GREEN ICE
Det råder sorg i fotbollsvärlden. West Ham och deras vänner ber att få beklaga sorgen. En oskyldig människa är död. En supporter till gamla fina Djurgården. Jag vet bara en sak. Det går en mördare lös i Helsingborg. Att West Ham gör den långa färden för bortamatch mot Sunderland känns bara tomt. För första gången i mitt liv bryr jag mig inte om hur matchen slutar. Vinst, oavgjort eller förlust - jag är totalt likgiltig.
2002. Sista omgången. Elfsborg borta. Inte sedan 1966 hade Djurgården senast tagit allsvenskt guld. Freddie hade genom sitt jobb i Vallentuna fått hyra en minibuss till rimligt pris och vi var laddade till tusen. Färden mot Borås blev en färd av värme och det spelade ingen roll att temperaturen utomhus den dagen var så jäkla kylig. Det var öl och allsång. Uppsnack inför guldmatchen. Ett reseminne för livet.
Publiksiffran stannade på 16,663 den dagen. Ryavallen var som jag minns det helt fullsatt. Det imponerande var att c:a 11,000 var Djurgårdare. Och det hördes! Det var blivande legender på planen den dagen: lagkaptenen "Lego-Mackan" Karlsson, Stefan Rehn (som redan var legend), unge Kim Källström, Niclas Rasck, Micke Dorsin, Babis Stefanidis, Andreas Johansson m. fl. 36 års väntan var över! SM-Guld, SM-Guld, SM-Guld, SM-Guld, SM-Guld....
Freddie (2 meter lång) stod på händerna i minibussen när vi passerade i jämnhöjd med Gränna på vägen hemåt. Vi avslutade kvällen med att dricka oss ännu mera berusade än vi redan var på Man On The Moon på Tegnérgatan. Samtalet kom in på resan tidigare under hösten. Till Dublin. 3-1 borta mot Shamrock Rovers. En fantastisk resa. Shamrockfansen applåderade alla fantasifulla sånger och det enorma stödet som bortalaget bjöds på av sina tillresta supportrar. Av drygt 4,000 personer på den lilla arenan måste djurgårdspubliken utgjort nära hälften.
Samtidigt som Hammers vann mitt hjärta så var det blåränderna jag såg tidigt i mitt liv: Första matchen var Djurgården-AIK 1977. Och som jag minns den fantastiska säsongen 1978. Djurgården kom 5:a i serien men bjöd på många målkalas hemma på Stadion. Av 50 mål den säsongen stod Djurgårdens forwardstrio för 38 baljor! Tommy "Baloo" Berggren 19 mål, Anders Grönhagen 10 mål och Håkan Stenbäck 9 mål. Håkan Stenbäck, Djurgårdens allt-i-allo, var min tidiga favoritspelare liksom på andra sidan "pölen" så var Alan Devonshire min favvis i West Ham.
Minnena strömmar och jag minns kvalmatcherna borta och hemma mot GAIS 1985. Hur en viss Teddy Sheringham, utlånad från Millwall, spelade en avgörande roll. 1985 blev ju också början till Hammers bästa säsong någonsin, då vi faktiskt gav Liverpoollagen en match ända in på mållinjen. Såg i tv hur Bosse Andersson var uppriktigt ledsen. Tror få anar hur tungt hans jobb är. Har spelat både med och emot Bosse "Sillstryparn" Andersson i unga år. En av de goda. Förresten uttrycket "Green Ice" har inget med GAIS att göra, det är heller inget upprop till att gå ut och plocka svamp. Det handlar mera om Green Street indirekt West Ham och att fotbollen rent allmänt ligger på is en dag som denna. Att visa sin respekt och sitt deltagande.
BoA är för övrigt urdjurgårdare. Kommer ihåg i tonåren då Bosse också var med på "tårtbitarna" (läs: ståplats) på Hovet och kollade på "Perlan" Perlström, Tommy Mörth, Håkan Södergren och grabbarna i hockeylaget. Många uttalar sig en sorgens dag som denna. Tänker på vår stadsminister Fredrik Reinfeldt som var på Hovet i derbyt mot AIK senast. Vill minnas att Reinfeldt blev mäkta förgrymmad över hoten mot MP, som numera är en av få experter i viasatstudion som verkligen visar engagemang. Kommer ihåg 1995: då en ung duo Pehrsson och Persson, Magnus och Fred, utgjorde ett senastionellt innermittfältspar i ett Djurgården som var nykomlingar i allsvenskan.
Reinfeldt har vad jag vet (måndag morgon) inte uttalat sig om det fruktansvärda som hände i Helsingborg. Däremot har Helsingborgspolisen skickat fram någon pajasdam i hatt. Utan att hon var medveten om det själv så framställde hon Helsingborgspolisen som ett gäng strutsar som gömt sina huvuden i sandlådan. Taxiministern för kultur och sport, Lena Adelsohn Liljeroth, tyckte ingenting men nickade i alla fall bifallande när någon sa att "förbjud bortafans" i tv-soffan. Den damen förblir mest känd för sin tårthistoria.
Justitieministern, som lever i sin egen värld uppenbarligen, Beatrice Ask, tyckte att det hela är supporterkulturens fel och att supportrarna får skylla sig själva. Pinsamt. Och okänsligt. Den ständigt anonyme partiledaren för Sveriges största parti, "är det någon som hört den mannen säga något som man minns tre minuter senare" , Stefan Löfven mumlade något? Kan inte dessa tre intetsägande makthavare gemensamt få dela på landshövdingsposten i Skåne län. Eller?
Det är tolv år sedan det hände senast. Supporterrelaterat våld som resulterade i tragisk död. Har politikerna tagit sitt ansvar sedan dess? Svaret är lika tydligt som det är tragiskt: NEJ. Alla i ledande politiskt ställning gör som vanligt, bara skyller ifrån sig hela tiden. Är det farligt att gå på fotboll i Sverige? Både ja och nej. På vanliga matcher händer så gott som aldrig något. Är det derbyn eller s.k. högriskmatcher så finns ett otäckt hat där. Detta hatet kan leda till förödande katastrofer. Som i Helsingborg på den allsvenska premiären. Det som borde ha varit en fest med fantastisk inramning, en klang och jubelföreställning, blev nu istället till en enda stor sorg.
Vill tro att den bortgångne Stefan sitter bredvid Rolle Stoltz, "Baloo", Lars-Gunnar och andra i djurgårdsfamiljen någonstans där ro och harmoni råder. Som sagt, svårt att bry sig om Sunderland-West Ham. Allas våra tankar går givetvis till en kvinna och fyra barn som mist sin man respektive sin far.
Ödmjukast,
Leif Thomas
