Historiska Manchesterderbyn Del 4
På lördag drabbar Manchester United och Manchester City samman på Old Trafford i ett "sex-poängsderby" som inte setts sedan sextiotalet. Här kommer den sista delen i artikelserien där vi ser tillbaka på relationen mellan två klubbar som engagerar supportrar världen över.
Åttiotalet var inget höjdarårtionde för City och derbymötena var därmed begränsade. Årtiondet hade ju börjat lovande med värvningen av Trevor Francis och FA-cupfinalen mot Spurs men efter det gick det mesta utför. Vändpunkten kom 1986 då Citys ungdomslag vann FA Youth Cup och med dem som grund började Mel Machin bygga upp ett lag som skulle ta sig tillbaka till högsta divisionen. 1989 lyckades man men återkomsten på hösten blev inte vad man hoppats på. Resultaten var dåliga och med flera spelare skadade såg man inte fram emot derbyt i september. Manchester United var ju vid den här tiden det stora köplaget och köpte mycket och dyrt för att Alex Ferguson inte lyckades få ihop de redan dyrt inköpta spelarna. United var trots det stora favoriter i derbyt på Maine Road. Andy Hinchcliffe hade dock inga problem att förstå vad matchen innebar.
"Alla av oss som varit involverade i City från barnsben förstod precis vad derbyt betydde. Vi var City rakt igenom och hade spenderat en stor del av våra liv med att förbereda oss för den dagen. Ingen behövde tala om för oss hur viktig matchen var och jag var fast besluten att spela bra, men vi var också väldigt nervösa. De första tio minutrarna var svåra."
Citys nervositet syntes på spelet och de första tio minutrarna var relativt stillsamma. Matchen skulle dock komma att påverkas från läktarhåll. Unitedfans hade infiltrerat North Stand som var menad att bara inhysa Cityfans och domaren fick avbryta matchen i några minuter medan polisen styrde upp oroligheterna och visade United var de skulle vara. När spelarna kom in igen var det dock ett annat City på plan. Nervositeten var borta och City började slita sönder United. Redan i den elfte minuten gör David Oldfield 1-0 och mindre än en minut senare skär Paul Lake och Trevor Morley sönder United-försvaret ännu en gång och Morley sätter 2-0 till City. United försöker komma tillbaka men City går inte att stoppa och United har stora problem med Bishop, White och Lake och i den trettiosjätte minuten sätter Bishop 3-0 på nick efter ännu ett mönsteranfall.
United går ut till pausvilan i chock och den ende som inte verkade lättad är Mark Hughes som är minst sagt irriterad på vad som skett. I andra halvlek är det också han som ger United lite hopp med en snygg cykelspark som ger 3-1 men det här är Citys dag och den är inte slut än. I den femtiosjätte minuten låser Lake upp United igen och ger Oldfield en enkel tap-in till 4-1 och bara fyra minuter senare flyter bollen via Bishop till White som lägger in ett perfekt inlägg till Hichcliffe som sätter en hård nick bakom en förtvivlad Unitedmålvakt. 5-1 till nykomlingen, "lillebror", bottenlaget och budgetbygget. Hinchcliffe sammanfattade Cityspelarnas och Cityfansens känslor med att visa upp fem fingarar för det knäpptysta Platt Lane som snabbt tömdes på rödingar under skanderande om "Fergie out!"
Vad som hände den där dagen är historiskt. Det var inte den största segern dittills och det är inte den största segern sedan dess men tar man hänsyn till form och förutsättningar är det den största skrällen i derbyhistorien och det i utklassningsstil. Citys unga nykomlingslag fullt med lokala spelare fick det dyrt inköpta United att se patetiska ut. Och när jag skriver dyrt så menar jag dyrt. Citys lag den dagen hade kostat £1,9 miljoner tillsammans. Uniteds mittback Gary Pallister kostade ensam £2,3 miljoner! Lägg därtill Paul Ince (£1,7 miljoner), Neil Webb (£1,5 miljoner) och Danny Wallace (£1,2 miljoner) för att bara nämna några så inser man vilken enorm bedrift det var av City att inte bara vinna utan göra det på det sättet man gjorde. Betydelsen för fansen till en klubb som det senaste decenniet misskötts till ruinens brant går knappt att överdriva. Men i sann Cityanda blev inte segern den katalysator som många hoppades den skulle bli och Mel Machin var redan borta samma säsong. Istället knackade nittiotalet och en "superliga" på dörren och så talar vi inte mer om det.
2002. Det sista derbyt någonsin ska spelas på klassiska Maine Road. City är återigen nykomlingar och har inte vunnit ett derby på 13 år. Unitedfansen har till och med slutat bry sig enligt egen utsago. Med Kevin Keegan vid rodret vann City division ett överlägset året innan med en anfallsglad fotboll men trots att man spenderat stort på nyförvärv så är säsongsinledningen en besvikelse. Åtta poäng på de tio första omgångarna är inte bra men när United kommer på besök i november har man två raka segrar mot Birmingham och WBA. Matchens historiska betydelse gör naturligtvis att City vill vinnna till varje pris. Efter åttio år på Moss Side ska man återigen flytta till stadens östra delar och ingen vill lämna klubbens andliga hem utan en sista vinst mot United. City får betalt för sin kampvilja och redan i den femte minuten ger Nicolas Anelka City ledningen. Han inledde anfallet med att sno bollen från Rio Ferdinand och sedan springa ifrån honom innan han släpper bollen till Goater vars skott Fabian Barthez räddar men Anelka kan lätt lägga in bollen bakom Unitedmålvakten. United kvitterar nästan omedelbart genom Ole Gunnar Solkjaer men det är då det händer. Gary Neville visar att han verkligen är en City. Tio minuter för paus låter han av någon anledning bli att försvara, ger bollen till Goater som kan bryta in mot mål och lägga in 2-1 till City bakom Barthez. Nevillebrödernas varma känslor för City svalnar inte i paus trots att Fergie är vansinnig och fem minuter in i andra halvlek står Gary helt still och tittar på när hans bror Phil ger City bollen som kan vända spelet snabbt och frispela Goater som inte gör något misstag och även sitt hundrade mål i Citytröjan. Smiles all over. Maine Road fick äntligen se en Cityvinst igen och Cityfansen vill inte gå hem. Det är inte det bästa derbyt som spelats men det var historiskt viktigt för City och det blev också starten på en ny tid i derbysammanhang där City kände att man återigen kunde vinna även om tabellpositionen kanske inte visade det. Vinsten följs upp av flera klassiska matcher på Eastlands där United körs över men på något sätt lyckas City inte få till det på Old Trafford.
För exakt två år sedan idag åkte City ut till förorten för ett derby som var mer än ett derby. Då matchen spelades bara fyra dagar efter femtioårsdagen för flygkraschen i München hade man valt att uppmärksamma det här på flera sätt. United spelade i matchtrojor liknande de klubben hade 1958 och City hade tagit bort reklamen från sina och broderat ditt ett svart band. Det hölls även en tyst minut innan matchen som respekterades trots oro för att Cityfans skulle störa och alla som var på matchen fick varsin halsduk. Men det som gjorde det här derbyt historiskt var inte att United för en gångs skull verkade erkänna vad katastrofen betydde för hela staden utan det var resultatet. City hade innan matchen inte vunnit på Old Trafford sedan mitten av sjuttiotalet till Unitedfansen stora glädje men med en taktiker från Torsby på bänken skulle det bli annorlunda. Liksom 2002 är det inte ett av de mer välspelade derbyna och United var märkbart skakade av stundens allvar men Svennis City var för bra för United den här dagen. Vassell och Benjani är knappast legendariska Cityspelare men deras mål den här dagen ger dem ändå platser i historieböckerna. Vassell sätter ettan i den tjugofjärde minuten, Benjani ökar på i sin Citydebut i den fyrtiofemte och tillsammans med Ireland utgör de hela tiden ett hot mot United. Carrick reducerar i andra halvlek men City lyckas stå emot och bärga en klassik seger.
På lördag smäller det igen och om City kan vinna är man med i kampen om ligatiteln. Gör man det inte så är man ändå med och slåss om en Champions Leagueplats och det är det som är det viktigaste idag. City är på gång och framtiden är utan tvekan blå. United erkänner återigen derbyts vikt vilket egentligen bara är viktigt av en enda anledning och det är att City numera är ett hot mot topplagen och att matcherna mot oss är så kallade sex-poängsmatcher. Derbyts mening blir allt mer luddig i takt med att klubbarna blir globala företag men för många är det fortfarande höjdpunkten på säsongen och vi får hoppas för sportens skull att spelarna inser det på lördag och ger oss det derby vi förtjänar och inte den avslagna variant som serverades på Eastlands i höstas för det var själva antitesen till de matcher som beskrivits i den här artikelserien.
