History so loved, so long
Paniken gör sig påmind. Efter 2-2 mot West Ham börjar historien krypa sig på, är det möjligt att det händer igen?
Den 22a april 2012 slog City Wolves på bortaplan med 2-0. Ett Wolves som sedermera rasade ur Premier League med buller och bång, men matchen var egentligen bara en parantes, i alla fall såg man det så bara några veckor tidigare. Men i och med att United i den matchen bara lyckades nå 4-4 mot Everton fanns det nu en reell chans till att City skulle sno guldet från United, dessutom på sin egen hemmaplan. I matchrapporten på SvenskaFans kunde man inte ana någon som helst oro, tvärtom var tongångarna positiva och man såg enbart fram emot att åka till Etihad och fira både Valborg och ligaguld. Well, that didn´t really pan out. Om man så säger.
Problemet med förra året var, egentligen precis som i år, att upphämtningen inte skulle vara möjlig. Innan den där hemska Valborgsmässoaftonen hade City inte haft den absoluta bästa formen, bort från de tre matcherna precis inför. Man hade vräkt in mål, 6 mot Norwich, 4 mot West Bromwich och på dem 6 sista matcherna av säsongen, QPR exkluderad, släppte man bara in två mål varav ett mot Arsenal på Emirates. Samtidigt spelade United mot klart överkomligt motstånd, men man hade två plumpar som avgjorde saken åt den ljusblå falangen i staden. Wigan borta, Everton hemma. Två oerhört mörka kapitel i det som med United-mått mätt blev ett nattsvart år. Historien upprepar sig sägs det, men den boken är stängd, förseglad och nedgrävd långt, långt ner i Worsleys gruvor.
Men jag brukar ju tjata om det där att för att veta vart man är, så måste man veta vart man kom ifrån. Det här laget, den här truppen må komma från hela världen men framförallt har man sitt ursprung ur sitt senaste misslyckande. Ty så fungerar spelare i Manchester United, åtminstone är det hela idén med klubben under Sir Alex, man är vinnare. Spelare som Giggs, Scholes och Neville hade inte bara ren fotbollstalang, man hade även den så viktiga ”vinnarskallen” för att lyckas ge det där allra sista som krävs för att stå som segrare vid slutet av en lång resa som man brukar kalla en säsong. Scholes gjorde comeback förra året, självklart för att vi hade stora skadeproblem men även för att han bidrar med något annat, något som inte kan köpas för pengar. Giggs karriär verkar nå vägs ände eftersom han helt enkelt aldrig tröttnar på det där elementära inom United, det där med att vinna.
Därför spelar Giggs just nu en så pass avgörande roll i slutskedet av det här året, mannen är född vinnare. Men på grund av förra året kommer även Phil Jones få en allt mer framträdande roll, mycket på grund av att han var en del av dem som förlorade förra året och sak bevisa att han inte är just det. En förlorare alltså. Jones spelade 90 minuter i den där förlusten mot Wigan, hoppade även in i slutet mot Everton. Han är inte på något sätt ansvarig för något av poängtappen, långt därifrån, men han har viljan att bevisa det ännu tydligare i år.
Därför, när man ser på de laguppställningarna United ställer upp med under den här sista månaden av världens vackraste fotboll, måste man ha fjolåret i beaktining. Vidic var inte med t ex, han kommer att starta varje match så länge det finns sprutor och piller som gör det möjligt. Ferdinand har varit en jätte hela säsongen och kommer, oavsett kontraktssituationen, aldrig acceptera en förlust till under den här säsongen. Ryan Giggs är vår absolut främsta kulturbärare, Jones är vår framtid och ska få chansen att sätta guldkant på hans karriär redan i tidig ålder. Inför årets säsong gjordes också en storsatsning med två stora värvningar, Robin van Persie och Shinji Kagawa.
Van Persie älskar att spela för Manchester United, han älskar att göra mål för Manchester United vilket inte minst syntes efter det där straffmålet mot Stoke. En av världens bästa målskyttar jublar som en 7-åring i S:t Erikscupen över något så banalt som ett straffmål. Vissa perioder älskar man när de tar slut, van Persies måltorka var en av dem. Shinji Kagawa är ett kapitel för sig. En säsongs som såg ut att få en flygande start har trasats sönder av skador och bitvis svaga framträdanden. Nu har han alla möjligheter i världen till att lägga ribban där han vill ha den. Där alla i United vill ha den.
Mitt i allt detta står Wayne Rooney och funderar på vad Coleen vill ha till middag. Franska grodlår eller fish and chips.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
