Manchester U - Liverpool
4 - 3

Fem tankar om vinsten mot Liverpool

Hahahah, helt ärligt! Hur ska man kunna samla tankar och summera denna match i bara fem punkter… det kan skrivas en avhandling om alla svängningar och krängningar. Helt galet, helt helt helt underbart och magiskt. Old Trafford kokade, United vände och vann mot Liverpool – jag är genomsvettig.

Ten Hags leende
När domaren blåser av och matchen till slut är över går Erik ten Hag runt på Old Traffords gräsmatta med ett stort leende. I stunden är det svårt att hitta många andra ögonblick som toppar detta under nederländarens tid i United – det går åtminstone in högt upp på en topplista. Ten Hag ska ha mycket beröm för denna seger. Redan från start fick vi se ett United som kom ut och satte press på Liverpool. Man var aggressiva och progressiva högt upp i plan, man sjunker inte lika lågt men är likväl kompakta när motståndarna har bollen under kontroll.
Han vågar dessutom fortsätta med en offensiv inställning när Liverpool tar över en del, han gör byten som alla slår otroligt väl ut. Han spelar med en trebackslinje, han spelar Antony och Fernandes längst bak. Han går för det. Det kunde gått åt vilket håll som helst, men han lyckas. Han får se spelare som inte ger upp, spelare som springer och krigar trots att krampen bränner.
Erik ten Hag kan gå där och le, han kan supa in allt.

Förändringarna gav injektion
Rasmus Højlund och Aaron Wan-Bissaka kom in från start efter en tids skadefrånvaro, och båda gav United nya dimensioner. Wan-Bissaka ägde till en början sin – inte helt vana – vänsterkant och Højlund var uppspelspunkten och kombinationsspelaren som Bruno Fernandes kunde använda. Han inledde dessutom den offensiva pressen och ställde frågor till Liverpools försvar. Med dessa spelare tillbaka och en positiv start växte också ett självförtroende och en gruppkänsla i hela laget. Det var tumme upp för en lite för hög passning, det var high five för ett stoppat inlägg, det var inga fingrar emellan i duellerna. När soppan i tanken började sina kom Antony, Eriksen, Maguire, Amad och sist Mount in med den nya kraft som krävdes – och stod för matchavgörande prestationer. Den nya energin väckte också Old Trafford i precis rätt läge, krampbenen gick att springa någon kilometer till på. Jag vet att jag förmodligen har en tendens att tillskriva kroppsspråk för stort värde, men jag blir så glad av att se spelare som täcker upp för varandra, spelare som bär varandra och spelare som när allt är sagt och gjort kan fira tillsammans. Och kan fira tillsammans med alla oss som investerar så mycket tid och tankeverksamhet på detta lag.

McMainoo
Kobbie Mainoo är 18 år gammal och helt briljant för Manchester United på Old Trafford mot Liverpool. Särskilt under första halvlek, då har han inga övermän. Han slår passningar som skär genom motståndarlagdelar, han glidtacklar och tar bort farliga Liverpool-anfall och framför allt glider – svävar – han fram med bollen över hela plan. Ge honom bollen, sätt på honom en ögonbindel och släpp ner honom i ett låst rum med tusen motståndare och han kommer ta sig ut med bollen i behåll.
Antitesen till central mittfältare är Scott McTominay, han älgar fram och vinner boll – och han gör mål och assist. Han är långt ifrån den tekniskt mest skickliga spelare som finns, men han spelar med hjärta och han hittar rätt positioner. Han sätter ledningsmålet, med kramp rullar han fram bollen till Rashfords kvittering och när han sedan knappt kan springa nickar han undan Liverpools hörna som ger United omställning och det avgörande målet.
OCH, båda dessa grabbar är Manchester United in i benmärgen!

De utskälldas revansch
Marcus Rashford och Antony har varit utskällda mest hela säsongen för sina prestationer på plan. Jag tänkte dra någon liknelse med hur Dennis Everberg och Anton Bengtsson efter en bedrövlig säsong tacklade och drog Rögle BK in i SM-slutspel i hockey, men det ska jag inte göra, vi håller oss till Manchester United. När allt stod på sin spets var det Antony som – med högerfoten (!) – skickade matchen till förlängning, och när Liverpool där tog ledningen var det Rashford som gav United nytt liv. Jag har absolut varit en av dem som kritiserat dessa båda i matchrapporter och betygsättning, men det känns lite extra härligt att det är just de som spelar avgörande roller. De får revansch, och något att bygga på.
En som inte ska nämnas i samma mening om utskälldhet men som ofta ses som en av de svagare länkarna är Victor Lindelöf. Jag vill bara med en mening åtminstone lyfta honom här, han får hoppa runt en massa men gör ett himla gediget jobb och han är en spelare som tar ansvar. Imponerande.

Dra upp gardinen och tänd lampan
Den här punkten hette släck ljuset och dra för gardinerna när det bara var några minuter kvar av ordinarie tid, jag var beredd att måla fan på väggen. Sedan kvitterade Antony, Marcus Rashford kvitterade också och Amad avgjorde och känsloläget är helt och hållet förändrat. Nu vill jag tända alla lampor, dra upp och isär alla gardiner och bara insupa den här underbara känslan till fullo. Manchester United vinner mot Liverpool – underbart. United vinner på det här sättet – oförglömligt. United har något att spela för, United har bragging rights. United ska spela mot Coventry på Wembley och kan där ta sig till final för att ta en ny titel.
Nu tillåter vi oss att gå på moln ett tag. Manchester United vinner, Liverpool förlorar och livet leker.

Alltså, vad ska man säga. Ni säger det säkert bättre, och det säger ni i kommentarsfältet här under!