Gästkrönika: Snart är det 10 år sedan Manchester City åkte ur Premier League.
En återblick på det senaste decenniet från John Talbot.
Ibland kan det vara bra och reflektera och titta i backspegeln när man bedömer dagens City och de förutsättningar som vår stolta Manchester klubb har. En historisk återblick till 60-talet ger oss avancemang till högsta divisionen 1965 med serieseger 1968 följt av segrar i Fa cupen, ligacupen och cupvinnarcupen 1969-70. Efter att ha varit en maktfaktor i Engelsk fotboll under en 10 års period blev resultaten allt skralare under slutet på 70-talet. Små höjdpunkter fanns att finna som Fa cup finalen 1981, men prestationerna på planen blev allt skralare. Kontinuitet var inget som kännetecknade klubben utan det var skytteltrafik på både manager och ordförandeposten. Efter att ha slutat femma under ett par säsonger i början på 90-talet så sänkte sig mörkret liknande det i Mordor över klubben och Frank Clark var vår egen onde Sauron som körde ned oss i avgrunden.
Efter att ha varit totalt uträknade så reste sig City i den 90:e och 94:e minuten likt fågel Fenix i kvalmatchen till Championship år 1999 och 90-talet kunde sluta på ett lyckligt sätt.
Efter att åter ha kvalificerat sig för premier league ett år senare var det åter dags att försöka etablera sig i högsta divisionen. Laget var i behov av förstärkningar men endast Alf-Inge Håland köptes in under sommaren år 2000. När säsongen närmade sig fick ledningen panik och köpte en ålderstigen George Weah och en skadebenägen Paulo Wanchope. Problemet var att många av spelarna inte riktigt räckte till i högsta divisionen efter att ha avancerat två divisioner på lika många år. Tydligast var problemen på det centrala mittfältet som både saknade offensiva kvaliteter och en defensiv kraft av högsta kvalitet. Efter en säsong blev det nedflyttning till Championship i början på maj 2001.
Nu bestämde sig City att man skulle genomföra en nysatsning som snabbt skulle ta laget tillbaka till den högsta serien. Klubben sparkade managern Joe Royle under uppmärksammade former och satsade på den i England så populäre Kevin Keegan. Efter att ha krossat allt motstånd i parti och minut var klubben åter i premier league efter en säsong. Keegan fick en transferbudget av lånade medel på osannolika 50 miljoner pund som han snabbt spenderade på en rad spelare såsom Marc-Vivan Foe, Nicolas Anelka, Robbie Fowler, Darren Huckerby, Steve McManaman, Jon Macken och Peter Schmeichel. Värst var väl värvningen av Mexikanen Vincente Matias Vuoso för nästan 5 miljoner pund. Han spelade aldrig en match och lyckades aldrig acklimatiserade sig i Manchester utan ville hem till mamma. Efter att ha placerat sig på en nionde plats under Keegans första år i premier league började den ekonomiska baksmällan göra sig gällande. Keegan hade svårt med motivationen när han inte fick tillgång till fria resurser. Våren 2005 tog hans assistent Stuart Pearce över och han organiserade upp defensiven vilket ledde till att City avslutade säsongen med 10 raka matcher utan förlust.
Problemen med ekonomin blev allt större och klubben tvingas efter säsongen sälja sin stora stjärna Nicolas Anelka för en spottstyver till turkiska Fenerbache. Pearce fick tyliga order att det inte fanns några pengar till återinvesteringar utan det gällde att hitta budgetlösningar. De följande säsongerna var det överlevnad som gällde och det var främst genom David James, Richard Dunne och Sylvain Distins försorg som vi inte åter ramlande ned i avgrunden.
När vi kommer till nutiden och försäljningen av klubben till Dr Taksin och övertagande av Abu Dahbi Group ett år senare kan man jämföra oss med den situation som Chelsea befann sig i år 2003 när Roman Abramovich köpte London klubben och omedelbart investerade 100 miljoner pund i nya spelare. På samma sätt har Shejk Mansour investerat över 100 miljoner pund inför denna säsong i premier league.
Frågan man ställer sig är om det är rimligt att Manchester City kommer att nå en ligatitel på samma sätt som Chelsea gjorde efter Abramovich övertagande (2005)?
Mitt svar på frågan är att vi måste ha ett mycket större tålamod med vårat lag och ledning för att vi skall nå de framgångar vi så gärna vill. Man glömmer gärna bort att Chelsea var ett storlag redan innan Roman köpte klubben. När vi kämpade på i division 2 på 90-talet hade Chelsea stora framgångar som exempelvis seger i Fa cupen 1997, seger i cup vinnarcupen 1998, ligacupen 1998, Uefa supercup 1998 och redan 1999/2000 kvalificerade man sig för Champions League. Klubben hade sakta men säkert under Ken Bates blivit en av Englands framgångsrikaste klubbar då firma Abramovich och Mourinho kommer in i handlingen.
Slutsatsen blir att det kommer ta längre tid att skapa en vinnarkultur i Manchester City och att lösningen inte blir att byta spelare eller manager utan nu gäller det tålmodigt jobba vidare med det vi har och försöka förädla truppen. City har under det sista året satsat på att värva de mest lovande unga spelarna i England och de förvärv som görs av utländska stjärnor har alla det gemensamt att de har större delen av sina karriärer i vindrutan. Våra spelare har därför möjlighet att fortsätta att utvecklas individuellt och som lag. Tiden kommer att verka för oss men det gäller att utrusta sig med tålamod.
City forever!
John Talbot