GPs funderingar - 17/07: Topp 10 besvikelser (uppdaterad)
Om Manchester Uniteds 10 största besvikelser under 2000-talet.
För att inte gå allt för långt tillbaka i tiden inkluderas endast händelser under 2000-talet.
10. Milan - Manchester United 3-0: Detta var en förlust som verkligen sved. Efter den ultimata förnedringen av Roma i kvartsfinalen av Champions League år 2007 stod den italienska giganten Milan i vägen för en drömfinal mot ärkerivalen Liverpool. Trots Kaka-show i första matchen på Old Trafford lyckades Manchester United vinna med 3-2 efter ett sent mål av Wayne Rooney. Det såg minst sagt bra ut inför returen. Men inte många lag kunde stå emot AC Milan säsongen 2006/07, inte ens ett United som precis studsat tillbaka till toppen efter år av Chelsea-triumfer i ligan. Kaka briljerade återigen och öppnade tidigt målskyttet, vilket satte Milan i förarsätet. Clarence Seedorf och Alberto Gilardino gjorde 2-0 respektive 3-0. Förnedringen var ett faktum.United gick på en mina och någon final blev det inte förrän säsongen därpå. År 2007 var trots denna besvikelse startskottet för det Manchester United som fram tills idag dominerat Premier League.
AC Milan skulle någon månad senare vinna Champions League.
9. Manchester United - Barcelona 1-3: Satan i gatan vilken spelmässig skillnad det var mellan dessa lag när de två giganterna drabbade samman på Wembley, den andra finalen dem emellan på två år. Manchester United inledde bäst och fick till ett par halvchanser. Efter tio minuter var det hela över, mer eller mindre. Barcelona kom igång, spelade ut hela sitt register och ägde det centrala mittfältet totalt. Lionel Messi hade lekstuga, Xavi styrde och ställde, Andres Iniesta var på topp och Sergio Busquets visade världen hur jävla bra han egentligen är. Efter en sådan urladdning är det svårt att såga det förlorande laget. Barcelona var helt enkelt för bra och trots en Wayne Rooney-kvittering var segern aldrig nära. Känslan efter matchen var att inget lag hade kunnat stoppa Barcelona den kvällen, att Manchester United fått stryk av tidernas bästa upplaga av något lag och att spelarna kunde vara stolta över sina insatser, trots resultatet. Men ändå fanns besvikelsen där, detta skulle trots allt vara vår revansch.
Den bästa insatsen NÅGONSIN mot Manchester United?
8. Manchester United - Manchester City 1-6: Med grannen i ledning inför derbyt var det hemmalagets uppgift att återställa ordningen och gå top of the league. Så var känslan innan matchen. City hade inlett säsongen fint men de ljusblås facit på Old Trafford var inte smickrande inför avspark. Istället fick vi bevittna Manchester Uniteds största förlust i Premier League någonsin. De mest cyniska anade nog att det kunde gå åt helvete med tanke på hur svagt försvarsspelet var vid den perioden, men 1-6 räknade ingen med. Manchester City stod för en av de bästa insatserna något lag gjort på Old Trafford och utnyttjade Manchester Uniteds bedrövliga defensiv och vilda västern-inställning på bästa sätt. Med resultatet 1-3 och sekunder kvar att spela slängde United fram allting, och blev straffade tre gånger till. Det var en pinsam uppvisning och en total brist på beslutsamhet. Inte många spelade för klubbmärket den dagen i oktober 2011.
Ridå.
7. Arsenal vinner ligan på Old Trafford: Det fanns inte mycket hopp för Manchester United i titelkampen, med Gunners i täten. Allt annat än seger hade inneburit att Arsenal vann ligan, vilket de även gjorde. Bägge lagen hade bra chanser men det var United som tryckte på för segermålet. Arsenal, som saknade Thierry Henry och Tony Adams, stod emot ett Manchester United utan sin målspruta Ruud van Nistelrooy. Svensken Fredrik Ljunberg utnyttjade slarv i försvarsspelet och fick iväg ett avslut som räddades av Fabian Barthez. På returen dök Sylvain Wiltord upp och 0-1 var ett faktum. Med halvtimman kvar att spela lyckades inte Manchester United kvittera och Arsenal säkrade gulet på Old Trafford, ett slag i ansiktet för att uttrycka det milt. Det snackades om tronskifte, men bara ett år senare tog United tillbaka titeln.
En av få gånger Arsene Wenger vann slaget mot Sir Alex.
6. Manchester United - Liverpool 1-4: I den enda titelstriden mellan dessa två fiender på år och dar möttes Manchester United och Liverpool på Old Trafford i mars 2009. Liverpool behövde vinna för att hänga kvar i racet om ligaguldet. Cristiano Ronaldo öppnade målskyttet från elva meter men endast fem minuter senare kvitterade Fernando Torres med ett urläckert avslut förbi Edwin van der Sar. Strax före paus orsakade Patrice Evra en straff som Steven Gerrard förvaltade. Fabio Aurelio prickade in en frispark och Andrea Dossena fastställde slutresultatet till 1-4. Detta var en av Manchester Uniteds ytterst få storförluster under Sir Alex tid som tränare och att den kom mot just värsta rivalen Liverpool sved väldigt mycket. United vann hur som helst ligan den säsongen och plockade in nummer arton, samma antal som Merseyside-laget.
Steven Gerrard & Co. fick jubla på Old Trafford.
5. Sergio Aguero avgör på stopptid: Säsongen 2011/12 kan sammanfattas som en berg- och dalbana av känslor. Från den suveräna starten, till 1-6, till Paul Scholes återkomst, till ligaledning, till en kollektiv kollaps, till D-Day, tills dess att Manchester United var sekunder ifrån ett ligaguld när Manchester City var på väg att göra en "typical City" och tappa poäng mot bottenlaget QPR på hemmaplan och slutligen till bedrövelse. Inför sista omgången kändes det helt säkrat och de flesta, om inte alla, hade accepterat läget. När Pablo Zabaleta gjorde 1-0 var det i teorin klart. Men Djibril Cisse kvitterade i den andra halvleken och Jamie Mackie nickade QPR i ledning. Det var ofattbart. På ett sjukt sätt var titeln på väg till Old Trafford igen. Man bläddrade mellan kanaler. Sunderland bjöd inte på något motstånd och nu var all fokus på City - QPR. På tilläggstid kvitterade Edin Dzeko. Strax därefter satte Sergio Aguero 3-2 och chocken som uppstod var ofattbar. Det går inte att vinna en ligatitel på ett mer dramatiskt sätt och det går inte att plåga sin stadsrival mer än så. Från hopp till förtvivlan på endast ett par sekunder. Nu vet vi hur tyskarna kände sig '99, Inte trevligt.
Ett minne som svider.
4. Roy Keane tackar för sig i den röda tröjan: Detta varierar från person till person men undertecknad tog inte denna nyhet på ett bra sätt. Keano är min favoritspelare genom alla tider (tillsammans med Paul Scholes) och var på den tiden personen jag beundrade allra mest. Hans ledarskap, driv och attityd utmärkte honom och sammanfattade vad Roy Keane was all about. Sågningen av flera lagkamrater efter en förlust mot Middlesborough ledde eventuellt till att Roy och Manchester United gick åt varsitt håll. United förlorade sin lagkapten och självklara ledare, vilket var ett hårt slag. Sedan dess har lagets centrala mittfält aldrig varit sig likt.
Ledaren.
3. George Best lämnar oss: I november 2005 avled en fotbollsikon och en av Manchester Uniteds största legendarer genom alla tider, George Best. Kampen på liv och död varade i drygt en månad när George skrevs in på Cromwell Hospitals intensivvård i London. Han hade drabbats av en leverinfektion. Läget i Manchester var spänt. Supportrarna letade efter dagliga uppdateringar angående nordirländarens status. Den femte november dog George Best, femtionio år gammal, av multiorgansvikt, ett resultat av alkoholmissbruk. Hans sista meddelande till världen var "Don't die like me". Trots sina uppenbara brister som person var George Best en av de bästa fotbollsspelarna någonsin och charmade världen under sin aktiva karriär med en lysande teknik och ett sällsynt spelsinne. Nyheten om Bests död var väntad, men det gjorde ont och smärtan varade ett bra tag.
Simply the Best.
2. Sir Alex-eran är över: Detta borde nog toppa listan men jag ville avsluta det hela med en rent sportslig händelse. Såhär i efterhand känns det som ett helt korrekt beslut och jag tror alla är väldigt glada för den f.d. bossens skull, som verkligen förtjänat sin pension och nu får spendera sina sista år med familjen. Men känslan när man läste att Sir Alex lämnar sin post efter säsongens slut går inte på något sätt att beskriva. "Tomt" kanske sammanfattar det, men ändå inte. Tidernas bästa tränare tackade för sig efter tjugosex och ett halvt år. För de flesta finns ingenting annat än ett Manchester United med Sir Alex vid rodret, och denna plötsliga förändring tog tid att smälta.
En era är över.
1. Finalen 2009: Detta var den första av två finaler i Champions League mot Barcelona, och den här förlusten sved betydligt mer än den senare. Manchester United var favoriter inför matchen. Barcelona imponerade, visst, men Englands mästare hade precis säkrat ännu ett ligaguld och bara säsongen tidigare slagit just Barcelona, om än det var en klart sämre upplaga av spanjorerna. Känslan att Manchester United skulle vinna var stark. Men den fotbollslektion vi fick talade för ett tydligt maktskifte i Europas topp. Första tio var strålande, övriga åttio en plågsam upplevelse med idel frustration och samtidigt häpnad över hur en så stark centrallinje kan domineras på det sättet. Firma Busquets-Xavi-Iniesta dikterade matchtempot och när Manchester Uniteds mittfält enkelt utmanövrerades fanns inte mycket att säga till om. Ett tidigt Samuel Eto'o-mål och en nicklobb av världens bästa spelare innebar 0-2 i en match där spanska tekniker fick fullvuxna män att se ut som pojkar. Denna förlust var en ren och skär chock, till skillnad från finalen två år senare, och känslan inför matchen, favoritskapet och självsäkerheten gjorde detta till en smärtsam reality check. Kanske fanns det något lag som kunde mäta sig med stora, mäktiga Manchester United.
Klasskillnad.
Nästa gång blir det "Topp 10 höjdpunkter", så häng med även då!
Vilka besvikelser hade ni inkluderat i listan? Vad förtjänar en plats och vad gör inte det? Diskutera gärna här nedanför men håll en god ton. Inga spärrar ska behöva utdelas.
