Newcastle - Leeds United
1 - 2

Glaset fortsätter att bli lite mindre halvfullt

Newcastle stod för en bättre insats än på länge men räckte i slutändan ändå inte till mot Marcelo Bielsas Leeds.

Vi börjar med att damma av det positiva. Newcastle visade mer positiva intentioner i den här matchen än på mycket länge och det var flera spelare som ändå gjorde en i mitt tycke helt okej insats även om min kravbild kanske inte är den allra högsta.

Miguel Almirón - Även om Newcastle rent initialt ställde upp med Almirón på kanten och man förväntade sig en ny alibiinsats från honom så var det mer av ett "free-flowing" Newcastle igår och i synnerhet i andra halvlek(eller enbart under andra halvlek). Almirón sökte sig hela tiden in centralt i banan för att hamna i sin naturliga roll, och varje gång detta skett under Steve Bruce så ser man per automatik mer potenta ut offensivt. Almirón tack vare sin acceleration och direkta spelstil där han alltid vill gå rakt mot målet gör att det är en spelare man vill ska ha bollen rättvänd mot målet. Och det var semi-farligt varje gång det skedde i den här matchen. Och igen Almirón var involverad i det mesta Newcastle skapade och klev av som lagets målgörare. Och såhär har det sett ut nästan varje gång Almirón hamnar där man vill att han ska vara. Detta är ett av de stora mysterierna kring Steve Bruce och jag förstår inte varför han inte inser vikten av att se till att paraguayanen är en nyckel i Newcastles chansskapande. Det här är också varför jag blir så provocerad när experter i tv-rutan säger att Almirón är ojämn och inte är att lita på. Almirón ojämnhet är en konsekvens av Steve Bruces beslutsfattande där han upprepande gånger envisas med att låta honom rollspela som Stewart Downing längs kanterna trots att han är en helt annan spelartyp. Almirón är ingen ytter han är en offensiv mittfältare som bör användas på likartat sätt som till exempel Emile Smith Rowe används på i Arsenal.

Jonjo Shelvey - Förra hösten skrev jag en hyllningstext till Shelvey och frågade mig om det verkliga lyftet var på väg att hända. För han briljade förra hösten och bar Newcastle till segrar likt Roy of the Rovers. Den här hösten däremot har hittills varit en direkt kontrast till den förra. Shelvey har varit väldigt blek och man har knappt lagt märke till honom med undantag för hans nonchalanta hemjobb och brist på defensivt positionsspel som gjort sig påmint i var och varannan match. Men igår var han ganska bra i mitt tycke. I likhet med Almirón inbillar jag mig att det inte hade så mycket att göra med att Jonjo "knöt näven" utan mer i vilka ytor han hamnade och vilken matchbild det blev i andra halvlek. I och med att Newcastle stundtals lyckades bita sig fast på Leeds planhalva vilket man aldrig lyckats med tidigare direkt under säsongen så trädde Shelveys främsta egenskaper fram. Han blir väldigt användbar i ett sådant scenario då hans offensiva spelsinne, beslutsfattande och passningsregister är nivåer bättre än någon annan spelare i Newcastle. Och det är inte en slump att Shelvey just var direkt involverad i Newcastles mål. Jag har länge tjatat om att jag vill att Newcastle ska spela med ett tremannamittfält just för att möjliggöra det för Shelvey att ta större plats i offensiven. En stor anledning till att Newcastle rent poängmässigt stod för en sådan fin höst förra säsongen var direkt kopplat till att Shelvey fyllde på i offensiven så pass ofta. Han gjorde 6 mål under den perioden och en del framspelningar. Kruxet är ju att Newcastle kan inte spela med ett tvåmannamittfält och låta Shelvey ta dem friheterna för det skulle innebära att man blottade defensiven alldeles för mycket. En av Shelveys stora svagheter är att han är långsam och inte klarar av att täcka stora ytor som resultat. Men om man hade fler spelare packade centralt så hade de kunnat balansera ut det problemet.

Fabian Schär - Schweizaren var en av de spelarna som sög åt sig mest uppmärksamhet under Benitez sista säsong. Han tjafsade med domarna och han sade ett och annat till motståndarna, han gick in fullt i duellerna och rätt som det var så fyllde han på i en offensiv andravåg. Han var i mitt tycke Newcastle främsta utespelare den säsongen och lite av lagets tjurskalliga hänförare ute på planen. Under Steve Bruce har Schär antingen varit skadad, petad eller sett allmänt håglös ut när han väl spelat. Men igår var det en insats som mer påminde om hans insatser under Benitez. Schär värvades in till Newcastle delvis för att han var billig men också för att han har en bättre passningsfot än alla andra mittbackar i truppen och han behöver egentligen befinna sig på planen av den anledningen eftersom det ger Newcastles möjligheten till en ytterligare dimension i spelet även om det aldrig har resulterat i det under Steve Bruce.

Schär visade en glöd och en vilja man inte sett skymten av tidigare under Steve Bruces tid som tränare.

Allan Saint-Maximin - Fransosen gjorde ett piggt inhopp och det är imponerande hur svårfångad han är, framförallt med tanke på att han varit sjuk i covid samt haft problem med muskelskador länge. Saint-Maximin förmåga att ta sig förbi sin gubbe och vaska fram ytor och möjligheter på egen hand kan mycket väl bli vad som räddar Steve Bruce den här säsongen precis som fallet var även förra säsongen.

Tycker även Isaac Hayden gjorde en helt okej insats som vikarierande ytterback även om han helt missade Harrison vid Leeds 2-1 mål så var helhetsinsatsen som sagt okej. Och jag föredrar nog Hayden i den rollen framför till exempel Emil Krafth men det säger väl kanske mer om vilket förtroende jag har för svensken snarare än någonting annat. Men jag tillhör den skaran Newcastlesupportrar som romantiserar över James Perch som var en väldigt användbar truppspelare. En säsong var Perch mitbacksbackup, vänsterbacksbackup samt backup till Tioté på det centrala mittfältet. Hayden har den här säsongen spelat en del som mittback och nu även högerback. Han håller kanske på att växa fram till en James Perch 2.0 och det hade varit fint.

Men trots att det var en mer positiv insats detta från Newcastle igår så var man ändå i slutändan otillräckliga. Och det bör sägas att Leeds United knappast gjorde en av sina mera framstående insatser den här säsongen. Deras karaktäristiska energi var inte på samma nivå som i flera tidigare matcher och Bielsas gäng anlände knappast i någon glimrande form heller. I förra omgången förlorade de mot Brighton och dessförrinan åkte de på storpumpen mot Crawley Town i FA-cupen.

Man måste väl skänka en vänlig tanke till Bielsa som verkade bjuda Steve Bruce på ett varmt och kärleksfullt pep-talk efter slutsignalen. Personligen hade jag ju hoppats på att argentinaren gav Steve ett par väldigt användbara taktiska tips men det är väl att hoppas på för mycket. Bielsa är ju annars en sådan naturlig mentor. Han är som en gammal jedi-mästare som vandrar från klubb till klubb för att försöka dela med sig av sin visdom.

Vad är de stora problemen för Newcastle United?

1. Bristen på grundspel.

Jag har babblat flera gånger om hur vitalt det är för Steve Bruce att försöka undvika längre formsvackor och anledningen till detta är just att Newcastle saknar ett grundspel att falla tillbaka på. Grundspelet främsta syfte är just under den här typen utav perioder. Har man ett bra grundspel har man en större möjlighet att spela sig ur formsvackor. När bra tränare under tyngre perioder just pratar om att återvända till grunderna är det just detta de anspelar till. Det Steve Bruce gjorde bra ifjol var att han just lyckades undvika längre perioder av negativa resultat, han lyckades bibehålla en hyfsad stämning i omklädningsrummet och Newcastle präglades aldrig riktigt av något negativt momentum. Och detta var en viktig källa till att Newcastle hamnade i mittenträsket ifjol. För rent spelmässigt skiljer sig inte den här säsongen särskilt mycket från den förra. Newcastle var ett av de lagen som spelade sämst ifjol med men man lyckades ofta få med sig poäng och segrar likväl. Och detta berodde på att även om Newcastle spelade dåligt så hade ändå spelarna en positiv känsla och en tro på sig själva men nu ser den tron ut att ha försvunnit dessvärre. Och Newcastles brist på grundspel har således blivit ett enormt problem, spelarna saknar manual och hjälpmedel för att lotsa dem ur den här negativa dvalan de hamnat i. Det enda hoppet som jag ser utöver att byta ut Steve Bruce är ju att Allan Saint-Maximin som känns ganska immun mot detta. Han är ingen gosse som sysslar med överdriven självreflektion och hans självförtroende känns närmast orubbligt. Det ska till att han står för några fantastiska soloshower som inspirerar och tänder till resterande manskapet.

2. Bristen på offensiva spelmönster.

Newcastles offensiv ifjol var helt beroende av spelarnas egna impulser. Ofta var det Saint-Maximin eller Jonjo Shelvey som var segerregissörerna. Det finns inte så mycket utöver detta. Målen Leeds gör fungerar som ett perfekt exempel på det omvända. Det är inga mål som sker på grund av fantastiska instinkter utan snarare på grund av ett metodiskt arbete på träningarna. Bielsa nöter anfallsmönster vilket gör att Leeds United spelarna sitter inne på en arsenal av olika typer utav anfallsvarianter de kan ta till. Och 2-1 målet i synnerhet är en av dessa. Leeds börjar med kortpassningsspela sig ur egen planhalva för att leta sig ut på högerkanten. Harrison som är en offensiv mittfältare väljer då enligt planen att hålla sig kvar på egen planhalva för att sedan smyga sig in på Newcastles planhalva med syfte att inte alarmera Newcastles backlinje om sin närvaro. Sedan ser Leeds bara till att hålla kvar bollen på högerkanten tills det att Harrison befinner sig i den perfekta ytan och då slår Raphinha en perfekt lättning över Newcastles försvarslinje och en helt ensam Harrison kan trycka in 2-1 målet. Den här typen utav mål och välplanerade anfall står inte Newcastle för under Steve Bruce. Och även om det känns som en dödssynd att i någon mån berömma Mike Ashley så har ju även Ashley insett detta vilket är anledningen till att han anställt Graeme Jones som ny first team coach. Det är Jones uppgift nu att försöka åtgärda detta och det ska bli intressant att se om han lyckas med det under resten av säsongen.

3. Formationer utan plan.

Det är ju Steve Bruces värsta synd på sätt och vis. Vad fan är tanken med hans uppställningar undrar man ju ofta. Det är väldigt ofta den här säsongen spelare har använts i fel roller och fått en arbetsbeskrivning som till synes inte matchar deras färdigheter överhuvudtaget. Det ser ut som att Bruce inte riktigt har förmågan att identifiera spelarnas styrkor och svagheter. Och detta är en oroande detalj för även om Graeme Jones kanske kan konstruera och skapa mer kompetenta anfallsmönster för spelarna att ta till så är det ju i slutändan Bruce som tar ut laget.

Två viktiga matcher som stundar för Newcastle i alla fall. Fulham har två matcher tillgodo på Newcastle och går upp emot Brighton och WBA härnäst. Skulle Scott Parker ta sig ur bägge dem mötena som vinnare så skiljer det endast en poäng mellan dem och Newcastle. Newcastle har Everton och Crystal Palace som stundar på schemat. Bortamatchen mot Ancelotti känns tung just nu även om Bruce har presterat väldigt bra mot Ancelotti i tidigare möten hittills så är det en helt annan sits just nu med Newcastles prekära formsituation. Mot Crystal Palace finns förhoppningen om poäng och kanske även seger. Roy Hodgsons gäng är dock otroligt luriga, man vet inte alls vart man har dem. De blandar 7-0 förluster mot Liverpool med starka kryss mot Leicester och Tottenham. Och Crystal Palace är ett bra exempel på vad jag skrivit om högre upp. Roy Hodgson är ingen spektakulär tränare på något sätt men han har förmågan att bygga grundspel vilket gör att Palace ofta ser ut att vara på väg mot en djupare dvala som kan få dem indragna i bottenstriden men de lyckas alltid spela sig ur den dvalan. Gamle Woy är väl på många sätt kanske Mike Ashleys drömtränare.