller så många bitar på plats. Med sin energi och aggressivitet vinner United snabbare tillbaka bollar både längs marken och i luften, med hans bolltrygghet skapas ett lugn och med sin följsamhet stoppas motståndaranfall upp. Även André Onana – som dessutom visade att han kan hålla hög klass som skottstoppare, höll nollan och såg stabil ut på alla sätt – kan få ut mer av sin bolltrygghet. Mittfältarna kan få boll i mer givande situationer och balansen i laget ökar. När Licha fick Coufal över sig och höll sig för knät gick kalla kårar genom hela min kropp, nej NEJ snälla snälla snälla snälla… låt honom slippa gå i bitar igen. Mår illa.
Två röda och en grön
Rasmus Højlund fyller år och gav både oss och sig själv en fin födelsedagspresent när han hur elegant som helst skickar upp West Ham-försvarare på läktaren – ketchup och senap till pölsen? – och med högerfoten dunkar in ledningsmålet. Hans målform är nu i det inhemska spelet det den var i Europaspelet under hösten, han växer och växer. Samtidigt växer andra offensiva United-pjäser också. Alejandro Garnacho prickar in två mål och saker och ting börjar flyta på. Spelarna som ska göra poäng och mål gör poäng och mål. Så klart blir det enklare för de offensiva spelarna när resten av laget börjar fungera, men den där spetsen som saknats syns nu. Här pratar vi om två Manchester-röda spelare som är 21 respektive 19 år gamla, framtiden är ljus. Kidsen kan gott få dela på en Tuborg ikväll.
Luke the Nuke
Onehundredandeightyyyyyyy!! Med tre kastade pilar är 180 det högsta resultat du kan få i dart. På samma sätt är Luke Shaw lite av hela paketet som vänsterback. Han gör en fin match, han gör inget exceptionellt men han gör heller inga misstag. Det är en helt annan sak att ha Luke på vänsterkanten än att pussla och placera Dalot, Amrabat, Lindelöf eller någon annan på den positionen. För mig har Luke alla möjligheter att vara bäst i världen på sin position, och han har varit uppe och nosat där tidigare. Med honom tillbaka hjälps hela United, precis som med Martinez i mittlåset, och möjligheterna till att kontrollera en matchbild ökar. Kanske att han inte alltid sticker ut, men när han nu är tillbaka blir det extra tydligt att han saknats.
Tre sköna och bekväma poäng, härligt! Vad tänker ni om seger mot West Ham, dela med er i kommentarsfältet!
