Southampton - Manchester C1 - 1
Full pott för West Ham i London-derbyt
Vilt firande efter en 2-1 seger till West Ham i ett nervpirrande London-derby mot Chelsea!
Ja ni, vad ska man säga? Är det inte underbart att tillhöra West Hams supporterskara för tillfället?! Jag kan i alla fall enbart se blå och vinröda färger just nu. Vinst med 2-1 mot Chelesa på hemmplan efter mål av Mauro Zarate och Andy Carroll. Jag är fortfarande i extas sedan matchen så vi får se om detta blir en nyanserad matchrapport. Eller, varför ska den vara nyanserad? Jag är så fantastiskt lycklig just nu och vet att jag inte är ensam om det! Många barn kommer garanterat att produceras i natt i England och det lär säkerligen ta slut med oxfilé på många av Londons restauranger.
Det var dock allt annat än en bekväm seger idag. Min mage är helt sönderkörd av all nervositet av matchen nu så det blir väl till att ta med täcke och kudde in i badrummet och sova bredvid toaletten i natt. West Ham hade verkligen marginalerna med sig i denna match; Chelsea hade en boll som dansande på mållinjen, ett bortdömt mål efter en mycket tveksam offisideavblåsning och sedan en utvisning som i en annan match inte hade varit utvisning. Men vad gör det? West Ham vann och ligger i skrivande stund på en tredjeplats i tabellen.
Dagens London-derby slutade alltså 2-1 till West Ham. 1-1 hade kanske varit ett mer rättvist resultat men det är som man brukar säga – topplag har flyt med sig!
West Ham började matchen mycket piggt. Första 30 min var West Ham det klart bättre laget. Vi hade mycket boll, rullade bollen bra och var pigga i anfallen där vi fick till några halvfarliga lägen. Chelseas anfall begränsades istället till skott utanför straffområdet så när som på ett läge som Costa hade. Hans skott på halvvolley for dock till månen, så det var kanske inte speciellt mycket att skryta med. I försvaret hade dock Chelsea stängt igen på mitten väldigt bra vilket innebar att West Ham var tvunget att anfalla via kanterna. Det gjorde dock inget då vi hade skickliga Dimitri Payet på ena kanten och vindsnabbe Zarate på andra kanten. Lanzini, "juvelen", spelade på mitten väldigt högt upp vilket han återigen gjorde mycket bra.
I den 17:e minuten blev West Ham tilldelade en frispark då Payet blev fälld efter ett fint förarbete av Lanzini. Payet själv slog frisparken, en helt ok frispark som tvingade Chelseas målvakt Begovic att styra bollen till hörna. Payet slog även hörnan - en hård hörna som studsade förbi klumpen av spelare i straffområdet och ut till straffområdets yttre hörn. Där stod Zarate helt ren och drog till bollen mycket skickligt på halvvolley direkt i mål! 1-0 till West Ham var därmed ett faktum! Lite klantigt försvarsspel av Chelsea som släppte Zarate fri utanför straffområdet, men det ska ändå inte ta bort något från argentinarens prestation vid skottet som var utomordentligt bra! Fantastiskt skönt att West Ham äntligen fick göra mål på Chelsea då vi har gått mållösa ur de fem senaste ligamatcherna mot de blåklädda.
Från och med den 30:e matchminuten kom dock Chelsea in mer och mer i matchen. De började ta över bollinnehavet och befann sig alltmer på offensiv planhalva. Collins hade problem med de kvicka spelarna i Chelsea men som tur var gjorde han ingen superblunder trots sina patenterade chansbrytningar. West Ham hade dock en hiskelig tur i den 36:e minuten då Chelsea blev tilldelade en hörna. En Chelsea-spelare vann nickduellen som studsade förbi Adrian och mot mål. Som tur var hann Lanzini ifatt bollen och kunde med minsta möjliga marginal sparka bort bollen innan den rullade över mållinjen. Målkamerasystemet visade att det typ bara var bollens ventil som inte hade passerat mållinjen. Regelboken säger dock att hela bollen måste passera mållinjen för att det ska resultera i ett mål. Tack och bock för det!
I den 42:a minuten var det sedan dags igen efter en blixtsnabb kontring av Chelsea. Fabregas fick en passning utanför straffområdet och gjorde inget misstag vid sitt avslut då han sköt bollen förbi Adrian och in i målet. Dock visade det sig att Fabregas var i offsideposition när passningen slogs. Det kan inte ha varit offside med mer än 2-3 cm, men linjedomaren hade på något sätt lyckats uppfatta situationen och höjde sin flagga. Återigen hade West Ham marginalerna på sin sida. Sekunder senare blåste vindarna återigen The Hammers väg. Sakho fick bollen på kanten på offensiv planhalva och försökte sig på tjockisfinten, det vill säga peta bollen förbi motspelare och försöka springa ikapp den. Matic, som försvarade, hängde inte riktigt med i svängarna och fick ta till ett brottargrepp för att förhindra Sakho att komma förbi. Linjedomaren uppfattade situationen och pratade med huvuddomaren som visade upp ett gult kort för Matic. Detta var Matic andra gula kort vilket således resulterade i ett rött kort. I en annan match hade detta kanske inte gett ett gult kort, men Matic får faktiskt skylla sig själv. Det var två riktigt onödiga situationer och två gula kort som han ganska enkelt hade kunnat hålla sig borta från. Vad som hände därefter var nästan bara petetiskt. Fabregas och Costa fick varsitt gult kort på grund av gnäll på domaren samtidigt som Chelseas assisterande tränare blev uppvisad på läktaren efter att ha äntrat planen. Även Mourinho blev uppvisad på läktaren i halvtid – varför har jag ingen aning om.
West Ham var dock inte helt under isen under första halvlekens sista spelminuter. Till exempel hade Collins en fin nick på mål och Lanzini chippade med fel fot bollen över målet efter att blivit frispelad av en klack från Payet.
Den andra halvleken startade West Ham förvånansvärt nog väldigt segt. Spelarna såg nästan lite väl bekväma ut då de rullade bollen, nästan som att de trodde att de redan hade vunnit matchen. Jag vet inte ifall Bilic hade sagt åt spelarna att ta det lugnt och vara kyliga, men fort gick det i alla fall inte. Det var istället Chelsea som visade upp fart och fläkt, nästan så att man undrade vilket lag det egentligen var som hade en man mindre på planen. Azpilicueta försökte även jämna ut mansantalet på planen då han visade upp utomordentligt fina Hollywood-kunskaper efter en nickduell med Zarate. Kanske ser vi Azpilicueta på i någon film efter hans fotbollskarriär, men då får han nog träna lite mer innan han blir någon vettig skådespelare.
I den 56:e minuten hände dock det som absolut inte fick hända. Chelsea kvitterade till 1-1 efter ett riktigt krigarmål av Cahill på hörna. Den stabila och lugna känslan som tidigare hade infunnit sig var som bortblåst och det märktes att både West Ham-spelarna och publiken blev både nervösa och frustrerade. Skulle historien upprepa sig som det så ofta gjorde på Sam Allardicis tid, att vi skulle tappa en ledning och förlora trots en man mer? Som tur var skrevs det istället ny historia. Carroll byttes in mot målaren Zarate och det började pumpas farliga inlägg in i boxen. Mycket bra agerat av Bilic att våga förändra matchbilden trots att man hade ett oavgjort resultat hemma mot förra säsongens ligavinnare. Denna vinnarmentalitet genomsyrar hela West Ham för tillfället, från klubbledningen och tränarstaben till spelartruppen.
I den 79:e minuten blev kvällen räddad. Cresswell, som för övrigt var riktigt bra i matchen, skickade en höjdarboll in i Chelseas straffområde. En höjdarboll som målvakten Begovic ganska lätt skulle ha kunnat plocka ner, men som istället valde att stanna kvar i målområdet. Istället var det Carroll som bokstavligt talat ifrån tårna när han hoppade upp för att nicka bollen. Tur var väl det för han nådde högst på bollen och nickade in den snyggt i mål förbi Begovic! Ett klassiskt Andy Carroll mål! Hela Boleyn Ground exploderade av glädje och hur skönt var inte detta för Carroll? De senaste två säsongerna har han varit skadad med än vad han har spelat. Nu får han komma in och bli matchhjälte i ett London-derby på hemmaplan mot rivalerna Chelsea. Stort grattis Carroll och stort tack! Ditt mål innebar att West Ham vann matchen med 2-1!
De sista 15 minuterna av den här matchen var de mest nervösa slutminuter som jag känt på sedan play-off-finalen på Wembley 2012. Varför vet jag egentligen inte, men en vinst i denna match kändes bara så oerhört viktigt. Det är såklart alltid viktigt att vinna ett London-derby, men att göra det mot just Chelsea är öerhört viktigt – både för fansen och för spelarna. Att vinna dagens match var även viktigt för att behålla tabellplaceringen. Men framför allt var det viktigt att återigen vinna en hemmamatch. Dagens match kändes på något sätt som en nyckelmatch för hur West Hams säsong ska komma att te sig. Jag vet inte varför jag känner så, men jag tror att fler känner samma sak. Ytterligare ett storlag är nu besegrat och typ för första gången någonsin fick undertecknad skribent rätt på sitt förhandstippade matchresultat!
West Ham ligger i skrivande stund på en tredje plats i tabellen. Tredje plats i tabellen efter 10 matcher spelade! Då har vi haft allt annat än ett ”lätt” spelschema. West Ham har lyckats avverka storlagen Arsenal, Liverpool, Manchester City och nu Chelsea med vinst i samtliga matcher med totalt 9-2 i målskillnad. Bara det är en bedrift i sig! Men vad som är fantastiskt med denna säsong är att det råder en helt annan mentalitet i laget. Vi kan anfalla med 7-8 spelare, bli av med bollen och ge motståndarna en kontringsmöjlighet, men sedan har vi ändå på något sätt 7-8 spelare i defensiven. Detta West Ham är ett lag som spelar för varandra! Bilics har gjort ett riktigt bra jobb med att sammansvetsa truppen. Vi har individuellt skickliga spelare men som ändå inser att laget är större än jaget. Ta Mauro Zarate som exempel. Förra säsongen visste han inte vad det innebar att passa bollen, han ville mest göra allt på egen hand. I år visar han att han fortfarande är individuellt skicklig men han väljer nu att visa sina färdigheter vid rätt tillfällen och spela vidare bollen i rätt tillfällen. Idag belönades det med att han fick göra ett mål.
Tack West Ham för dagens match. Tack också domaren, publiken och såklart Chelsea.
And I think to myself, what a wonderful world!
