GPs funderingar 19/08 - Paul who?
Om Paul Pogba och spelare som inte förstår the United Way.
Paul Pogba - mittfältaren som briljerar i Juventus. Och efter varje mål/assist/skosnöreknytning dyker det upp små tomtar och skriker, gråter ut till de högre makterna. "Hur kunde vi släppa Paul!?" Dessa individer förstår uppenbarligen inte hur Manchester United fungerar. Det kanske blir aningen repetitivt med the United Way och the Busby Way, men detta är inte bara fraser utan målar en bild av hur klubben sköts inifrån och ut. Anledningen till att de regerande engelska ligamästarna varit en maktfaktor och en titelmagnet så länge är ett resultat av två briljanta tränares filosofi som applicerades, bankades in och utvecklades - allt enligt en och samma arbetsmodell. Manchester United är en maskin och för att den ska göra sitt arbete är det av yttersta nöd att varje del fungerar och varje skruv sitter åt. Annars blir man en i mängden.
Så Paul Pogba alltså. The next big thing var det. Detta är grejen med Paul: han är en lysande fotbollsspelare på alla sätt och vis men saknar de nödvändiga egenskaperna för att lyckas i Manchester United. Det räcker inte att prestera på planen, utanför den ska det klicka mentalt. När en då obetydlig fransman BEGÄR (notera ordet "begär") speltid av tidernas största tränare, är detta det första av många felsteg. Paul Pogba imponerade i reservlaget, men det är ett stort kliv det där. Alla kan dominera på ungdomsnivå, klarar du av det på Eastlands? Sanningen är att Paul hade bevisat jack shit. Hans sporadiska inhopp bestod utav enkla passningar i sidled, onödiga frisparkar orsakade och inte mycket till avtryck - detta i redan avgjorda matcher mot sämre motstånd.
Du hörde aldrig Paul Scholes eller Ryan Giggs bitcha och bitcha och bitcha om speltid. När deras chans kom tog de den och gjorde det med bravur. Den ena lade precis skorna på hyllan och den andra startar ligapremiärer. Detta var för tjugo år sedan, drygt. Paul Pogba var aldrig inskolad enligt the United Way och hans uttalanden och ageranden överlag visade oss detta. Du begär ingenting i Manchester United. Du slåss för din plats. Vafan, även en veteran som John O'shea, hardcorefansens favorit, klagade aldrig. Var bänken hans plats fick det vara så - det gällde att förtjäna startplatsen och det visste han - och krävdes en solid insats i semifinaler och finaler klev Sheasy alltid fram och visade hur värdefull han var för laget när det gällde som mest. Idag är han en legendar medan Paul Pogba får köpa sin biljett via manutd.com för att vistas på Old Trafford. Ser ni skillnaden? Tålamod är allt. Utan den hade Sir Alex inte varit kvar som tränare för Manchester United efter de inledande mediokra åren. Tålamod krävdes också efter tragedin i München. Det är en stor del utav ingredienserna i the United Way-soppan.
Nu har Paul Pogba visat sig vara en alldeles lysande spelare i Juventus. Men det är Juventus - en klubb med historia och tradition men som skiljer sig från Manchester United. Någon som Mario Balotelli hade aldrig lyckats i Manchesters röda delar. Personligheten är minst lika viktig som prestationerna på planen. Danny Welbeck är inte alltid magisk men hans hjärta för klubben, hunger, vilja, vinnarmentalitet och arbetsinsats gör honom till en ovärderlig pjäs och fansens favorit. Han FÖRTJÄNADE vår respekt. Paul Pogba krävde vår respekt. Han varken fick den eller speltid. Så går det när man leker diktator i en klubb som klart och tydligt arbetar på andra sätt. Men nu är han Antonio Contes ansvar, på gott och ont.
Pogba-situationen är ett bevis på hur agenterna manipulerar spelare, likt marionetter. Men Pinocchio fick inte som han ville och Mino Raiola började förhandla med andra klubbar. Sir Alex skulle inte vika ner sig för varken Paul eller Mino. En mycket begåvad talang var på väg att lämna, men bossen visade att integritet går före allt annat. Om Paul hotat sig till speltid hade Manchester Uniteds identitet varit ett enda stort frågetecken. Klubben är större än alla spelare. Detta är inte Manchester City, Chelsea eller Paris - legoknektarnas hemvist - utan Englands största maktfaktor som slagit sig in på den stora scenen genom hårt arbete, engagemang och en vilja som är second to none. Paul Pogba var antingen inte smart nog att förstå detta eller valde helt enkelt att ignorera faktumet och göra det the Pogba Way. Resultatet: inget vidare. Chockerande va? Sir Alex ska ha all cred i världen för hur han hanterade denna tickande bomb. Nu får den gärna explodera i Turin, Monaco eller Ryssland.
Manchester United slog alltså fast att ingen spelare får sätta sig över klubben och att det finns gränser. Tålamod är av yttersta nöd och när din tid kommer - vilket den gör om du är bra nog - fnns endast en sak att göra: motbevisa tvivlarna och spela till dig en plats i laget. Idiotismens ledare Paul Pogba och Ravel Morrison förstod inte detta enkla koncept. Idag undrar man om inte Paul hade kunnat uträtta något på Manchester Uniteds centrala mittfält, men fort som vinden tar förnuftet över och man kommer fram till att den där personligheten, agenten och det massiva egot alla är recept för katastrof. Vi försöker undvika sådant, eller vad tycker ni?
