For nostalgia or glory?
Derbyt mot City lördagen den söndagen den 8:e Januari går inte till historien för resultatet eller målen. Ingen kommer att minnas vilka som startade matchen, än mindre vem som var fjärdedomare. Matchen kommer bara att gå till historien för det som hände i den 59e minuten. Inget mål, ingen farlig frispark. "Ginger Prince" var tillbaka.
Paul Scholes i sig behöver kanske ingen närmre beskrivning. Den Salford-födde sonen har spenderat hela sin professionella karriär med Old Trafford som hemmaplan. En stor spelare och en stor människa som aldrig gnällt i media utan tagit alla möjliga konflikter på plan. En nyckelspelare enligt alla attribut, som tog steget från det man kallade, eller kanske kallar, centerforward till innermittfält och blev sedan kvar. Med ett snitt på 35-40 matcher per säsong, varenda möjlig pokal hemma i skåpet och ett efterlämnat arv som ingen rimligtvis kan förvalta. Han lämnade ett stort tomrum, så här i efterhand lämnade han kanske nyckeln till hela Uniteds offensiv, som ingen riktigt har fyllt ut. Han har varit borta, saknats i ett halvår, men nu är han tillbaka. För att han vill det, för att Fergie vill det. Frågan är vad vi vill?
För det måste man måste ha klart för sig i stunder som dessa är att det finns olika skeenden att komma tillbaka i. Antingen kan laget du älskar ligga och slåss i botten av tabellen och sliter med näbbar och klor för att hänga kvar. Alternativt är man ett mittengäng på dekis som letar efter sin identitet. Eller så ligger man tvåa, tre poäng efter ligaledaren, med bra chanser att kravla sig högst upp. Du själv kan ha varit en forward som sprutade in mål under en längre tid, fruktad för din förmåga att alltig vara på rätt ställe och sällan missa ett bra läge. Du kan vara en målvakt som klassats som världens bästa, som sett allt och räddat allt. Du kan vara en mittfältare som var världskänd för sin berömda fot, sin blick för spelet och sitt sätt att kontrollera tempot i en match. Ökänd för ditt hårda spel, fruktad av varenda bortasupporter och till synes långsammare med åren. Vi är nog överens om var Manchester United är däremot kan vi säkert tvista om vem Paul Scholes är.
För mig är Paul Scholes en ikon, en av anledningarna till att jag blev förälskad i United och hela kulturen runt om klubben. Ber du mig lista världens bästa mittfältare som jag upplevt är han helt klart med och konkurrerar om första platsen. Något subjektivt säkert. Jag har alltid älskat hans hårda spel, på gränsen till fult många gånger, hans inställning till varje situation och match. Vissa gillar spelare som syns och hörs i media, jag älskar spelare som inte gör det. Det finns något mystiskt med Paul Scholes, något vi aldrig kommer åt och det ska han beundras för. Hans stil på planan var, nej för låt är, precis densamma. Han är inte den som hörs mest utan står för sitt spel som han alltid spelat det och blir kvar så länge det passar för Sir Alex. Man vet vad man får av Paul Scholes på en fotbollsplan och det har genererat titel efter tiel genom åren.
Så långt, allt gott. Alla positiva attribut och alla lovord är något vi ska ta med oss in i det som nu blir hans comeback. Men för att leva i nuet måste vi också se till vad som faktiskt är nuet eller närmast tillgängligt. Vi har fått dryga 30 minuter den här säsongen och med andra ord måste vi också räkna in förra säsongen. Personligen minns jag då hans resa mot pension. Han öppnade otroligt starkt och bar United, tillsammans med Berbatov, genom den första tiden. Utsågs till månadens spelare i augusti och såg egentligen piggare ut än på länge. Sen var det som om att åldern sakta men säkert gjorde sig påmind. Det gick lite för långsamt många gånger, vi minns alla Fulham-matchen och därmed kom inte beskedet vid nyår som någon större chock. Han fick fortfarande speltid, Sir Alex ville ha honom kvar, men med Van der Sar och Gary Nevilles avsked kände Scholes att det fick vara nog. Jag förstod honom. Nu förstår jag honom inte.
I mina ögon har Scholes aldrig varit mannen som ändrar en åsikt, en person som när han väl bestämt sig inte går att omvända. Ingen av oss vet huruvida Sir Alex försökt övertala honom och det kommer vi aldrig få veta heller. Ingen av oss vet om han suttit på Old Trafford och sett hur spelare efter spelare ramlat bort på grund av skada och känt sitt ansvar för att kliva in igen. Ingen av oss vet varför han nu kommer att vara en del av truppen igen. Storyn vi har fått är ju vacker på alla sätt och vis, den om att han skulle kommit till Fergie och bett om att få komma tillbaka. Är den sann tror jag han har mått dåligt vid sidan av för faktum är ju att kroppen ser lika vass ut som innan. Han ser ut att ha samma fysik som t ex Henrik Larsson när han kom in och gästspelade men då återkommer vi till spelarens karaktär.
För Paul Scholes spelare inte forward och blir inte hyllad bara han lyckas göra 3-4 mål under våren. Han har en av planens mest avgörande positioner och det kommer att ställas samma krav på honom nu som då. Allt annat är ett hån mot resten av truppen. Att se Anderson sitta kvar på bänken i söndags när Scholes klev in var ingen höjdare och jag kan inte tänka mig att han var helt nöjd. Ingen kan ta ifrån Paul Scholes det han uträttat under sin fantastiska karriär men hans comeback ställer en rad frågor. Hur dålig tycker Sir Alex att truppen egentligen är? Finns det verkligen inga pengar? Får han plats av nostalgiska skäl eller har han faktiskt något avgörande att tillföra som saknas?
Självklart hoppas jag att Paul Scholes gör precis det han alltid har gjort nämligen leverera på en hög och jämn nivå. Jag hoppas att han går in för att han fortfarande har någonting att bidra med och jag hoppas att övriga spelare lyfter sig en nivå till av hans blotta närvaro. Sen hoppas jag att han får göra minst ett mål till med ett skott från 25-30 meter framför Stretford End. För let's face it...
He scores goals galore. Paul Scholes scores goals.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
