Gästkrönika: "En bestående kärlek"
De senaste veckorna har det rasat en intensiv "supporterdebatt" i Sverige, i vilken såväl mediaprofiler som supportrar har gjort inlägg. Frågeställningen är, i grund och botten, följande; kan vem som helst älska vilket lag som helst? Marcus Eriksson har skickat in en gästkrönika till oss på Unitedredaktionen. Den är i sig inget inlägg i debatten. Däremot tycker vi att krönikan ger uttryck för att svaret på den uttjatade frågeställningen som nämndes ovan är; "JA!"
Den 26e maj 1999, Camp Nou, Barcelona. En tysk gigant har precis tappat en uddamålsledning och Champions League-seger. När klockan tickade upp mot den 90e matchminuten så trodde nog de flesta att pokalen var på väg till München. Då klev två inhoppande anfallare in i bilden, Teddy Sheringham och Ole-Gunnar Solskjaer gjorde varsitt mål och otroligt nog tog den finaste av alla klubbar med sig pokalen hem till norra England.
Strax utanför Göteborg satt jag som fyraåring och följde matchen med min pappa, det ska sägas att mitt fokus och energi inte var på topp och i halvtid så var det god natt. Ska inte säga att jag minns så mycket av just den dagen men det är mitt första minne kring den klubb som jag idag skulle beskriva som en stor kärlek.
Beckham #7 prydde ryggen på den första fotbollströjan jag fick. Jag tyckte vid 6-års ålder att det var den finaste tröjan jag någonsin sett. Kommer ihåg att det var många gånger mamma fick böna och be att jag skulle ta av mig den, ”Marcus vi ska på kalas, snälla ta av dig fotbollströjan”. Tröjan var en oskyldig gåva av min kusin men sedan den dagen var jag fast, Manchester United var från den dagen mitt lag och så skulle det förbli.
Under sommaren 2002 så skaffade vi Canal Plus hemma, till min mammas stora förtvivlan. Jag tror att hon förstod att många lördagar och söndagar skulle spenderas framför Tv-apparaten. Jag och min bästa kompis började på riktigt följa Premier League, vi kunde se alla lag men det var ett som påverkade mig lite extra.
I maj 2003 så lyfte De röda djävlarna från Manchester pokalen, lagets åttonde Premier League titel. Jag förstod väl egentligen inte innebörden av vad det betydde då men jag var trots det otroligt glad. Skolavslutningen månaden efter så var jag fast besluten att jag visst skulle ha min van Nistelrooy-tröja. Tyvärr förlorade jag diskussionen med mina föräldrar och istället fick jag stå och sjunga "Den blomstertid nu kommer" i en randig kortärmad skjorta.
Om vi hoppar fram fem år i tiden, närmare bestämt till den 21a maj 2008. Nästan på dagen nio år hade gått sedan den där magiska kvällen i Barcelona. Jag skulle äntligen få se mitt lag i en stor europeisk final. Chelsea stod på andra planhalvan och oj vilken nervkittlande match det skulle bli. Jag var hos min bästa kompis, också han ett stort Unitedfan. När Ronaldo nickade in 1-0 var jublet och glädjen på topp. Kvitteringen av Lampard strax innan paus sänkte glädjen och nervositeten flög rakt upp i taket.
När 90 minuter var spelade var ställningen 1-1 och en förlängning väntade. Kommer ihåg att jag svettades orimligt mycket och jag har nog aldrig bitit så mycket på mina naglar. Lampard har ett skott i ribban, Drogba får rött kort och det är fullt kaos i mitt huvud. Det kommer avgöras på straffar, ”Vet inte om mina nerver håller” sa jag till min kompis och jag tror inte att jag varit så nervös i hela mitt liv som jag var just den kvällen.
När Ronaldo missade så var det nära tårar och när Terry klev fram till straffpunkten trodde jag det var över. ”STOLPEN!!” Kommer aldrig glömma det ögonblicket. När van der Sar sedan räddade Anelkas straff var det klart, vi hade gjort det, vi var Champions League-mästare. För många låter det löjligt men det är få gånger i mitt 22-åriga liv jag varit så glad som jag var den där kvällen i maj.
Mycket har skett sedan dess, jag har blivit äldre, upplevt mer saker, lärt mig mer om livet och upplevt kärlek på ett annat sätt än min kärlek till en fotbollsklubb. Men på något sätt så spelar det ingen roll vad jag gått igenom under dessa år, klubben ger mig än idag den glädje och entusiasm som jag i svåra stunder är i behov av. Den kan förvandla en annars dålig vecka till en betydligt bättre. En bra match kan skänka mig en lycka som få annat kan göra och det är svårt att förklara för utomstående.
Jag fick upp en notis härom månaden att det var 18 år sedan Manchester United slog Bayern München, har det verkligen gått så lång tid sedan mitt första minne av denna fantastiska klubb? Det känns helt sjukt, i majoriteten av mitt liv har jag följt en klubb och nuförtiden säger jag alltid att den är en stor del av mitt liv.
Under mitt liv har jag upplevt olika kärlekar, några har kommit och några har gått och sådant är livet. Ibland har det varit svårare men jag har lärt mig att acceptera och gå vidare trots att det är svårt.
I en värld där kärlek och lojalitet ofta är underskattat känns det uppfriskande att säga att min kärlek till Manchester United aldrig kommer slockna, den kommer att bestå.
MARCUS ERIKSSON
Twitter: @94_Marcus
Instagram: @macericsson
