Manchester U - Crystal Palace3 - 0
Fem tankar om vinsten mot Crystal Palace
Ett mycket roterat United kunde komfortabelt och övertygande segra mot ett svagt Crystal Palace. Dessutom fick Amrabat göra startdebut, Mount göra comeback från skada och Martial måla för första gången den här säsongen. Ja, ni hör ju, en fantastisk kväll på Drömmarnas teater!
1. En välbehövlig urladdning
Det här var precis vad vi behövde! Tre mål framåt, noll mål bakåt och en övertygande insats rakt igenom. Känslan var att många United-spelare som fick chansen ikväll bara ville ut och visa upp sig och kunde spela med nedsänkta axlar. Det var ett avslappnat, kreativt och rofyllt United, som jag inte alls upplevde som särskilt pressade eller stressade. Någon form av ketchup-effekt tyckte jag mig faktiskt se, vilket var otroligt förlösande.
Det ska också tilläggas att bortalaget Crystal Palace gjorde en riktigt svag match. Roy Hodgson valde också att rotera laget en aning, men fick inte alls samma effekt som ten Hag. Oavsett motståndets prestation går det dock inte att ta ifrån United deras insats och uppvisning ikväll. Det var en rejäl förbättring jämfört med de senaste matcherna och ett United som visade vad de egentligen kan – utan spelare som Bruno och Rashford på planen. En enormt skön och viktig seger som nu gör att Manchester United avancerar i ligacupen!
2. Modig rotation föll väl ut
I min artikel inför den här matchen funderade jag över hur mycket Erik ten Hag skulle våga rotera laget. Jag trodde att han till stor del skulle sätta samma lag på banan som mot Burnley senast, mycket på grund av att Manchester United börjat säsongen så pass svagt och således var på jakt efter någon form av momentum. Men ack så fel jag hade! Det blev full rotation i form av sju förändringar jämfört med senast, där endast Onana, Dalot, Casemiro och Hannibal fick chansen från start igen. Således fick bärande spelare i form av kapten Bruno och Marcus Rashford börja på bänken, vilket överraskade mig.
Men efter 90 minuter kunde vi konstatera att den modiga rotationen föll väl ut. Spelarna som startade matchen gjorde verkligen jobbet samtidigt som Rashford och Bruno fick spendera 90 välbehövliga minuter på bänken. Det var också kul att se unga Daniel Gore och frostiga Donny van de Beek göra varsina inhopp – det piggade upp! Helt klart en modig rotation som visade sig vara helt korrekt avvägd. Tack för det!
3. All-round Amrabat
Det blev marockansk startdebut ikväll – men kanske inte på den positionen vi förväntade oss. Sofyan Amrabat fick nämligen spela som inverterad vänsterback i Reguilóns, Shaws och Malacias frånvaro, vilket han gjorde med bravur. Jag upplevde att han gick in med pondus och vågade röra sig väldigt fritt när United hade bollen, samtidigt som han höll sin position och kändes riktigt stabil i det defensiva spelet. Kanske kunde man någonstans ha anat att Amrabat var aktuell för en vänsterbacksplats när han byttes in på just den positionen i helgen. Men att han skulle kliva in där från start överraskade mig faktiskt.
Till den andra halvleken flyttades Sofyan Amrabat upp på det centrala mittfältet – hans naturliga position. Visserligen blev det bara en kvart där bredvid Casemiro, men jag tycker han såg hur naturlig och avslappnad ut som helst. Han rörde sig smart, smällde på i duellerna och stod ofta rätt i position. En imponerande startdebut från en versatil fotbollsspelare som definitivt kommer behövas den här säsongen!
4. Mount tillbaka från skada
Mason Mount var även tillbaka i startelvan efter en längre skadefrånvaro. Vår nya nummer sju började ju som bekant säsongen ganska knackigt och anonymt, men ikväll var han absolut desto bättre tyckte jag. I den första halvleken kunde Mount servera Casemiro en hörna som brassen enkelt placerade in på skallen. Och några minuter senare borde även Pellistri ha gjort mål efter en vacker framspelning av just Mount.
Det blev däremot bara 45 minuters spel i comebacken för Mason. Engelsmannen byttes ut i paus mot Victor Lindelöf, som klev ner på vänsterbacken och flyttade upp Sofyan Amrabat på mittfältet. Förhoppningsvis var det ett planerat byte och inte en ny skadekänning för honom. Mason Mount behöver regelbunden speltid för att komma tillbaka till den nivå han nådde i Chelsea och jag håller därför tummarna för att kvällens insats var ett steg i rätt riktning i Mounts comeback.
5. En leendes Martial!
Jag ska inte ljuga, jag blev en gnutta oroad en timme innan avspark när jag såg Anthony Martials namn i Uniteds startelva. Den franska anfallaren har inte alls fått till det på Old Trafford de senaste säsongerna och har lidit stort av skador. Erik ten Hags låga tillit till Martial har varit notabel sedan nederländaren tog över United-rodret, trots att fransmannen fått starta en del matcher den här säsongen i brist på alternativ. Ikväll blev det i alla fall knappt 75 minuter på planen för Anthony Martial och när han blev utbytt hade han skrivit upp sig i målprotokollet.
Och målet då? Det var riktigt snyggt. Ett pricksäkert inlägg från Casemiro nådde fram till Martial, som på (typ) halvvolley kunde bredsida upp bollen i bortre burgaveln. Ett extremt svårt avslut, just med tanke på att bollen precis studsade innan Martial slog till. Sam Johnstone i bortamålet hann knappt reagera och vår fina fransman kunde fira sitt första mål för säsongen. Men det bästa av allt var att vi faktiskt fick se Anthony Martial le ikväll under Old Traffords strålkastare. Och det tror jag var det allra viktigaste.
Vad känner ni efter kvällens sköna vinst? Håller ni med?
TV: Martial stänker in 3-0
