Fulham 0-1 Sheffield Wednesday

Fulham mönstrade sitt bästa lag på hemmaplan och paradoxalt nog resulterade det i säsongens sämsta insats och första förlust.

Det fanns all anledning till optimism inför helgens drabbning mot Sheff Wed. Tom Cairney och Tomas Kalas var åter i startelvan där de hör hemma och som lök på laxen så startade även nyförvärvet Rui Fonte. Tyvärr gick högmod före fall även den här gången och Fulhams på pappret bästa startelva stod för en oinspirerad tillställning.

Helgens insats och spel följde samma olycksalig linje som löpt genom inledningen på den här säsongen där Fulham förmått styra stora delar av matcherna och varit bra över 3/4 av planen men haft frustrerande svårt att få skott på mål. Inför mötet på Craven Cottage så hade Fulham en träffprocent på 26% vad beträffar skott på mål, absolut sämst i hela ligan. Och det blev inte bättre i helgen. Jämför det med att Fulham skapat uppskattningsvis 39 chanser, vilket är åttonde bäst i ligan, och vem som helst kan skaffa sig en ganska träffande bild över hur spelet ser ut.

Utan att beröva våra gäster på all deras heder så var Sheff Wed egentligen inte bättre i spelet. Man påminde lite om klubblagens motsvarighet till Teddy Lucic. Man var alltså precis så bra som motståndet krävde, vilket i det här fallet inte direkt krävde en alltför stor kraftanstränging från Ugglornas håll. Istället skötte man sig bra defensivt och visade på att all den där snabbheten, tekniken och flärden som Fulham besitter är en smula överflödig. Allt man behöver är en Bannan-fot och en ärrad gammal målskytt där uppe. Fletcher visade upp varför Sunderland en gång i tiden halade upp £12 miljoner (det var ändå en hygglig peng på den tiden, ungar) för honom när han på ett typiskt måltjuvsmanér smyger in i straffområdet och sätter ett distinkt volleyavslut i hörnet. Snyggt, beslutsamt, distinkt, kliniskt. Allt som Fulham inte var den matchen.

Fulham hade några fåtal chanser, däribland en volley från Stefan Johansen men Sheffield hade än fler. Istället var det flera spelare som underpresterade och det är än idag svårt att försöka frambringa någon spelare som hamnade på plussidan. Ryan Sessegnon, som dagen till ära fick spela ytterforward, kommer undan med godkänt med fina löpningar och gott engagemang. Likaså klarar sig Button från underkänt då han stoppade det som behövdes. Nyförvärvet Rui Fonte gjorde även han så gott han kunde och mycket mer kan man inte förvänta sig från någon som inte tränat mer än ett par enstaka pass med sina lagkramter. Längst ner på minuslistan återfinns den beryktade Sone Aluko, dribbelvirtuosen som var mer omständlig än vanligt. Han är en notorisk icke-målskytt men hade förtvivlat svårt med allt annat som annars gör honom en tillgång. Kanske, kanske, kanske var det så att Aluko befann sig någon annastans mentalt. Kanske, kanske är den platsen Reading. Tom Cairney såg dessvärre också svag ut, men han har å andra sidan inte haft en optimal försäsong så där bör vi kanske inte vara alltför hårda.

Det är många matcher kvar att spela om och Fulham är erkänt segstartade men det går i slutändan inte att komma ifrån att den här matchen ska Fulham åtminstone inte förlora, allra helst vinna. Det är kravbilden för ett lag som förväntas slåss där uppe.

Startelvan: Button; Fredricks, Kalas, Ream, Odoi; Johansen, McDonald, Cairney; Sessegnon, Rui Fonte, Aluko

0 kommentarer