Gloryhunters galore
Om de "otursamma" av oss som inte fått uppleva annat än framgångar.
I februari 1996 såg jag min första Manchester United match. De röda körde över Bolton på bortamark med hela 6-0 och det var bara något med den där grabben Paul Scholes. Jag fastnade och blev så småningom förälskad i Sir Alex lag, då bara sju år ung. Men detta var en tid när Manchester United etablerat sig om vinnare under skottens era. Man var redan bäst och visade detta på planen varje jävla dag. Samma säsong vann United ligan och jag gick då under mina första månader uppleva en triumf. Framgångssagan fortsatte ända fram tills idag. Visst hade vi ett par tuffa år, som Chelseas dubbel eller Arsenals oslagbara gäng, eller grannens ligaseger. Men överlag? En dominans utan dess like. Och även när vi inte vann var vi störst. Alla hatade oss av den anledningen, de gör det än idag. Var gång Manchester United torskade firade man runt om i England. Det var den typen av klubb vi blev under Sir Alex. Avskydda av helt rätt anledningar.
Så vintern 2013 är över oss och på ett mycket lustigt vis pratas det om Manchester Uniteds förfall. Men när ett lags mörkaste period på över tjugo år är en mittenplacering i högsta divisionen och avancemang till åttondelsfinal i Champions League, samt har uträttat detta som regerande ligamästare, ja då har man minst sagt haft det bra. Svävat på moln, eller något i den stilen. Men för att förstå varför Manchester United varit så framgångsrika måste man även förstå exakt hur stor vinnarskalle Sir Alex hade. Det känns aldrig som att han får tillräckligt med beröm, och då pratar vi om en man som adlats och erkänts på alla håll och kanter som den bästa tränaren någonsin.
Jag tror få visste exakt vilken effekt hans avgång skulle ha på klubben. Men vissa anade. Andra målade upp processen som extremt simpel och snarare en fråga om formaliteter. Men dessa förstår inte att Sir Alex one-of-a-kind-mentalitet genomsyrade hela Manchester United och blev roten för en magisk period. Den där sjuka förmågan att vända matcher, att påbörja segersviter och marschera hem resultat på order var en effekt av en mans skyhöga krav på sig själv och alla runt omkring. Vinnandet blev en vana, vändingarna en naturlig del av sporten och pokalerna identifierades med Manchester United.
Manchester Uniteds framgångar har skett av anledningar och Sir Alex var den största. 1996 var de redan i full gång. Men jag undrar, hur väl kan en supporter som endast upplevt framgångar bedöma klubben? Hur mycket vet denna? Självklart kan vi analysera och säkerligen komma med kloka påståenden. Men det är motgångarna som får en att förstå precis hur kall och cynisk fotbollen kan vara. Mittenplacering i Premier League? Piece of cake! Att uppleva degraderingar, kyliga nätter i andradivisionen framför femtusen supportrar och en värsta rival som dominerar Europa. Detta är vad så många fått erfara. Manchester United förknippas med vinnarkultur men det har inte alltid varit så och detta måste vi komma ihåg när saker och ting inte är vad de varit. 0-1 mor Newcastle och Everton är ingenting när man har i åtanke allt som Manchester United gått igenom sedan 1878. Från Newton Heath, till ekonomisk kris, till andra världskriget, till München, till osäkerheten efter Sir Matt Busbus avgång och tills dess att en spektakulär man vid namn Sir Alex Ferguson tog över.
Tänk att ha fått uppleva tragedin 1958. Att ha vaknat den morgonen till dessa nyheter. Eller vad sägs om när Denis Law avgjorde mot sin gamla klubb år 1974 och Manchester United åkte ur första divisionen (hade hänt oavsett resultat). En otröstlig Denis som grät i flera dagar efteråt, i tron om att han på egen hand degraderat sitt älskade Manchester United. Så många glömmer bort att klubbens historia sträcker sig över 135 år, inte 27. Och de som aldrig upplevt perioderna då saker såg så mörka ut, de förstår inte heller hur illa saker och ting kan gå och att man måste leta, hur lång tid det än tar, efter de positiva sakerna i fotbollen. Undertecknad i allra högsta grad inkluderad.
I slutet av en säsong är ligaguldet det viktigaste, och framgångar är endast bra. Men visst fan känns det trist att man aldrig fick uppleva de andra tiderna. Att kunna påstå att man var där när Manchester United åkte ur och slog sig tillbaka till toppen igen. Att ha varit där när Sir Alex tog över och kunna jämföra sina reflektioner 1986 med 2013. Vi får hoppas att fler framgångar väntar de tjugofaldiga ligamästarna. Men det är inte Sir Alex-eran eller denna höst som definierat klubben Manchester United. Nej, inte alls. De riktiga hjältarna är de som dök upp på varje hemma- och bortamatch och sjöng tills halsen brände för laget i hjärtat. Dessas belöning har varit triumferna som efterföljde. Vi andra? Vi har inte upplevt någonting...ännu.
