GPs funderingar - 24/07: Down, down, down
Om Patrice Evras fall från toppen.
I ett par år vad det inget snack om saken när man diskuterade fotbollens bästa vänsterbackar. Patrice Evra var alltid det första namnet som dök upp i konversationen. Han var den kompletta försvararen på alla sätt och vis. Balansen mellan defensiven och offensiven kunde i allra högsta grad klassas som absolut världsklass. Det är mer eller mindre vad du letar efter hos en ytterback. Dock har vi nått en punkt i fotbollen när inte ens dessa spelare prioriterar försvarsarbetet, vilket det faktum att Marcelo nämns som en av de bättre på sin position definitivt understryker. Men Patrice var den bästa av de bästa och en av Manchester Uniteds mest pålitliga spelare. Men nu, under en väldigt lång tid, pratar ingen om Evra som den bästa. Fallet från toppen har ännu inte upphört och jag bara väntar på att fransmannen ska visa den glöd som personifierar the United Way och påbörja klättringen uppåt. Den som väntar på något gott...får vänta ett tag till.
Åsikter handlar inte om att följa strömmen. Vissa förstår mitt resonemang kring Patrice Evra. Majoriteten gör nog inte det. Fine, men ingen kan påstå att han är den ledare Manchester United behöver. Tvärtom är han långt ifrån en ledare. Sir Alex gjorde få, ytterst få misstag under sin tid som tränare. Att ge Patrice kaptensbindeln var ett stort sådant. Någon gång under hösten 2010 började Evras form dala. Inga konstigheter, alla upplever svåra perioder. Till våren var det en usel insats efter en annan. Men viljan fanns där. "Han är tröttkörd, nästa säsong blir annorlunda" sa vi. Prestationerna kunde till viss del bortförklaras, men då anade man att något var fel. Så kom den stora finalen på Wembley, Manchester Uniteds revansch efter Rom. Och Evra var sämst på plan, överlägset. Han brydde sig inte. Han promenerade omkring på planen och lät Barcelona-spelarna bjuda på sin show, nästan uppmanade de att göra så. I en final. I Paul Scholes sista match (yeah...). I Edwin van der Sars sista match. Ska förlusten skyllas på honom ensam? Nej, ingen ska beskyllas för det. Barcelona var helt enkelt för bra. Men det är inte heller poängen. "Det är spelare X och spelare Ys fel att vi torskade", nej nej. Not the point. Manchester Uniteds övriga spelare försökte åtminstone. De gav allt, men det räckte inte. Patrice Evra gav ingenting och gissa vad, det räckte inte.
Var Evras mörka period över, endast ett minne blott, när säsongen 2011/12 drog igång? Ingen chans. Den blev mörkare, och mörkare, och mörkare. Försvarsspelet var inte längre prioritet nr 2, nu var det obefintligt. Fransmannen stod och såg på medan Manchester Uniteds defensiv föll ihop. Det värsta? Under många utav dessa matcher bar han kaptensbindeln. Samma bindel som bars av Bill Foulkes, Denis Law, Sir Bobby Charlton, Sir Bryan Robson, Steve Bruce, Eric Cantona, Roy Keane, Gary Neville och Ryan Giggs. Det var en skam för bindeln, klubbmärket och Manchester Uniteds historia. Inte en skam att Patrice bar bindeln, men hur han uppträdde med den runt armen. Det var pinsamt på alla sätt och vis. Att representera en av världens största klubbar ska vara en ära, inte en börda. Som veteran är det din uppgift att lära upp de yngre spelarna. Som kapten ska du leda laget, så enkelt är det. Du ska ta tag i saker och ting, du ska kliva fram i motvind. För mycket tjat om Keano? Vad sägs om alla de övriga kaptenerna jag redan nämnt, som gjorde sitt jobb med bravur eftersom de älskade Manchester United? Att acceptera Patrice Evras ursäkt till ledarskap är att indirekt höja en spelare över klubben. Ingen är större än klubben. Manchester United triumferar genom lagarbete, inte individer.
Så kom derbyt mot Manchester City, och Patrice Evra stod för den sämsta insatsen undertecknad sett i sitt liv. På hemmaplan, på en arena med så mycket historia och prestige, framför supportrar som betalat för att närvara, medan stadsrivalen bokstavligen förnedrar oss, och med denna ärofulla bindel runt armen, promenerar Patrice Evra, "kaptenen", omkring och kollar på. Merparten av spelarna kan skämmas över den insatsen, men Patrice borde fråntagits kaptensbindeln. En spelare som varken bryr sig eller är en ledare ska inte ges den rollen. Det var tjänstefel av tidernas bästa tränare. Sanningen är att samtliga spelare i Manchester United hade gjort ett bättre jobb som kapten. Samtliga.
Även om förra säsongen var ett steg i rätt riktning lämnade Evras insatser en del att önska. Han anstränger sig mer nu (säger inte så mycket), men verkar fullkomligt borta i defensiven. Antingen är det en-mot-en-spelet, eller det faktum att han hamnar för centralt och ger sin motståndare enorma ytor att slå inlägg på. Men det klickar helt enkelt inte. Och de som vill använda sig av statistik nu för att bevisa att Patrice är tidernas bästa vänsterback, lägg ner. Fotboll handlar inte om statistik, definitivt inte för en försvarare. Detta är inte FM utan verkliga livet. I slutet av dagen bedöms du för ditt bidragande till laget.
Med Nemanja Vidic tillbaka hoppas jag Patrice Evra aldrig får bära kaptensbindeln igen, den förtjänar han inte. Och även om dessa ord är tuffa från min sida är det endast av kärlek till Manchester United, som MÅSTE värdesättas högre än alla enskilda spelare. Klubbmärket betyder något, och det gör även kaptensbindeln. De står för historia, the Busby Babes, hur vi återhämtade oss från en av fotbollens största tragedier och genom hårt slit och engagemang klättrade tillbaka till toppen och etablerade oss där, samt det faktum att vi fortsatt tro på the United Way och det vackra i fotbollen när nu så mycket handlar om ekonomiska muskler. Dagen Patrice Evra studsar tillbaka och visar lite vilja är dagen jag skriver en krönika - en positiv sådan, om Manchester Uniteds nr 3. Men den dagen lär nog aldrig komma, och det är trist.
Jag ogillar inte Patrice Evra, men jag respekterar honom inte som spelare längre. Han brände sina broar. Samtidigt bryr sig inte Patrice om Ginger Prince respekterar honom eller inte. Det sorgliga är att fransmannen inte verkar bry sig om särskilt mycket nu för tiden. Låt fotbollen tala, för snacka kan alla göra. Du blir inte ihågkommen för dina ord men för dina prestationer. För med den "logiken" hade Anderson varit en av klubbens största legendarer istället för medelmåttor som Robbo och Eric the King.
