Go the distance
Hösten 2013 var den längsta på länge. Hösten 2013 var den sämsta i mannaminne. Den kulminerade i en hemmaförlust mot Newcastle. Nu har det – måhända – vänt, det ser åtminstone så ut. År 2014 och en ljus framtid (?) står runt hörnet.
För lite mindre än en månad sedan var jag på plats på Old Trafford. Jag såg mitt Manchester United förlora mot Newcastle, jag såg klubben i mitt hjärta förlora sin andra raka hemmamatch i det fort som för bara ett par år sedan var ointagligt. Där och då duggade krisstämplarna tätt. Laget hade inte vunnit i ligan på de fyra senaste försöken och gapet till lagen i toppskiktet ökade för var vecka som gick. En mild decembermånad och en ”barmarksjul” senare har de röda åter hittat tillbaka till den vinnande vägen. Det ser åtminstone ut så idag – den 31 december 2013.
Jag lyckades inte förmå mig att formulera några ord så pass nära efter matchen mot Newcastle. Det berodde inte – hör och häpna – på den djupa besvikelsen jag då kände. Det berodde främst på att jag knappt kunde förstå vad jag hade varit med om. Ni förstår, den där matchen var den första matchen jag sett live på Old Trafford – någonsin. Mina intryck har fortfarande inte klarnat, allt var så surrealistiskt. I stort sett är hela helgen ett töcken – ett töcken som förvisso kan förklaras på andra grunder än allmän eufori - men med en viss distans till det hela kan jag åtminstone göra ett blygsamt försök att sätta ord på min upplevelse och mina efterföljande, och långt utdragna, reflektioner.
Det tog sin tid för mig att ta mig till drömmarnas teater, det kan med mycket möda och stort besvär liknas vid ett långdistanslopp. I dubbel bemärkelse därtill. I det stora perspektivet är jag beredd att påstå att det tog mig halva min livstid. Jag är idag 25 år. När mitt hjärta började dunka för Manchester United på allvar har jag i ärlighetens namn ingen aning om, men jag har en ganska tydlig minnesbild av att jag följde Champions League-finalen ’99 på Text-TV med en puls vilken översteg det normala. Egentligen är det fullständigt irrelevant när jag gjorde ”mitt val”, det relevanta i sammanhanget är att jag efter en massa herrans år äntligen fick vandra ned för de där läktartrapporna som jag i 999 fall av 1000 sett på TV. I det lite mindre perspektivet så tog det en kortare livstid att överhuvudtaget ta mig till Manchester den där helgen för en dryg månad sedan. Sven slog still, stormen lamslog Norden. Det var som förutbestämt. När jag väl fick tummen ur arslet och beslöt mig för att åka till Manchester, då beslöt sig universum för att det inte skulle bli enkelt. Men - ett par ombokningar och 27 timmar senare var jag där. Som sagt, långdistans. Jag hade kunnat ta mig till Nya Zeeland och åter på samma restid. Vi lever i en globaliserad värld säger ni? Förbannad lögn säger jag.
Jag kom fram hur som helst, jag överlistade Sven. Jag skulle se mitt älskade Manchester United på Old Trafford, för första gången. Jag hade visserligen sett dem förut. På Ullevi, på Friends Arena. Det räknades inte, det var inte på riktigt. Nu var det äntligen på riktigt. När taxichauffören släpper av oss på Sir Alex Ferguson Way befinner jag mig själsligt i nirvana. Vi tar en tur till puben The Trafford – Bishop Blaize var, inte oväntat, fullsatt – och diskuterar matchförutsättningar över ett glas blaskigt fatöl. Vi är realister, vi förstår att det blir tufft. Rooney är avstängd, Carrick är skadad, van Persie är osäker till spel. Newcastle har kommit igång på allvar och ligger på förhand före United i tabellen. Likväl är det oundvikligt att inte vara optimistisk. Jag må vara en pessimist i grunden, jag må vara född förlorare, men jag har också växt upp under en tidsepok då Sir Alex lagmaskin har varit tillnärmelsevis oslagbara. Det är inpräntat i ryggmärgen. Det kan vara en dålig egenskap att vara segerviss, det fick jag bittert erfara den dagen.
Mitt första besök på Old Trafford slutar i ett antiklimax. Resultatmässigt alltså. United spelar för dagen oinspirerat och fantasilöst. Mina första 45 minuter på Old Trafford slutar mållöst. Mina andra 45 minuter på Old Trafford går United återigen mållösa av planen, Newcastle gör det däremot inte. Cabaye sätter dit det som skulle visa sig bli det matchvinnande målet, de röda försöker gå till motattack men försöken blir fruktlösa. Vi förlorar, 0-1, och Manchester United är för dagen inte det Manchester United jag har lärt känna under min uppväxt. Upplevelsen däremot, den är underbar. Det spelar inte så stor roll att det allmänna omdömet om Old Trafford dessa dagar inte är det bästa, där och då kunde jag inte bry mig mindre om att stämningen inte var den bästa i världshistorien. Jag hade fått se Manchester United på Old Trafford. I grund och botten var det saken, huvudsaken, hela saken.
Besvikelsen var likväl stor, något annat vore konstigt. Samtidigt blir matchen något av ett uppvaknade. Där och då kom jag på allvar till insikt om att det inte längre är självklart att Manchester United ska ta tre poäng hemma mot Newcastle. Tre poäng är inte längre givna mot något lag. Och ja, något annat vore egentligen konstigt. Vi kan konstatera det gång efter annan, det kommer förbli lika självklart. En förändring av den dignitet Manchester United genomgått under sommaren saknar motstycke, det är inte jämförbart med något annat. Allt annat än en period av mer eller mindre stora motgångar som en effekt av denna övergångsperiod vore en överraskning. Jag tänker inte mer än snudda vid den här diskussionen, frågan är inte väsentlig att dividera vidare om och jag nöjer mig med att lyfta fram det uppenbara. Vad, menar jag, är då väsentligt? Tja. Att allt är föränderligt. United ligger inte i topp just nu, men bara de senaste veckorna har laget studsat tillbaka betydligt. En mindre bra höst gör inte en klubb. En historia gör en klubb, en framtid gör en klubb.
Att inse att Manchester United under David Moyes inte är samma lag som det var under Sir Alex Ferguson är enkelt. Att inse att David Moyes behöver tid för att utveckla ett vinnande lag är ungefär lika enkelt. Jag har egentligen aldrig misströstat, jag har aldrig misstrott Moyes. Däremot har jag blivit bedrövad och förvånad över att se mitt Manchester United förlora, inte minst den där dagen på Old Trafford mot Newcastle. Det är, som sagt, naturligt. Det är svårt att förbereda sig på annat om en är född under det sena 80-talet och vurmat för ett lag som allt sedan dess surfat på en till synes evighetslång framgångvåg .
Såhär med lite distans till det hela har jag insett att det kan ha varit sunt att min första match på plats slutade med ett nederlag. Det blev som någon form av en brytpunkt. Det var det slutgiltiga tecknet, för mig personligen, på att en epok var över och på att en annan nu tar vid. Manchester United är fortfarande samma klubb med den vackraste av historia, men då och då måste ett kapitel avslutas. Ett nytt kapitel kan vara segstartat, det tar sin lilla tid att komma in i det hela. Klubben Manchester United kommer att fortsätta att skriva historia. I mitt tycke råder det inga tvivel om att David Moyes är rätt man för att författa nästa kapitel.
Sir Alex basade över klubben i mer än 25 års tid. Jag är 25 år och jag var således inte ens född då skotten tog över ’86. Jag kommer att följa den här klubben i 25 år och längre därtill (om inte ödet vill annorlunda). Min första resa till Manchester rönte inga resultatmässiga framgångar, likväl vill jag följa med på återstoden av trippen alldeles oavsett vad som händer. Manchester United kommer att segra återigen, Manchester United kommer att uppleva flera storhetstider. När det blir återstår att se. 2014 kan, mot alla odds, bli ett bra år. 2014 kan, som förväntat, också bli ett mellanår. Det gäller att ha tålamod i den här branschen. Det gäller att se saker i ett längre perspektiv; på distans.
Gott Nytt Rött År!
