Hoist the Blue Flag 13/2

Jaja, jag vet. Formellt är det vecka sju nu. Men det har ju bara hunnit bli måndag änså länge och det var tänkt att det här skulle skrivas klart i helgen men det där med deadlines är ju bara rekommendationer, eller hur? 

 

Har ju hänt en del sedan jag sist skrev något som inte hade med John Terry att göra, så vi börjar väl med Terry igen då. El Presidente tipsade om den här fina texten som påminner mig, som har mina dubier om den mannen och hans beteende, om att ingenting någonsin är svart eller vitt 

 

---

 

Ryktet säger att FA försökte få vår gamle vän Scolari att ersätta Capello. Minns ni Scolari? Oerhört sympatisk mysfarbror som tyvärr visade sig vara en smärre katastrof som Chelseatränare.

 

Jag har också hört röster höjas för att Capello ska ta över Chelsea. Det känns inte helt genomtänkt va? Jag har sett folk som faktiskt har argument för det och det respekterar jag. Men många verkar basera denna åsikt enkom på det faktum att han ville kvar JT som kapten. Och det resonemanget håller liksom inte. Dessutom är det mkt rävspel inblandat och man kan inte utesluta att den obevekliga stödet för JT, åtminstone till viss del, kan ha varit ett sätt för den hårt kritiserade Capello att göra sig omöjlig och få sparken. 

 

---

 

Jag var ruggigt peppad efter 3-3 mot ManU. Visst, vi drällde in en kvitteringsboll och feldömd straff och allt det där. Men farten vi spelade med imponerade stort på mig. Men ett “Nu jävlar!” blev några dagar senare till bara “Jävlar!”

 

Nu missade jag “matchen” mot Everton. Jag odlade min sociala sida, något som är ganska sällsynt nuförtiden, och spenderade lördagen i goda vänners lag. WiFi fanns bara i halva huset, och inte den halva jag befann mig i. Så jag kunde inte köra ViaPlay på mobilen och fick nöja mig med sporadiska resultatuppdateringar. Kanske lika bra det. 

 

Missnöjet med AVB tilltar i supporterleden. Det är inte oväntat. Och jag kommer garanterat att skriva mer om den saken framöver. Men varför ödsla ord och tid på det nu när kollegan Lovén redan sagt precis vad jag tycker. 

 

Är det inte lite intressant ändå, att den piggaste och vassaste offensiv (och struligaste defensiv?) vi sett under AVB kommer när tre av Mourinhos untouchables saknas? Den enda av dem som fanns på planen mot ManU stod dessutom i mål. Jag säger inte mer än så. Nöjer mig med att konstatera fakta och så får var och en dra egna slutsatser av det. 

 

Och efter det så väljer jag att åberopa § 26 i bloggens stadgar. Det innebär i detta fall att jag inte kan nämna Terrys namn igen förrän han antingen blivit dömd eller friad från anklagelser. Dispans medges vid extraordinära insatser PÅ fotbollsplanen. 

 

---

 

Afrikanska mästerskapen avgjordes igår. Missade första halvlek men såg resten av matchen. Mållöst efter fulltid. Inget lag imponerade (tyvärr är det sällan jag imponeras av spelet i den turnéringen). Drogba brände en straff i andra halvlek och det lär gräma honom ett bra tag framöver. Undrar om den zambiske målvaktens psykning efter missen hade gått ostraffad förbi i EPL. Riktigt bisarrt var det i alla fall. Å andra sidan psykades det ordentligt från båda lagen när förlängningen övergick i en smått episk straffsparksläggning. Och visst var det nära, men det blev ingen guldmedalj för Drogba och Kalou den här gången heller. 

 

---

 

Jag har ju tidigare tipsat om CFC-relaterade podcasts. Nu har ytterligare en sett dagens ljus. Det är “the Podding Shed” som produceras i samarbete med chelseafcblog.com. Avsnitt #2 kom ut i dagarna. Den lider av barnsjukdomar. Man har inte riktigt fått koll på tempot och formatet. Ljudkvaliten lämnar också en del att önska. Men innehållet och underhållningsvärdet är det inget fel på. Min erfarenhet av podcasts (och jag lyssnar alldeles för mkt på podcasts) är att de ofta förbättras rejält från första till, låt säga tionde, avsnittet. Så jag kommer att fortsätta följa den här med spänning. 

 

---

 

Det var allt för i dag. 

 

In AVB confidimus!