Historiska Manchesterderbyn Del 3 - 1950-1989
På lördag drabbar Manchester United och Manchester City samman på Old Trafford i ett "sex-poängsderby" som inte setts sedan sextiotalet. Här kommer del tre i artikelserien där vi ser tillbaka på relationen mellan två klubbar som engagerar supportrar världen över.
Efterkrigstiden blev liksom för övriga samhället en tid av snabba förändringar även inom fotbollen. Till att börja med skulle man bygga upp det som förlorats och det var lättare sagt än gjort för City. City hade byggt upp ett storlag under trettiotalet och vunnit ligan bara två år innan krigsutbrottet men kriget skapade slitningar mellan klubbar och spelare och rånade många på deras bästa år. För Citys del innebar det att spelare som Peter Doherty och Frank Swift såg sina karriärer avsevärt förkortade. Ett decimerat City fick även hyresgäster på Maine Road efter kriget i Manchester United och det är med en Cityspelare som manager och Citys fina hemmarena som United återigen kan börja få uppleva lite framgång.
City och United spelar ut fyrtiotalet med fyra oavgjorda matcher varav bara en innehåller mål och när femtiotalet stiger över horisonten plockar United hem båda derbyna med 2-1 och sparkar ner City i tvåan 1950. Citys nya manager och gamla spelare Les McDowell tar City tillbaka direkt och Citys prestationer under 1950-talet var inte dåliga med FA-cupfinaler, några relativt framskjutna ligaplaceringar och flera stora spelare men klubben hade problem att hitta den vinnande formeln och ligatiteln lyser med sin frånvaro. McDowell var en duktig taktiker men Matt Busby var en ny slags manager och Manchester United tog klivet in i den moderna fotbollen tidigare än City. Det hindrar dock inte City från att vara det derbyvinnande laget under femtiotalets första hälft. Nio derbyn i rad utan förlust varav en match slutade hela 5-0 till City på Old Trafford blir det innan Busby får reda på sina pojkar och plockar hem ett derby 1956 vilket inleder en förlustfri svit för United på sju derbyn.
Under sextiotalets första år ser det mörkt ut för båda klubbarna och våren 1963 möts klubbarna i ett riktigt ödesderby. Med 39 matcher spelade av 42 ligger United på nittonde plats med 31 poäng och City som har en match mer spelad ligger på tjugoförsta plats med 30 poäng. City måste helt enkelt vinna matchen för att sätta press på de andra i bottenträsket. Efter en lite trevande inledning av matchen kommer City igång och har några bra chanser innan Alex Harley ger City ledningen i nionde minuten på ett lågt skott. City fortsätter att trumma på och efter en halvtimme sätter Harley ytterligare ett skott med en fantastisk träff men domaren såg en offside ingen annan såg på Maine Road och dömer bort målet. Argumenten haglar och i halvtid bryter bråk ut i spelartunneln där Uniteds Crerand senare erkänner sig ha slagit en Cityspelare. I andra halvlek fortsätter City ha kontroll på matchen tills man i slutskedet gör en självmordspassning tillbaka till målvakten som en viss Denis Law sätter fart efter. Han och City målvakt Harry Dowd kämpar om bollen och när Dowd dyker för att slå bollen ur spel faller Law och domaren pekar på straffpunkten. Dowd hävdar i efterhand att han aldrig rörde Laws fötter med händerna utan istället fick en spark i ansiktet men det spelar ingen roll för United sätter straffen, får oavgjort och klarar sig kvar medan City åker ur. Vissa saker ändrar sig tydligen inte.
Citys nedflyttning tär hårt på klubben och både publiksiffror och resultat är de sämsta någonsin. Den djupa svackan för dock med sig att City gör något drastiskt. 1965 tillsätts Joe Mercer som manager med en ung ambitiös coach vid sin sida vid namn Malcom Allison och tillsammans gör de City till en klubb i framkanten av fotbollens utveckling. Allison hade mängder med nya ideer om hur man skulle träna och sköta sig som spelare och under Mercers ledning bygger han upp det framgångsrikaste City någonsin. Framgången sågs också i derbystatistiken. City lyckas visserligen inte vinna som nykomlingar 1966-67 men säsongen efter plockar klubbarna hem var sitt derby, lustigt nog vinner båda på bortaplan, och efter det är det klar övervikt för City de närmsta åren. Uniteds hemmavinst 1966 är faktiskt deras sista på Old Trafford på tio år! De lyckas också bara få med sig en seger från Maine Road på sju år så slutet av sextiotalet och första hälten av sjuttiotalet är helt klart Citys derbyperiod. Perioden ser också några riktigt klassiska derbyn. Uniteds 4-3 vinst på Old Trafford våren 1971, 3-3 derbyt samma höst och Denis Laws klack 1974 är alla historiska matcher men det bjuds också på en del utklassningar. Med City som vinnare så klart.
Under slutet av sjuttiotalet raseras allt och åttiotalet blir en enda jo-jo-resa för City. Även United kämpar för att komma tillbaka till fornstora dagar men när åttiotalet går mot sitt slut är det större skillnad mellan klubbarna än på väldigt länge. City är panka och får förlita sig på de ungdomar som vann FA Youth Cup 1986. United å sin sida spenderar pengar på ett sätt som bara kan jämföras med det Chelsea och City gjort under 00-talet i ett försök att återigen vinna ligan som de inte vunnit sedan 1967. Citys lovande lag ser med tillförsikt på säsongen 1989-90 även om de är nykomlingar. Tyvärr går det inte så bra och när hemmaderbyt närmar sig i september ligger City på nedflyttningsplats och med flera viktiga spelare borta förbereder sig alla på en slakt av Alex Fergusons miljonbygge.
