Georgi Kinkladze Citylegend!
Because you're Georgi, I'll do anything for you!
Född 6/7-73 började Gio sin riktiga karriär hemma i Tblisi med att vinna tre guld med Dinamo, bli utnämnd till årets Georgiska spelare två gånger, provspelat för Real Madrid samt blivit utlånad till Boca Juniors 1994! Karpaternas Maradona, Kinkladze var som den riktiga minus drogerna och utan det enorma egot. Han var byggd som Diego Armando med enorma benmuskler men samtidigt var han smidig som en balettdansare. Det senare kan bero på den baletträning som hans mamma förespråkade under uppväxten. I dagens lag så är han en korsning av David Silva och Kun Agüero. Det vill säga underbar teknik, fantastiskt spelsinne men med målsinne och balans. Eller så här helt enkelt: http://www.youtube.com/watchfeature=player_embedded&v=I7BuNzATQsw#at=11
Det blev inget kontrakt under tiden i Tyskland, Spanien eller Argentina men matcherna han gjorde för Georgien, som han debuterade för 1992, gav eko runt om bland klubbar i världen. Det fick Citys ägare Francis Lee att i September 1992 skaffa en option på spelaren och därmed att City hade "first refusal". Kan vara det smartaste som vår gamle hjälte Frannie gjort men det sägs också att han i stället valde bort en ung portugis vid namn Louis Figo så det var typical City som vanligt. Nu anser jag i och för sig att Kinkladze kunde blivit ännu bättre än Figo med rätt ledning. Efter att nästan på egen hand slagit Wales två gånger under säsongen 94/95 så gjorde City slag i saken den 15/7-95.
Det var alltså på dagen 18 år sedan som Manchester City slantade upp 2 miljoner pund för en spelare som för den stora massan ändå var okänd. Francis Lee som fortfarande ansågs vara en Messias tystade alla med att säga vänta och se. Alan Ball som var ny tränare sa också att folk kommer att bli alldeles till sig när de väl såg han spela. Debuten skedde hemma mot Spurs 19/8-95 i en match som slutade 1-1. De två följande matcherna var borta mot Coventry och QPR vilka jag var på. Redan innan pratade folk om Kinky och trots att vi förlorade båda matcherna så var jag frälst. Vem var den här nästan knubbiga lilla saken som verkade ha full kontroll på bollen?
Typiskt City så förstod ingen medspelare vad de skulle göra med ett geni i laget (eller så var de helt enkelt för dåliga). Inte heller den oduglige Alan Ball verkade ha en aning och det tog 12 matcher in på säsongen innan City vann sin första match. Sen hände något och vi tog 13 av 15 poäng och mannen bakom var naturligtvis Kinkladze. När vintern kom gick det lite knackigare igen för laget men med den här mannen i laget kunde inget gå fel. Målet hemma mot Southampton 16/3 var beviset då det sällan gjorts ett snyggare mål men naturligtvis gick allt ändå fel, laget föll samman igen och vi åkte ur.
Hade redan bestämt mig och jag skulle bara över och följa City över en säsong. Eller nästan, åkte i slutet av September och då hade Alan Ball fått sparken efter en dålig inledning av Div 1. Resten av säsongen blev inte mycket bättre men det ständigt återkommande ljuset var Gio som oftast spelade i en helt egen liga, i alla fall offensivt. Jag tror att jag blev lite kär och när jag väl träffade mannen, myten och legenden vid en boksignering så var det lite av ett antiklimax då han var blyg och inte pratade engelska. Detta är nog också en av anledningarna att han aldrig blev den fantastiska spelare i Maradonaklass som han hade talang för. En annan kan ha varit hemlängtan och saknad efter familj och vänner. I England bodde då sägs det endast en Georgier förutom ambasadpersonalen. En kille som bodde granne med mig och studerade på Universitet i Manchester. De hade tydligen varit bästisar men sen hände något och på typiskt georgiskt manér så pratade de aldrig med varandra igen.
Manchester City insåg detta och värvade in ett par Georgier som enligt Gio var minst lika bra som han. Det var de inte och här har vi kanske ett annat problem, han tog sig inte den plats han förtjänade. Året slutade med en medioker placering på nedre halvan och då var ändå City storfavoriter att gå upp. Ändå gjordes det några fantastiska mål av Kinkladze men på det stora hela var laget än en gång för dåligt och alla trodde han skulle lämna. När han väl bestämde sig för att stanna ett år till utbröt det nästan karnevalsstämning i stan och nu jävlar skulle vi vinna Division 1 lätt.
Det var inget bra beslut för Gio och efter ytterligare ett tränarbyte kom Joe Royle och sen åkte vi ur igen till Division 2. Den sista månaden eller så var Kinkladze petad och det gjorde laget ännu sämre och efter säsongen såldes vår idol, nästan till vår lättnad, till Ajax för 5m pund 1998. Där skulle han ersätta Jari Litmanen men han blev kvar och istället fick han spela ytter innan tränaren fick sparken och han kom ihop sig med den nya. Efter detta blev det Derby först på lån och sen permanent men dålig form, skador och senare kontraktsbråk hindrade han där. Sommaren 2003 var Gio på väg till Liverpool men det rann ut i sanden och detsamma även med Portsmouth och Panathinaikos där han provspelade. Många andra klubbar var intresserade men det tog till slut 18 månader innan Gio hittade en ny klubb vilket normalt innebär slutet på en karriär.
I stället fick Anorhosis på Cypern Kinkladze att blomma ut efter att han skrivit på ett kontrakt i Oktober 2004. Stormatcher i Champions League följde innan en flytt till Rubin Kazan 2005. Där började det bra men efter nya skador och kontraktstrul så stod han på nytt utan klubb i januari 2007 och sex månader senare lade han skorna på hyllan. Något märkligt blev han sen först agent och senare sportchef för Anorthosis vilket inte var yrket man direkt kom att tänka på för den blyge spelaren från Tblisi. Sen ett år tillbaka är han inte det längre och vi får hoppas att han i stället sitter hemma i sitt hem i Moskva! och minns fansens kärlek från Manchester.
Cause all the runs that Gio makes are blinding...
Edit: När jag en gång såg Joe Royle sitta vid bordet bredvid på en uteservering i La Manga så kunde jag inte hålla mig och jag frågade rakt ut. "How could you leave out Kinkladze". Han förstod nog inte först då han med all rätt hade tagit mig för en svensk (i och med min matchtröja) men efter ett tag så sa han "He couldn't defend". Konversationen fortsatte lite innan han sa att hans favoritspelare Anders Limpár kunde försvara och det var skillnaden. Nu råkade båda vara två av mina största hjältar men jag är inte säker på att jag håller med Joe Royle där.
